Söndag: sista dagen

Ärligt talat: nu är jag lite trött på att kulturblogga. Så jag ska fatta mig kort. Jag orkade bara se en film igår, och den heter The King. I huvudrollen ser vi Gael Garcia Bernal i sin första stora amerikanska roll. Han spelar Elvis, som mönstrar från flottan och söker upp sin okände far. Fadern (William Hurt) är baptistpastor och lever ett stilla liv med fru och två välartade barn. Elvis intåg skakar familjen i grunden och det blir både våldsamt och obehagligt på sina ställen.

Reflektion 1: Gael Garcia Bernal talar förvånansvärt bra engelska.

Reflektion 2: William Hurt är bra i rollen som fadern.

Reflektion 3: The King leker mycket med publikens sympatier, och det är nog filmens främsta styrka. Den lyckas också skapa en säregen atmosfär med sitt ganska unika bildspråk. Det är en ovanlig amerikansk indiefilm med väldigt mörka undertoner; suggestiv och skrämmande som bäst, lite för trevande i övrigt.

Nu orkar jag inte mer. Jag vill bara kort sammanfatta de elva dagar som varit med att konstatera att Mitt hjärtas förlorade slag var bäst. Den måste ni se.

Lördag 26/11: Empathy

Film 1: Lonesome Jim av Steve Buscemi.
Jag tyckte mycket om Steve Buscemis regidebut Trees Lounge, som, basically, handlade om några fuckups som tog in. Nu har han gjort en homecomingfilm, en genre jag är väldigt förtjust i. Jag tänker på fina filmer som Beautiful Girls, You Can Count On Me och den på sistone rätt orättvist backlashade Garden State. I huvudrollen i Lonesome Jim ser vi Ben Afflecks brorsa Casey, som har en ganska konstig röst, men ändå gör sig bra som den knappt talföre slackern Jim. Efter en misslyckad sejour i New York så återvänder han till sin dysfunktionella, men ändå rätt gulliga familj i Indiana. Givetvis träffar han också en godhjärtad, charmig tjej (Liv Tyler) också. Där har vi några av emofilmens karakteristika. Add: kornigt foto och lite haschflum, and we´re home safe. Nu låter det som att jag är negativ, men det är faktiskt precis tvärtom. Av alla dessa ganska förutsägbara ingredienser har Buscemi fått ihop en mycket bra film. Det är feelgood med svärta, välskriven dialog och bra karaktärer. Mycket finstämt, roligt och lite gripande. Seymour Cassell är med också. Jag rekommenderar er att se den.

På kvällen är det dags för festivalens mest efterlängtade film, att döma av publiktillströmningen och atmosfären inne i salongen. Det är dags för Lady Vengeance. Chan-wook Park är själv på plats, och inleder med att svara på lite frågor om sitt filmskapande och förhållande till hämnd.

Förra årets festivalsuccé Oldboy var i det närmaste en perfekt film som med ett mycket djärvt berättande och visuell briljans flyttade fram gränserna inte bara för hämndfilmen utan för filmskapandet i stort. Chan-wook Park slår på stora trumman direkt och inleder med hänförande vackra förtexter och rysningsframkallande musik. Prepare to be bländad. Och visst är Lady Vengeance en stundtals briljant uppvisning i avancerad filmkonst. Det är sjukt snyggt och hela tiden berättarmässigt och innehållsmässigt utmanande. Oldboy vann genom sitt ojämförligt bittra öde över oss och vi satt och flämtade över hans brutala framfart med en brinnande medkänsla. Lady Vengeance, eller Geum-Ja som hon heter, sitter visserligen fängslad i 13 år för ett brott hon inte begått, men hennes fängelsevistelse skildras som en ganska behaglig resa. Nåväl, vi förstår ju att hennes goda hjärta gradvis förgiftas av hämndbegär, och visst känner vi för henne. Men hon är aldrig lika nedtryckt som Oldboy, och de tvära kasten i tiden blir efter ett tag lite för tvära. Det funkade i Oldboy, då speglade berättartekniken huvudpersonens mentala tillstånd på ett annat sätt - här skärmar greppet snarare oss bort från vår hämnerska.

Oldboy kan ju knappast beskyllas för att vara förklarande och lätt att följa, men Lady Vengeance klarar inte den upphackade stilen lika bra som film betraktad. Den är lite mildare, och inslagen av humor passar sämre här än i föregångaren. Visst har det lite blivit Chan-wook Parks signum att abrupt skifta ton, och han gör det förbluffande skickligt, men frågan är om han inte gör det lite i onödan här. En väldigt lång, plågsam och bisarr scen det kommer pratas och diskuteras mycket om är när förädrarna till de mördade barn som filmens förövare lämnat efter sig, injuds till att tortera mördaren till döds. Fråga mig inte hur man går från outhärdlig tragik med desperata soon to be murdered children på video, till hämnarkomik när föräldrarna ska välja bästa vapen för slakt. Park gör det på några minuter och det är jävligt svårt att förhålla sig till det. Givetvis kan bara en stor filmskapare komma undan med det. Och givetvis är Lady Vengeance en jäkligt bra film. Kanske inte riktigt så mästerlig som jag hade väntat dock.

Fredag: Bai Ling...ual

Denna dag har jag bestämt mig för att se endast en film, och det är Kim Ki-Duks The Bow. På senare har Ki-Duks produktivitet varit häpnadsväckande, och både Samaritan Girl och Järn 3:an har gått på svenska biografer i år. The Bow anknyter till hans tidigare filmer The Isle och den briljanta Livets hjul i flera avseenden, inte minst vad gäller huvudkaraktärernas isolation från omvärlden. Här är det en gammal man och en väldigt ung flicka som lever isolerade på en båt i ordlös harmoni, tills dess flickan får upp ögonen för en ung man som äntrar skutan för att fiska. En längtan bort från isoleringen väcks till liv av den begynnande kärleken, men gamlingen är förstås inte beredd att släppa iväg sin lilla nymf så lättvindigt.

Livets hjul var en synnerligen lyckad fabel som i sitt cykliska/cirkulära berättande slog an en sagonerv som tilltalade mig väldigt mycket. Med The Bow har Ki-Duk försökt skapa en lika avskalad och symbolladdad historia, men tyvärr förmår den inte engagera lika mycket. Visst är det en söt liten berättelse, tack och lov förskonad från det självstympningsvåld som gjorde The Isle till en så svåruthärdlig film. Vi ser till synes banala händelser upprepas, ett minimum av repliker och ett bildspråk som i slappa filmrecensioner skulle beskrivas som "poetiskt" - och kulturtanterna bjuds med armbågen in till örttedoftande tolkningar. Having said that, så måste jag ändå tillstå att jag tycker om The Bow, men dess väl uttänkta symmetri är inte lika övertygande som den i Livets hjul.

Det var dagens enda film. Efter den blev det sushi och Sapporo hemma i Solna. Jag vill berätta lite om kvällen också. På väg mot Nalen och Digfi så ser jag en kvinna som jag känner igen. Det är Bai Ling, den vackra kinesiska skådespelerskan som är med i två festivalfilmer; Edmond och Dumplings. Jag säger att jag är ett fan, och hon är väldigt trevlig och glamorös. En riktig filmstjärna. Hon blev nog lite förvånad över att bli igenkänd. Söderlund och jag tyckte det var coolt.

Kvällen på Digfi är fantastisk. Jag har inte varit helt tillfreds med Stockholms klubbliv på sistone, något jag lastar främst mig själv för, men i fredags var allt verkligen perfekt. Otroligt bra musik hela kvällen. Det var konstigt att jag inte såg Stefan i dj-båset under hans set - ett tag var jag övertygad om att han var den osynliga mannen. Goes by Chevy Chase. Och sen var det fantastiskt att se Action Biker sjunga Young Marble Giants, riddartechno och "Fascination Street". Och Milky var helt underbara. Någon sa "ett Saint Etienne från Ryssland". Det var lite tacky öststat, det var mycket Ibiza, det var helt suverän popmusik och framförandet var exemplariskt. Sen när Anton avslutar med att spela "Single-Bilingual" sluts cirkeln: Bai Lingual.

Thursday afternoon

När jag skriver det här gör sig Söderlund beredd att intervjua Chan-wook Park på Lydmar. Sådan är min lott; jag får försöka komma på något tänkvärt om en medioker fransk thriller, medan han frotterar sig med Sydkoreas stora superstar.

Med andan i halsen springer jag in på Astoria och ber om en biljett till Jérôme Salles Anthony Zimmer. Biljett finns, men däremot accepterar de inte kort idag. Då får jag springa till Dramaten och be Annlouise om cash, och sedan tillbaka med hög puls. Jag får min biljett och försöker lova mig själv att strama åt de personliga finanserna så att man inte är utelämnad till Stadshypoteks kredit månadens andra hälft, every single month.

Så vad var det för något jag sprang benen av mig för att se? Ja, inte mycket att skriva hem om visar det sig. Anthony Zimmer beskrivs i festivalkatalogen som en thriller i samma tradition som Truffaut, Godard (som thrillerregissör?) och Melville. Det väcker förväntningar om stramt och intelligent berättande och ekonomiska bildlösningar, men dessa förväntningar kommer på skam rätt snart. Anthony Zimmer är en brottsling som har gått under jorden, men nu är på väg att dyka upp på Rivieran. Ett flertal agenter och ljusskygga organisationer har anledning att göra processen kort med honom. En av dem är Chiara, spelad av en väldigt stilig Sophie Marceau. Den taffatta och till synes oskuldsfulla Francois (Yvan Attal) träffar i filmens inledning Chiara på ett tåg. Deras första möte skildras i en smått pinsam scen där Marceau ber mannen att dra ner hennes tröjdragkedja och därigenom flasha the cleavage. Den intet ont anande Francois blir inbjuden till Chiaras hotell, och befinner sig snart i centrum för flera farliga mäns uppmärksamhet.

Anthony Zimmer är ingen dålig film, men den känns oinspirerad och lite gubblunkig i sin ansråkslöshet. Spännande blir det aldrig, det är mest småputtrigt och sömnigt - lite som i den svenska tv-serien Snoken, om nu nån kommer ihåg den. Det hade alltså fungerat bra som en timmes torsdagsteve, men det är knappast något jag vill ha för de pengar jag spenderar på ett biobesök. Den känns lite småsympatiskt gammeldags i all avsaknad av spektakulära inslag (möjligen med undantag för Francois barfotaflykt från hotellet, som är lite rafflande) och det flyter på ända fram till det "oväntade" slutet.

På kvällen var det meningen att vi skulle titta på Mike Mills Thumbsucker, men vi valde att ta in lite istället. Man får ju inte helt tappa kontakten med verkligheten. Okej alla mina fyra läsare, jag återkommer på måndag med en round-up om festivalens avslutning.

Onsdag: dokumentär och Hollywood

Jag tar med mig NV1AST och kollar på Enron: The Smartest Guys In The Room på Astoria. Varje gång jag ser en amerikansk företagsdokumentär förvandlas jag till kommunist. Här handlar det framförallt om två riktigt vidriga vulgokapitalister; Jeffrey Skilling och Ken Lay - CEO:s och ytterst ansvariga för företaget Enrons fall. Enron gick från USA:s 7:e största företag till konkurs på några veckor, med 20000 arbetslösa och miljontals dollar i direktörernas fickor som följd. The oldest story in the book, och lika förbannad blir man varje gång.

Enron är ett skolexempel på den amerikanska dokumentären at its finest; det finns en tydlig vinkel, intressanta och vältaliga intervjuobjekt, relevant bildmaterial och en djup manlig berättarröst. De gör det här bättre än alla andra, jänkarna. Förutom övertygande dokument och siffror som styrker uppgifterna har man valt att fokusera på the main players, och man drar sig inte för att hänga ut dem rejält. Skilling kallas för "nerd" och hans favoritbok är The Selfish Gene. Han tar det socialdarwinistiska budskapet ordagrant och skapar sig en ideologi som driver survival of the fittest till sin spets. Frihandel är hans evangelium, och det sprids med storslagna visioner och aggresiv cutthroat-kapitalism. Man ska inte bara gå över folk, helst ska man trampa hårt på dem också. Givetvis har den allerstädes närvarande George Walker Bush och också en roll i filmen. Det visar sig att han har skapat mycket fördelaktiga villkor för Skilling och Lay i sina ledarroller. Även Schwarzenegger får sig en skopa av sleven; "I say it´s time we terminate Gray Davis" (hans företrädare), lyder hans passning från film till politik. Av bara farten blev man här av med en man som ville sätta lite press på elbolagen efter Los Angeles återkommande strömavbrott. I en oerhört upprörande scen visas hur Enron systematiskt riggade strömavbrott för att driva in stora pengar. I en annan gör Ken Lay en ytterst smaklös jämförelse med 9/11-katastrofen, och säger att "Enron is under attack". Men det finns också plats för skratt; ett klipp från Simpsons tar oss med på "the Enron-ride", som slutar i fattighuset. Nu fattar jag det skämtet.

Det är ett gäng riktigt grisiga typer som radas upp för att illustrera människans mindre smickrande sidor, men filmen ställer också frågor om arv och miljö; är dessa män onda, eller är det företagsklimatet som har gjort dem till predatorer? Vi får se en imponerande repertoar av lama lögner och förnekanden från ledarna som har fifflat undan miljardbelopp, medan folket på golvet inte ens kunde lösa ut de 9 dollar de hade rätt till. Enron är en mycket välgjord och underhållande dokumentär som kommer få många att knyta sina nävar. I januari 2006 inleds rättegången mot Skilling och Lay.

Efter cheesecake och kaffe på Piccini så är det dags för Kiss Kiss, Bang Bang på Skandia. Nu ska jag berätta om mina förväntningar på den filmen: för regi och manus står Shane Black, och han är ett av Hollywoods få genier. Som 22-åring sålde han manuset till Lethal Weapon, och blev genast en major player. Ungefär samtidigt blev hans Monster Squad filmad av Fred Dekker. Monster Squad!! Monsterklubben!!! Det är min Goonies; en underbar liten saga om ett gäng barn som tvingas slåss mot klassiska filmmonster som Frankenstein, Dracula, Mumien och Varulven när deras lilla stad hotas. Must´ve seen it at least 12 times. Men Blacks verkliga mästerverk är tidernas bästa buddymovie: The Last Boyscout (regi: Tony Scott). Att teama ihop Bruce Willis försupna privatdeckare med Damon Wayans avdankade am.footballpro kanske låter som en hopplöst söndermanglad och trött idé, but think again my friends. The Last Boyscout är ett av de bästa manus ever to come out of Hollywood; ingen handskas bättre med klichéer än Black. Dialogen är rakt igenom renaste guld; för en gångs skull är one-liners roliga (well, danger is my middle name. -Mine is Cornelius, if you tell anyone, I´ll kill you). Åh, jag skulle kunna skriva böcker bara om scenen när Willis häcklar halliken som precis ska döda honom genom att beskriva dennes fru som så fet att man var tvungen att ta flygfoto för att få med henne på klassfotot. Apart from the dialogue så är den spännande, laddad med de bästa skurkar jag sett i amerikansk mainstreamaction, halsbrytande fast-moving, och med skådespelare i absolut toppform - allt inramat av Tony Scotts osvikliga känsla för snabbt berättande. Utan tvekan en av de 10 bästa amerikanska filmerna från 90-talet.

Oj, det blev en längre parantes än väntat. Förväntningar var det...okej, här kommer mer: Robert Downey Jr. Ni vet säkert att Mr. Downey Jr har levt ett charmed life indeed, med horor och knark och sprit och helt oerhört flippade äventyr vid sidan av hans vingliga filmkarriär (var är din självbiografi? Gimme gimme gimme!) Han är också en underbar aktör. Jag älskar att se hans fortfarande pojkaktiga charm tampas med de begynnande rynkorna. Det är en förbannat snygg karl. Han spelar huvudrollen som småtjuven Harry (casting from heaven!), som snubblar in på en audition och hamnar i LA, där han tillsammans med privatdeckaren Gay Perry (Val Kilmer) blir alltmer insnärjda i ett noirish mordfall, och finner fler lik längs vägen.

Shane Black, Robert Downey Jr och Corbin Bernsen (från 80-talets bästa tv-serie LA Law). Ja, det är upplagt för högtidsstund. Och visst är det bra. Shane Black driver sitt stupid but clever-koncept så långt det går och det droppas repliker i stil med "the only thing she had on was the radio" i ett vansinnestempo. How can anyone not love this? Ploten kan vi lämna därhän, det är dialogen och tempot, filmreferenserna och den berättarmässiga uppfinningsrikedomen som firar triumfer här. Som bonus får vi också en metafilmsreflekterande voice-over, signerad Downey Jr. Top-notch entertainment. Det här är filmen jag hade velat göra om jag hade varit en Hollywood-player.

Tisdag: in the company of idiots

Gentle tuesday, och tre filmer på menyn. Alla visas dessutom på Sture, så det är upplagt för njutbara upplevelser och bekvämt stillasittande från 16.30 till 23.10. Först ut är Werner Herzogs omtalade dokumentär Grizzly Man, om den självutnämnde björnexperten Timothy Treadwell. Efter 13 somrar i Alaskas nationalparker föll han offer för sina älskade björnar 2003. Han efterlämnade ett digert dokumentärt material som Herzog har använt för att skapa ett sammansatt personporträtt av en man som, frankly, inte har många siffror rätt på kupongen.

Treadwell är collegehunken som sökte sig till Kalifornien för att bli skådis (enligt fadern snuvades han på rollen som bartender i Cheers). Hans misslyckanden ledde till drogmissbruk, och personlighetsstörningar, som till slut tog sitt uttryck i ett närmast makabert intresse och inbillad samhörighet med grizzlybjörnar. Som flera närstående i dokumentären uttrycker det: han ville helst av allt bli en björn. Jmf: Monty Python om män som egentligen är möss. Det hela är verkligen komiskt. Treadwell försöker gosa med björnar och rävar och arbetar upp ett imponerande raseri mot parkförvaltningen inför kameran. Han är besatt av att skydda djuren och orubblig i sitt korståg mot människor i allmänhet. Herzog kontrasterar Treadwells sentimentaliserat romantiska naturuppfattning med sin egen som sammanfattas i tre ord: "chaos, annihilation and murder". Samtidigt kan han inte upphöra att fascineras av Treadwells passion, som i slumpartade ögonblick resulterar i vad som Herzog benämner som filmisk magi; en räv på tälttaket, vinden som blåser i ett buskage, etc. Här drar han lite för stora växlar, för det är ju uppenbart att Treadwell är en galning i Prins Valiant-frisyr, som visserligen har ädla syften, men som i slutändan bara är ett vilset barn som flytt en hård omvärld in i en sagovärld befolkad av björnar. Björnar som inte alls är så ofarliga och oskuldsfulla som Treadwell vill tro.

Som publik känns det emellanåt lite absurt att sitta och gapskratta åt en kille som följer sin obändiga övertygelse, inte minst när personen i fråga har dött ganska nyligen. I en scen som balanserar mellan tragik och komik visar Treadwells mamma upp sonens favoritnalle som ofta var med uppe i Alaska. Men trots hans märkliga beteende så får man väl ändå säga att man känner lite ömhet inför honom. Det är den lyckliga dåren som heligt betygar sin kärlek till en liten räv, och det är faktiskt fint och gripande. Givetvis finns det något sympatiskt över en människa som vill ge sitt liv för att rädda djuren. Det är lätt att hata världen och människorna i den för att istället begrava sin näsa i en kattpäls. Det gör jag också ibland. Herzogs gärning som filmare är värd all vår beundran.

Jag hinner inte mer än att gå ut för en nypa luft innan det är dags att bänka sig igen. Sture ger Takeshi Kitanos nya: Takeshis. Kitano har gjort en rad säregna gangsterfilmer med lakonisk humor och visionärt berättande. Filmer som Sonatine, Kids Return och den underskattade amerikaproducerade Brother är några av mina Kitanofavoriter. I Takeshis har han tagit ut svängerna rejält och gjort en metafilm som ska markera slutet på en fas i hans filmskapande.

Det börjar väldigt bra; Takeshi Kitano spelar mahjong i "verkligheten" och skjuter yakuzas på film, samtidigt som vi får följa hans dubbelgångare på auditions. Det refereras friskt till tidigare Kitanofilmer, inte minst Sonatine, och det är väldigt underhållande, åtminstone under filmens första hälft. Men när filmen mer och mer övergår till att bli en renodlat narcissistisk drömstudie med freudianska övertoner skruvar Kitano historien ett par varv för mycket. Han hade kunnat klippa ner filmen cirka 20 minuter för att få mer spänst i galenskaperna. Kitano har lekstuga och driver både med sig själv och publiken, och sättet han bryter konventioner och filmiska tabu för tankarna snarare till Godards anarkistiska slarv-intellektualism snarare än Fellinis flytande perfektionism. Likt Strindberg i Ett Drömspel tycks amibitionen varit att efterhärma drömmens skenbara logik, men mest av allt är nog Kitano ute efter att förbrylla och göra avslut. Takeshis bjuder på flera sköna scener, inte minst shootouten från fågelperspektiv där skotten bildar stjärnbilder, men vi får inte låta oss luras - det här är inget annat än en roande bagatell.

När tredje filmen börjar är jag trött i ögonen efter att ha varit uppe sedan klockan 06.00 och stirrat på datorskärmar och vita duken. Jag ser Dominik Molls Lemming och stör mig hela tiden på publiken. Ett gäng oroliga kulturtanter in the making (de är yngre än jag) och kulturskägg sitter och skrattar nervöst och ansträngt åt varje scen. Någon häller upp vin i ett glas *skratt*. En dam har mörka solglasögon på sig *skratt*. Värdparet serverar sallad *skratt*. Vad är det med folk??!! Är de helt jävla dumma i huvudet eller? Ska ni sitta och visa att ni förstår att den franska övre medelklassen är så träffande skildrad? Hellre ser jag film med ett gäng popcornungar än er, era förbannade lismande jävla idioter. Lär er biovett for fuck sake.

Vi ser Charlotte Gainsbourg och Laurent Lucas i rollerna som ett strävsamt ungt par vars liv förändras när de upptäcker en liten gnagare i köksavloppet. Jarres fru Charlotte Rampling spelar psykotisk överklassdam som skapar hotfull stämning på en middagsbjudning hemma hos paret. Det vilar något drömlikt och gåtfullt över filmen, men det är svårt att bortse från att manuskonstruktionen lyser igenom på sina ställen. Jag kan inte ge ett ärligt omdöme om filmen eftersom jag blev så störd av publiken, men jag gillar den bitvis. Det är en inledningsvis intelligent dramathriller med tät atmosfär. I takt med huvudpersonens tilltagande schizofreni stiger spänningen, men det hela utmynnar i ett antiklimax. Med en annan publik, och med ett vaknare sinne hade jag nog tagit emot denna film på ett annat, ännu mer positivt sätt.

Måndag

Skandia visar Abel Ferraras nya film Mary. Salongen är knappt halvfull, intresset är lite halvljummet. Filmidén är svårpitchad: en regissör, en filmstjärna och en tv-journalist berörs av Maria Magdalenas ande. Regissörens film om Jesus och Maria Magdalena bombhotas på premiären, och Ferrara skriver oss på näsan med indignerade utrop från Matthew Modines självupptagna regissör; "remember what happened to Scorseses Last Temptation Of Christ". Mel Gibson hade väl också besvär med sin märkliga Jesusfilm, och jag tycker nog man kan se Modines porträtt som en nidbild av Gibson.

Mary är en förvirrad film, som vill väldigt mycket på sina knappa 83 minuter. Tyvärr ror inte Ferrara hem det hela. Det metafilmiska greppet med inklipp från filmen i filmen fungerar inte alls; först ser vi Jesus återuppstå, för att abrupt slungas till nutida New York och följa Forest Whitakers tv-personlighet. Juliette Binoche är med också, och hon borde skriva på ett femårskontrakt där Michael Haneke ges ensamrätt på hennes talang. Hon är skådespelerskan som lämnar yrket för spirituellt sökande. Hennes pilgrimsfärd kontrasteras mot Jesus förehavanden med sina lärjungar. Det är mycket "Jesus suffering on the cross is just as relevant today as 2000 years ago. It´s you and me up there on the cross, man" och andra krystade paralleller pre/post-Jesus. Jag gillar Forest Whitaker, men börjar han inte alltmer framstå som USA:s svar på Helena Bergström? Jag menar, i hur många filmer gråter inte karln sådär känslosamt? Hans kors är samvetet efter en otrohetsaffär, och ett sjukt, nyfött barn. Nej, Mary är ingen bra film, vill ni se religiösa grubblerier på vita duken ska ni välja Mean Streets istället.

Apropå Mean Streets. Gillar ni den ska ni läsa vidare. Jag springer från Skandia ner till Sture och lyckas i sista sekunden få en biljett till Jaques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag, en remake av amerikanska 70-talsfilmen Fingers, med Harvey Keitel i huvudrollen.
Huvudpersonen Tom jobbar med skumma fastighetsaffärer, där hot och våld är en del av vardagen. Samtidigt drömmer han om att bli proffessionell pianist. I huvudrollen ser vi Romain Duris göra ett av de starkaste rollporträtt jag sett på flera år. Han spelar oerhört nervigt, och blottlägger Toms desperation och återhållna aggresivitet, men även de ömma sidorna på ett sätt som är fullständigt trovärdigt. Jag är helt uppslukad av uppvisningen; varje scen han är med i (och han är med i nästan samtliga scener) är till bristningen laddad med hot om våld, kärlek, nervositet och storslagna drömmar. Det är en remarkabel karaktärsstudie, som utvecklas från att skildra en rätt osympatisk typ i skinnpaj som lägger ut råttor för att skrämma bort fattiga hyresgäster, till att få oss att se den kärlekstörstande konstnärssjälen.

Sällan har ett filmöde engagerat mig mer. Man är delaktig i filmens skeende på ett nästan fysiskt sätt. Duris är också en väldigt fysisk skådespelare som här jobbar mycket med kroppen som uttrycksmedel. Kanske låter det som jag beskrivit ovan som en lättköpt transformation, men det är med små medel och ett absolut trovärdigt händelseförlopp regissör och skådespelare får med publiken på noterna (hehe). Även birollerna är minutiöst avlyssnade, inte minst Niels Arestrup som Toms ärrade far. Mitt hjärtas förlorade slag är en rakt igenom lysande film.

My heart starts missing a beat. Om man säger.

Sundae

Jackie Chan. Den mannen har betytt en jävla massa för mig, bara så att ni vet. Jag har sett Piratpatrullen, Wheels On Meals, Police Story, Drunken Master, I Örnens Klor, plus ytterligare en uppsjö filmer med Chan, och jag har sett flera av dem en jävla massa gånger. Det som brukar kallas kopieringstiden, alltså större delen av 80-talet, tiden när man hyrde, lånade och kopierade (och såg!) filmer som en dåre - den tiden dominerades i stor utsträckning av Jackie Chan. Jag minns lillbrorsans ord när man stötte på hinder och svårigheter i livet: "tänk på Jackie Chan".

Söndagen inleds med Chans nya film The Myth, ett stort anlagt historiskt äventyr som utspelas i två olika tidsplan, och med Chan i två roller - dels som general i Qin-dynastin, och dels som arkeolog i nutid. Förväntningar? Tja, min inledande hyllning kan ju inte dölja det faktum att Jackie Chan efter den klart godkända Rumble In the Bronx, uteslutande gjort riktigt uselt skräp så vad kan man vänta sig? Festivalens katalog talar om hans bästa film på mycket länge. Och så är det nog. Jag hatar ju verkligen masscener, det säkraste sättet att döda nerv och dramatik är att fästa stora slag på film, och det finns en del sånt här. Men det finns också scener där Chan tillåts briljera med sina osannolika kroppsstunts. Ge honom en motståndare, en vägg och en stege, och han är världens främste fysiska entertainer. Uppfinningsrikedomen är häpnadsväckande; efter mer än 100 filmer lyckas han alltid hitta ett nytt sätt att springa upp för en husvägg. The Myth spretar åt många håll och den är väl kanske inte riktigt lyckad vare sig som modern Indiana Jones eller historisk mastadontaction, men några fightscener är faktiskt obetalbara. Två timmar blir i mäktigaste laget, men bitvis är det här nästan lika kul som när det begav sig. Som matinéäventyr är det klart godkänt, och jag tycker gott man kan offra två timmar en söndag på The Myth.

Direkt efteråt ser jag Free Zone, med den alltid lika briljanta Natalie Portman. Det är ett israeliskt drama, kan ni gissa vad den handlar om? Ledtrådar: gränser, gamla oförätter, terror, misär, hämnd. Det borde vara den lättaste sak i världen att göra en engagerande film om Mellanöstern, men inte ens Portman kan rädda den här ökenrullen. Hennes karaktär följer med en judisk kvinna till Jordanien - fråga mig inte varför. Där pratar hon med folk, ser någon bränna ner en liten by, och blir vän med en palestinsk kvinna. Kvinnan följer med i bilen på väg tillbaka, och slutscenen är väl ingen kandidat till årets subtilitetspris direkt: den judiska och den palestinska kvinnan grälar om en summa pengar, medan Portman går ur bilen. Grälet fortsätter in i skymningen, och vad tror ni grälet ska spegla? Om jag fick lista de 10 tråkigaste filmerna of all time har Free Zone en given plats där.

Lördag: ett bitterljuvt liv

Parantes: jag vaknar med ett omänskligt sug efter Stockholm Monsters och spelar "How Corrupt Is Rough Trade" och "Partyline" och det är så bra som musik överhuvudtaget kan bli. Sen är jag redo.

Jag har låtit mig övertalas av Söderlund att se Bee Season. Han har läst att den ska vara bra. Jag går till Skandia med försiktig skepsis; huvudrollen görs av Richard Gere, planetens tråkigaste och mest osexiga skådespelare. Han har gjort EN roll som jag inte pissar på och det är i Malliks Days Of Heaven. Men där gör ju ändå kameran allt jobb, skådespelarna är bara dekorationer.

Bee Season: Richard Gere lagar trendig mat i trendigt kök, och serverar maten i stora designergrytor med uppstickande designerbestick av trä. Han är myspappa och professor i kabbala. Det är sant! Dottern åker på stavningstävlingar, och bokstaverar svåra ord i evighetslånga scener som är så antiseptiskt befriade från dramatisk nerv att man ber böner om att ungjäveln ska stava fel och bli utslagen. Snälla! Inte.En.Tävling.Till. Men det blir en tävling till. Och en till. Och en till. Orden kommer till ungen i form av små papperssparvar och stjärnstoff. Och just det ja; hon genomfylls av Gud i en scen också (sant, det med!). Sonen i familjen han... blir Hare Krishna-munk, bara för att han träffar en otäckt wholesome blond brud som verkar tycka det är the shit att vrida på såna där maraccasprylar Krishnas brukar ha i nävarna när de galer i grupp i sina gula lakan. Och stackars Juliet Binoche (hur hamnade du i den här soppan, jobbade inte du med Haneke ungefär samtidigt? Tänk om han hade fått reda på vad du höll på med!). Hon är mamman, och man undrar länge varför hon går omkring och är så jävla sur, tills det uppdagas att hon är kleptoman. I filmens dramatiska peak stavar dottern medvetet fel på finalordet och Richard Gere börjar gråta. Ni förstår att det här är en kalkon av sällan skådat slag. Söderlund bad om ursäkt en timme in i filmen, men på ett sätt var det en renande upplevelse att få se något så bottenlöst uselt. Men nu får det vara nog; aldrig mer att jag ser en film med Richard Gere i rollistan.

Well well. Jag åker upp till Filmhuset och ser Festival. Alltså inte den filmhistoriska milstolpen med hon skärgårdsdottern, utan en skotsk film som utspelar sig på en humorfestival i Edinburgh. Där samlas hoppfulla deltagare och bortskämda komiker i juryn för att ta in, duppa och köra gags dagarna i ända. Ett lovande uppslag, men debuterande regissören Annie Griffin lyckas inte riktigt hålla ihop alla trådar hon kastar iväg. Det är en väldigt ojämn film, som ibland drar åt det teaterspexiga, men som emellanåt träffar rätt. Vissa karaktärer är bara löjliga pappfigurer, medan andra förmår oss att skratta och känna sympati. Maze och jag enades om att de roligaste i filmen var de som tog in mest. Så på det hela taget: en vinglig, men rätt roande resa.

Efteråt dröjer vi oss kvar runt salong Mauritz. Jag har inte biljett till A Bitterweet Life, men med försynens hjälp lyckas jag knipa den sista, framför ögonen på en dryg gubbjävel som jag både snäser av och ger the halfturn. Poetisk rättvisa, om man säger. A Bittersweet Life är Kim Ji-woons nya film. Ni kanske har sett hans formfulländade arthouserysare A Tale Of Two Sisters. Well, this is something entirely differnet. Det är, basically, en uppdatering av John Woos ultravålsamma 80-talsaction. Men det är faktiskt bättre. Det är inte lika operaaktigt och överdrivet känslosamt, utan mer koncentrerat, snyggare, mer nedtonat och inga onödiga longörer. Jag gläds åt att man övergivit krystade plot-twists, och ägnat sig åt ett rakt amerikanskt berättande. Det är historien om gangstern Sun-woo, som vägrar lyda order och skonar livet på två älskande, samtidigt som han förolämpar både sin egen och en rivaliserande boss. Och för det får han riktigt ordentligt med prygel. Så det utvecklas till en traditionell hämndhistoria, men trots det klyschiga upplägget är det här en väldigt bra film. Våldsscenerna är otroligt snygga och spännande, det är inga schematiska, trista nödvändighetsbråk, utan det är spektakulära och väldigt stilfulla slå-in-pannben-duster. Karaktärerna är lätta att identifiera, och vi vet vilka vi ska hålla på, och vi håller hårt på Sun-woon i sin hämnarmission. Flera scener har potential att bli små klassiker i actionsammanhang. A Bittersweet Life är helt enkelt allt det amerikansk action aldrig lyckas med nuförtiden. Den är så oresonligt stenhård att den påminner om Shellac när de är som bäst. Se den.

Min fredag med Cronenberg

Klockan är 14.30 och jag har tagit med mig Medieprogrammet årskurs 3 från Saltsjöbaden till Sture för att se David Cronenbergs kanske allra främsta mästerverk; Videodrome. Det är knökfullt, och jag skymtar både Orvar och Fredrik Sahlin i publiken. Och så står han där helt plötsligt på scenen: David Cronenberg, i min bok en av de fem största. Blygt förkunnar han att han nog inte gjorde en medvetet profetisk film med Videodrome. Det må vara sant, men den har förmodligen aldrig varit mer aktuell än idag i sitt ifrågasättande av var gränsen för vad som kan passera som underhållning går. För mig är det också en av de bästa filmer som gjorts. Det var mer än femton år sedan jag såg den för första gången och blev oerhört tagen, eftersom jag var mer van vid enkla slasherfilmer. Jag förstod att Videodrome var något mycket mer problematiskt än Friday the 13th och The Burning. Och sen var det också en uppenbarelse att identifiera Front 242:s klassiska sampling: "You know me. (and we know you.) And I sure know you. Everyone!"

I huvudrollen som tv-producenten Max Renn ser vi James Woods i sitt livs roll. Han spelar med karaktäristisk nerv och intelligens och skapar ett helgjutet porträtt av en skrupelfri, charmigt arrogant mediaprovokatör som mer och mer plågas av hallucinationerna som utlöses av programmet som heter just Videodrome. En av mina favoritscener är när Renns anställda whizkid Harlan besöker honom efter en våldsam hallis, och han får ett utbrott som följs av ett erbjudande om en kopp kaffe - "you want a cup of coffee...no, I meet you down at the station". Det känns väldigt improviserat och väldigt James Woods (minns han skjort-remark i Specialisten). Bortsett från den pregnanta mediekritiken är Videodrome också en väldigt rolig film i all sin groteska absurdism och nästan Buñuel-liknande surrealism. Cronenberg har aldrig varit mer pricksäker i sin filosofi. Mina elever var dock betydligt mer avvaktande: "gillar du det här på allvar?" varvades med skakningar på huvudet som för att markera "jag är mållös, vad i helvete var detta för något?". Jag för min del är övertygad om att vi inte kommer få se något som kan matcha den här filmen under festivalens gång. Long live the new flesh.

Fredag 18/11. Film nr. 2: Edmond. Regi: Stuart Gordon.
Stuart Gordon är mannen som gav oss den briljanta Lovecraft-filmatiseringen Re-Animator på 80-talet (vi skymtar faktiskt Herbert West himself, Jeffrey Coombs i en biroll som vresig hotellreceptionist). I Edmond låter Gordon William H. Macy spela eehhhh...loser. En loser som really is losing it. Edmond lämnar sin fru och ger sig ut i New York-natten. På en bar får han rådet att skaffa sig ett ligg, något som leder till förvecklingar och konsekvenser.

Bakom manuset ligger David Mamet, en man som verkar ha hur mycket idéer som helst. Ett problem bara: hans manuskript må ha många poänger, men de känns alltid konstruerade, karktärerna är mer schackpjäser i Mamets egna divine plan än verkliga människor. Så även här. Edmond är underhållande, och den rör vid angelägna ämnen, men trovärdigheten är lika med noll. Slutakten är förmodligen medvetet komisk, men den undergräver allt eventuellt engagemang man uppbådat. Att sen William H. Macy rakar skallen och skaffar mustasch, får honom att se ut som Alexander Bard med skallstorlek som utomjordingarna i Mars Attacks.

Kvällens tredje film då. A History Of Violence, regi David Cronenberg.
Hett emotsedd vore ett historiskt understatement. Efter den misslyckade Spider så har Cronenberg mycket att bevisa. Man är aldrig bättre än sin senaste film. Inledningsscenen sätter standarden direkt. Två rånmördare, hårdare än något som skildrats på amerikansk film på evigheter, är i färd med att lämna ett motell, där de har massakrerat delar av personalen. Det är oerhört suggestivt och laddat, inte mycket sägs, kameran dröjer sig kvar och scenen dras ut på ett nästan Haneke-liknande vis. Redan här förstår jag att Cronenberg is bringing it home. Vad som sedan följer är en varsam, nästan gullig skildring av Viggo Mortensens karaktär Tom Stall och hans familj. Det är så långt ifrån Cronenberg man kan komma, och det som imponerar mest på mig är hur fantastiskt skickligt han bygger upp stämningen. Allting är väldigt classy och tonsäkert, det är nästan som om han vill visa alla skildrare av amerikanskt småstadsliv att "jag kan det här också, och jag kan göra det så mycket bättre än er". Men våra förväntningar säger att något kommer snart hända, idyllen kommer inte att vara länge till. Toms son, en intelligent och synnerligen älskvärd kille, har problem med en riktigt svinig hunk på skolan, och små incidenter dem sinsemellan förebådar ett större utbrott av våld. Växelspelet mellan Toms och sonens liv är ett skickligt förkroppsligande av arv, synd och det förflutnas inverkan på våra liv.

Viggo Mortensen, som vi såg i Sagan om det jävla ringhelvetet, men som jag hellre minns som tvålfager b-skådis i Renny Harlins Prison, är precis så sävligt briljant som jag har hoppats på. När hans idyll hotas så slår han tillbaka. Hårt. Det gör också sonen. Det kan upplevas som kontroveriellt eftersom vi som åskådare får vår blodtörst tillfredsställd. Jag jublar inombords när bullyn får hårt på flabben. I DN kommer det stå: våldet som katarsis. Cronenberg är i färd med att segla hem skutan och inkassera högsta betyg, men tyvärr så tappar filmen lite den sista fjärdedelen när William Hurt spelar över som lynnig gangsterboss. Det blir lite för mycket en konventionell actionhistoria med lite för grova drag. Upp till den punkten är dock A History Of Violence både ett känsligt tecknat porträtt av en vanlig amerikansk familj, som genom korta explosioner av våld skakas i grundvalarna och samtidigt en mästerlig allegori över ett samhälle som inte gjort upp med sitt förflutna.

Torsdag: film och A Gentle Touch

Stockholm har verkligen blivit kallt, och jag tycker om det. Igår gick då startskottet för årets filmfestival. Jag traskade upp mot Skandia med Sydsvenskans utsände, Fredrik Söderlund, i släptåg för att se Allegro med en av Skandinaviens finaste aktörer, Ulrich Thomsen, i den bärande rollen som pianisten Zetterström. Det första som händer är att Helena af Sandeberg trampar Söderlund på tårna vid entrén. Salongen är inte ens halvfull när förfilmen Cindy, the Doll Is Mine med en slående vacker Asia Argento i dubbelrollen som Cindy Sherman. Tyvärr är filmen helt poänglös, men ljudspåret med Blonde Redhead sitter fint i alla fall.

Allegro då. Ja det är i sanning något av det märkligaste som filmats på våra breddgrader. Pianisten Zetterström återvänder till Köpenhamn efter exil i New York, bara för att finna att hans förflutna är uppslukat av den mystiska zonen, beläget mitt i Köpenhamn. För att återfå sina minnen och sin älskade (spelad av Arab Strap-torsken Helena Christensen) så tvingas han in i zonen, där den mystiske Tom (Henning Moritzen) "hjälper" honom med gåtfulla ledtrådar.

Först och främst ska vi slå fast att det här är en mycket dålig film, men som Söderlund uttryckte det: "formexperiment måste alltid uppmuntras". Så även om jag pendlar mellan 1 och 2 av 5 i betyg finns det en del positivt att säga om Allegro. Den pretentiösa stilen speglar tematiken, och jag kan garantera er att ni inte kommer läsa en enda recension som inte kommer karaktärisera filmen som Kafkaesque. I all sin skruvade absurdism minner den om den store skildraren av mänsklig utsatthet i en obegriplig omvärld; Zetterström irrar runt på gator som hela tiden flyttar sig, han tvingas spela leksakspiano på ett torg bara för att finna en väg in i zonen (genom närmaste toalett!) Man tänker på Kafka och Alice i underlandet, men framförallt tänker jag under filmens andra hälft på Monty Pythons ökända Michael Ellis-episod - i mitt tycke den absurda humorns kreativa peak. Men det är nog inte riktigt vad regissör Boe vill. All denna brist på riktning och logik tilltalar mig ganska ofta, men här är det så bristfälligt skildrat, så grunt och ytligt. De formmässiga greppen är bara desperata livbojar som kastas ut för att rädda karaktärer som redan från början är förlorade. Att detta manus har realiserats i bildrutor är en gåta, samtidigt som det är talande för dansk films totala överlägsenhet jämfört med den svenska; det finns mod och visioner, och filmkonsulenter som vågar - då får man räkna med sådana här magplask once in a while.

Efter filmen gick vi ut i kylan och tog oss mot Zum Franziskaner för en öl, och så ytterligare en på Skeppsbar. Sedan åkte Söderlund upp mot Filmhuset för att se Lower City, som jag tror mycket på. Jag hade dock siktet inställt på A Gentle Touch på Mondo. När jag var på väg mot Götgatan, och någon irländsk pub, så fick jag ett mess av livegitarristen Victor som berättade att spelningen blivit flyttad till Rio på Sveavägen - tydligen hatar Mondo att folk tar in, det var något strul med utskänkningstillstånd. I korsningen Sveavägen/Rådmansgatan hittade jag ett perfekt ställe - Basic Bar. Det satt en ensam alkis vid bardisken, och stereon spelade Supremes på behaglig volym. Lugn och ro. Erik Carlsson och Helena kom förbi, och sedan även Maze. Så det blev några öl och trivsamt prat om kroppkakor, Kalmar FF och Eskilstuna.

Rio. Ett märkligt ställe. Först ut på scen är Biker Boy, som i varje fall har den goda smaken att köra en cover på The Smiths bästa låt "Well I Wonder". Men det låter rätt illa. A Gentle Touch har lyckats dra en del folk, trots det abrupta bytet av lokal. Ni som har hört 3-spårsep:n vet att vi har att göra med melankolisk och varsam syntpop. På scen ser de fantastiska ut - tre vackra smala män med fina frisyrer. De står där lite ledigt elegant, precis som det anstår den svala melodiska musiken de framför. Nej, du får inga vulgära utspel, ingen hejdlös exhibitionism - bara fyra välkonstruerade poplåtar i ett smakfullt framförande. Om jag fick bestämma skulle jag vilja att Victor la lite mer Cure-doftande gitarrslingor ovanpå syntmattorna, men det där är väl en hjärnskada jag får leva med livet ut. Maze står längst fram och häcklar publiken: "hatar ni Gentle Touch eller?". Nej, de flesta av oss tycker nog väldigt mycket om dem. Kalmar-Stockholm 1-0.

Stockholm filmfestival: Prelude

Det finns inte längre någon återvändo; nu ger jag mig ut på en resa mot mörkrets hjärta. Från och med idag, och cirka 11 dagar framåt tänker jag i stort sett dagligen sätta mig vid tangentbordet och kulturblogga. Beware, Kerstin Gezelius, beware, Johan Croneman - i år är det jag som rapporterar från Stockholms filmfestival. Jag tänker befinna mig mitt i myllret och ta in atmosfären och sedan sätta ord på alla intryck. Det var ju så här slowdivejocke blev till - jag kulturbloggade i massmailform från förra årets filmfestival, och på inrådan av en vän la jag upp texterna på en jävla blogg - the very blogg you´re looking at now.

Idag börjar det alltså, och jag tänker inleda med att se Allegro - enligt uppgift ett danskt svar på Tarkovskijs Stalker. Sen vet jag inte hur det blir ikväll. Gentle Touch, Kalmars finest, spelar på Mondo, samtidigt som Sarto, Kristianstads ena stora son, spelar på Volupté. På filmhuset ger man brasilianskt våld i Lower City. Så vad ska man välja?

Slowdive

Nu tar ni fram pennorna och ringar in den 14:e november i almanackan. Då släpper Slowdive sina tre fullängdsalbum på nytt och har ni inte dem redan så gör ni fan bäst i att köpa dem allihop på en gång. Debutalbumet Just For A Day har utökats med EP-samlingen Blue Day, och jag är uppriktigt sagt avundsjuk på dem som ännu inte har levt ett liv med den här musiken vid sin sida. Tänk att få höra ”Spanish Air” för första gången. Just For A Day är i min bok ett av tre debutalbum som jag ger 10 av 10 i betyg (de andra är Please och Unknown Pleasures). Blue Day vågar jag knappt tala om – där hittar ni ”Avalyn 1”. Världens.Bästa.Låt.

Souvlaki är lite mer lättillgänglig, inte lika konsekvent, men ändå en av de bästa skivor som gjorts. Som bonus får ni bland annat 5 EP, som skulle vält regeringar om den hade släppts idag. Sista albumet, Pygmalion, finns det till och med Slowdive-fans som inte förstår. Jag har alltid älskat den, men det är deras mest krävande album. Om ni tänker på vad Talk Talk åstadkom på sina två sista album är det här ett något mer drömskt och harmonibaserat svar på det. En av de modigaste skivorna någonsin.

Jag är verkligen ingen bitter person som gillar att älta gamla oförrätter, men jag har aldrig glömt hur illa behandlade Slowdive blev i pressen när det begav sig. Vi som förstod var ganska ensamma, men vi var jävligt starka, och idag är det lätt att se att vi vann.

New York Stories

Det är måndag och jag har inte sovit en enda minut och jag är på ett hemskt humör. Utanför är det grått och blåsigt och jag har inte den minsta lust att vara på jobbet nu. I tankarna är jag fortfarande kvar i New York City. Ni har alla läst förnumstiga guider till New York, nihilistiskt världsvana betraktelser av oroliga själar som desperat jagar kulturellt kapital och vet mest om senaste modet. Jag har inte mycket till övers för sådant, så låt oss hoppas att jag inte faller i den fällan när jag storögt återger vad som hände under min och min flickväns vistelse i staden som aldrig sover.

DAG 1
Vi åker ut till Arlanda i god tid och kopplar av med varsin öl. Malaysian airlines, står det på vårt plan. Passagerarna är till hälften svenskar, till hälften asiater (förmodligen från Malaysia, då de har påbörjat sin resa i Kuala Lumpur). Givetvis har vi glömt att beställa vegetarisk mat, så vi får hålla tillgodo med ris och torrt bröd. Jag ber om något starkt att dricka och får lakritsvodka med cola, och tittar på två filmer; den amerikanska nyinspelningen av Dark Water (i pretentiöst återhållen stil, en synnerligen blek kopia helt utan originalets förtjänster), och en australiensisk feelgood-film som heter nåt i stil med The Oyster Farm. Min iPod (iPod-bloggning! Tänk att jag till slut blev en sån där slätstruken typ som går och lyssnar på Boards Of Canada i iPod) är laddad med Noto/Sakamotos Insen, som jag har lyssnat på onormalt mycket på sistone. Det blir ett vilsamt soundtrack till vår flight.

När vi anländer till Newark airport är klockan 19.00 och vi tar en buss som åker genom de ruffigare delarna av New Jersey. Jag älskar det på en gång. Har ni läst Richard Prices Clockers? Jag är med i boken from this moment on. När vi hamnar i kö utanför Lincolntunneln så går det inte låta bli att tänka på Strike och Buddha Hat och de andra ljusskygga gestalterna, up to no good i sina bilar på väg till/från NYC. Utsikten mot Manhattan är formidabel. Det känns så väldigt märkligt att uppleva en vy som är så fast inpräntad, så självklar att den hamnar bortom själva definitionen för en kliché, i verkliga livet.

På andra sidan tunneln kommer vi nästan omedelbart till Port Authority, som ligger precis vid Times Square. Det visar sig att vi bara behöver gå en gata för att komma till hotellet. Carter Hotel ja. Där har vi ett kapitel in its own right. Mittemot New York Times, 50 meter från Times Square, bredvid ett lyxhotell, ligger detta loppbitna budgethotell med sina 700 rum. I en soffa sitter ett gäng mycket unga och mycket lättklädda asiatiska tjejer, under övervakning av några pimps. Så det är inte bara glada backpackers och barnfamiljer från Jönköping som tar in på Carter Hotel, om man säger. I hissen får vi sällskap av en liten hiphop-thug och hans pick-of-the-night. Han trycker med sin servett in våning nummer 4 och kliver av för sin herdestund. Vårt rum ligger på våning 6, och det är dammigt och jävligt på de flesta sätt. Men det här är inget som bekommer mig. Och duschen är riktigt skön, bra tryck i strålen. Givetvis är vi mycket trötta, men vi tar ett varv runt Times Square och köper en pizzaslice och lite vatten. Ett myller av neon, turister, poliser och hustlers. Vi går hem och försöker sova. Märkligt nog hör man inget av kakafonin inne på rummet, men ingen av oss lyckas somna in mer än ett par minuter åt gången.

DAG 2
Klockan är inte ens sex när Annlouise slår på tv:n där tre gaphalsar flåsar ut nyheter och väderrapporter, samma nyheter och väderrapporter, om och om igen. När jag för fjärde gången på 20 minuter ser solgrafiken över New York-kartan och det mässas ”it´s gonna be hot today” med fascinerande regelbundenhet så är det bara att hoppa in i duschen och göra sig redo.

Vi går mot Hell´s Kitchen för att få lite frukost, och som av en händelse hamnar vi mitt i en loppis med ett imponerande utbud av krimskrams, McCarthy och Nixon-pins (inte indieakterna), möbler och skivor. Det mest flippade jag får syn på är frimärken med hakkors och Adolf Hitler-motiv för 2 dollar styck. Jag har många historieintresserade vänner som på något vänster säkert skulle uppskatta att få ett vykort med ett sådant porto, men jag avstår ändå från att köpa. Nazismen är så jävla vidrig, men kraften i de gamla symbolerna upphör aldrig att fascinera. Allie köper några armband (dock helt fria från nazi-konnotationer). Gaphalsen på Fox ser ut att få rätt; det börjar bli riktigt varmt, och jag börjar bli riktigt hungrig. Vi har en adress till 39:e gatan där det ska ligga ett fint frukosthak, men det hela känns lite för posh, så vi tar en sylta mittöver istället – ett sånt där ställe med galonsoffor som jag så gärna romantiserar över. Jag blir inte missnöjd, det bjuds på en stadig omelett med stekt potatis, och juice och kaffe på det.

Hell´s Kitchen är ruffigt, men väldigt charmigt med alla lirare som samlar flaskor i kundvagnar, och en myriad av matställen. När vi har gått några timmar så siktar vi in oss på Central Park. Nu är det mer än 20 grader varmt, perfekt t-shirtväder. Det är en fullständig njutning att ligga på rygg och se ut mot skyskraporna på ena hållet och ekorrarna på andra. Vi slumrar nästan till lite innan promenaden fortsätter upp mot Upper West Side, Guldkusten även kallad. Där beställer vi en gåtfull middag bestående av grönsakswraps, pannkakor, juice, kaffe och vin. Nere vid Hudsonfloden sätter vi oss på en bänk och ser alla joggare och cyklister förstöra sina söndagar. Vi går sedan österut genom parken, mot Metropolitan, men jag tycker inte om att slussas in som boskap på museum så vi nöjer oss med att köpa en affisch på prylboden. När vi kommer hem på kvällen har vi gått flera mil, och vi kopplar av med några Brooklyn-bryggda öl och slocknar fram tv:n. Nu sover vi ordentligt.

DAG 3
Det blir en lång promenad ner mot gatorna med de lägre numren. Jag är inne i en spritbutik och letar efter Old Grand-Dad, whisky från Kentucky, Nick Stefanos brand of choice. Kanske det viktigaste inköpet jag planerar. Men de har den inte. Vi hamnar i Soho, där jag ser en Mats Rådberg-skiva i samma antikvariat som jag köper boken Fletch. Vi pendlar in och ut mellan Little Italy och Chinatown, men äter tyvärr på ett gräsligt turistställe som serverar dålig pommes frites. På East 4:th street ligger Other Music och där handlar jag skivor med Mike Ink, Oval, Pluramon och en Kompakt-samling. Det är roligt att se butiken som man har langat iväg så många beställningar till inifrån. Men de hade inte Merzbeat.

Efter skivinköpen går vi ner mot Manhattan Bridge och tar lite foton och köper läsk och senap på en snabbmarknad. Betalningen är helt automatiserad om man har mindre än 10 varor och jag slår mig för bröstet och proklamerar stolt för ett butiksbiträde att det är första gången för oss, ”and we did really well, didn´t we?” Nu orkar vi inte gå längre så vi tar en taxi ända hem, och jag blir överraskad av att det är så billigt. På hotellet dricker vi lite öl och ritar upp planerna för kvällen. Meatpacking district blir det. Eftersom halva stan är avspärrad för Halloween-parad går det inte åka taxi så det får bli tunnelbanan till fjortonde gatan. Vi går runt i kvarteren och funderar lite på ett råtrendigt trevåningshak, men det verkar vara gästlista och hela det köret. Så kommer vi till en korsning och ser ett hus som är inrett som en restaurang/bar och det ser jäkligt mysigt ut så vi går in och den första låt jag får höra är "THE GREAT COMMANDMENT" AV CAMOUFLAGE! Herrejesus vad jag älskar den låten, den definierar mitt sjunde skolår där runt 89-90 om inte annat. Jag tänker på hur otroligt bra Camouflages två första album är och hur konstigt det känns att deras musik spelas i den hetaste delen av Manhattan. Klassisk tysk synt stöpt efter mall vintage Depeche Mode. Och det bara fortsätter. Medan vi dricker våra drinkar radas det upp fantastiska, och i många fall, bortglömda låtar av Aztec Camera, When In Rome, China Crisis, Depeche Mode, etc. Jag är på mitt allra bästa humör och beställer in mitt livs första Pabst Blue Ribbon (tänk Blue Velvet, tänk Dennis Hopper) och frågar varför den är så svår att hitta i affärerna. Bartendern är utsocknes så han vet inte. En ganska ung kille, som ser ut att vara barchef eller nåt i den stilen kommer fram och börjar prata med oss: ”so you guys from Sweden? Do you know The Ark? I got an invitation to their party tonight!” Jag frågar om han gillar Slowdive, och han svarar med att han gillar Bloc Party. Det är väldigt trevligt på stället, och jag berömmer bartendern, som har sammanställt skivan från sin polares 80-talssamling visar det sig. Härligt när man får höra oväntade, rakt igenom lysande låtval när man är ute och findricker. Vi får tips om ett hak som heter Passersby i närheten och går dit för några öl. Musiken är typ baile funk, eller nåt liknande; sån där musik som folk som inte gillar musik tror att de gillar. Trevligt ställe dock, mycket speglar. På vägen hem filmar Allie mig när jag demonstrerar hur man bäst fångar in en taxi.

DAG 4
Idag åker vi tunnelbana ut till Williamsburg, Brooklyn. Det är så lugnt och skönt, och husen är låga. Det är här de överspänt avspända bor. Men det blir aldrig så där Söderaktigt överspänt avspänt, här är det mer…avspänt 4 real, dude. Jag erkänner villigt att jag trivs på stört. Inne i första bokaffären ser jag den tjockaste katt jag någonsin skådat. Den är jättesöt, har ett litet fint ansikte och en kropp helt utan proportioner. Allie frågar om hon får ta kort på kissen, vilket hon får. Katten ser oförstående ut, och rör sig långsamt över till nästa viloplats. På disken sitter hans kamrat; en betydligt smärtare svart stilig sak. På beställning köper jag en tidning som heter N+1.

I området koketteras det friskt med Bushmotståndet, och man ser till och med fånigheter som ”I love Iraq”-skyltar på dörrar till second hand-butikerna. Det är ju inte så att jag är någon anhängare vare sig av Bush eller Irakkriget, tvärtom, men jag har lite svårt för det där vulgära plakatviftandet. Nåväl, i en mexbutik hittar vi en massa roliga matprylar; jag köper bland annat Paul Newmans egen balsam-vinaigrette. Mitt över gatan ligger Earwax, en skivaffär där Kid Congo Powers tydligen brukar jobba. Därinne kommer ett gäng amerikanska indietjejer fram och frågar mig om vi har Neutral Milk Hotel i butiken. ”I don´t work here, but I´m sure they´ll have it” gissar jag och hittar samtidigt Laraajis Ambient 3: Day Of Radiance på cd. Earwax har fler bra prylar; jag handlar även William Basinkis The Disintegration Loops, Harold Budds The Pavillion Of Dreams, Pan Sonics Kulma, en Kompakt-samling där Field är klart bäst, Swans The Great Annihilator och Boris w/Merzbow: Sun Baked Snow Cake. Och my most treasured: Alva Noto/Ryuichi Sakamotos första samarbete, Vrioon, som var slut på OM.

Det är nästan overkligt varmt, säkert 22-23 grader, så vi sätter oss på en liten Thaikrog med uteservering och äter en god lunch på tofu och röd curry. Sköljer ner med Singha. Vi strövar runt lite på bakgatorna och jag fotar Allie framför en graffitivägg, sen irrar vi in oss i ett rough hood och köper en sexa Corona för att skölja ner den alltjämt törstframkallande thaimaten. Fötterna värker, ryggen slokar, men jag är på absolut topphumör; New York lever upp till mina förväntningar, men på ett lite annorlunda sätt än jag hade väntat mig. Jag tjusas av de bjärta kontrasterna. Ibland är det blott ett kvarter som skiljer klasserna åt. De höga husen, med avsmalnande kvadrater högst upp; I simply love to look at them. Och de slummigare byggnationerna…vad är dealen med de där vattencisternerna på taken? Det blir en skivbutik till och där köper jag Curves Doppelgänger för en dollar och The Sexual Life Of The Savages.

En dag i Williamsburg har satt sina spår, så vi vilar ut i sängen med öl och Talk Talk/Alice Deejay i iPoden. Tv-sändningarna domineras av Prins Charles och Camillas besök i staden. Jag trodde inte amerikanerna var så besatta av europeiska kungligheter. Vi är sugna på lite pasta, och tar en taxi ner mot East Village. Det blir ett ställe som tydligen är New Yorks äldsta bar (enligt egen utsago), och vi beställer in mat som pendlar mellan det slätstrukna och okej. Fantastiskt att sitta utomhus i november klockan 9 på kvällen! Jag ser en kändis: han den tjocke i tv-serien ”Advokaterna” går förbi vårt bord och ler åt min igenkännande blick. Jag har haft ögonen på en sylta i närheten av vårt hotell, och vi bestämmer oss för att ta en nightcap där. Jag frågar servitrisen om Pabst Blue, och hon säger att den inte är så populär längre, men att de har ”tons of it” just på det här haket. De har däremot inte Old Grand-Dad, men ”something similar”. Won´t do it for me. Det står en jukebox i hörnet och den är laddat med americana och MOR. Jag stoppar i en dollar och väljer Springsteens ”The River” och Neil Youngs ”I Believe In You”, som passar perfekt in i kontexten. Promenaden hem över Times Square är som en dimmig dröm i neon.

DAG 5
Vi går upp tidigt och köper munkar i en vagn till frukost hos vår special guy i hörnet av 43rd and 8th. Sen tar vi t-banan till Brooklyn och jazzar runt. Det är lite höstigare idag, friska vindar. Vi promenerar över Brooklyn Bridge och utsikten är faktiskt så magnifik att den inte går att återge i bloggform. Här skulle jag kunna stå i timmar. Inte ens kul. Jag tycker mig känna igen en joggande kvinna, och sekunder senare slår det mig: var det Naomi Yang från Galaxie 500? En av de allra största hjältarna! Vi säger att det var det. Så nu har jag sett Naomi Yang på Brooklyn Bridge. Om man säger.

Som av en händelse passerar vi Ground Zero. Jag slås av hur liten ytan där tornen brukade stå känns. Allie försvinner in på en jättelik outlet och jag söker upp en bar i närheten. Hela stället är tapetserat med tygmärken från brandkåren, ambulanser och poliser. Det är lite fint med amerikanernas respekt inför dessa auktoriteter tycker jag. Jag blir glad när jag ser NYPD-bilarna glida förbi på gatorna utanför. Killen i baren är förmodligen en ex-cop eller firefighter; han är väldigt vältränad och har flera högtidliga bilder av katastrofen inramade på väggarna. Kanske blev traumat för svårt för honom, och kanske öppnade han en bar istället? Jag beställer in en Coors och stortrivs i den värdiga atmosfär som präglar baren. Old Grand-Dad då? Nej, tyvärr, den säljer inte så bra får jag veta. Istället frågar jag om Yuengling, det äldsta amerikanska ölet och beställer mot mina principer in en omgång på fat av ren nyfikenhet. Brandmannen kallar den mörk, men den är inte mörkare än en Tuborg Guld. När jag är inne på min tredje öl kommer Allie och bartendern skojar lite: ”oh finally, this guy´s been bothering me for an hour now”. Jag älskar det här samspelet som kan uppstå en eftermiddag på en sömnig bar. Det är som att komma hem. Det är en schlager. Vi äter lite soppa och pommes och lämnar rikligt med dricks.

Efter detta så tar vi en taxi mot Lower East Side och flanerar gatorna runt Ludlow street. Vi går mot St Marks, och jag hittar en liten mexikansk spritbutik och där har de Old Grand-Dad! Jag köper fyra flaskor i olika format och den mexikanska tanten är alldeles snacksalig och lycklig. Happiness comes in bottles. Runt hörnet smyger jag in på en skivbutik som heter Etherea och köper skivor med Bark Psychosis, Northern Picture Library och en Rephlex-samling. Några kvarter längre upp så hittar jag till slut St Marks, där Kim´s Video ligger, men jag måste spara lite pengar så det blir inga fler inköp idag.

På kvällen äter vi äcklig thaimat i Hell´s Kitchen och rundar av med ett besök på Pete´s Tavern. Efter första omgången kommer plötsligt en kille fram med en ny margerita till Allie och en Bud till mig. Lika snabbt vänder han på sig igen. Det är ett ganska oborstat klientel härinne. Från stereon hörs A-has gamla mästerverk ”The Sun Always Shines On TV”. Vi spekulerar i vad det är för en kille som bjuder oss. Han kommer fram igen och jag frågar varför han köpte hinken till oss. ”Seriously? Don´t be angry now, man, but the girl is so unbelievably beautiful.” Allie tycker nog det är lite kul, men kanske också lite obekvämt, men snubben verkar glad och harmlös. Han köper mer dricka och börjar insistera på att ”put us up for a few nights, I live on 42nd street, come on I´ll buy guys new tickets home.” Han heter Tony, och vi tackar vänligt nej till hans erbjudande. Efter ett tag ger han sig med orden ”now I´m gonna go home and cry. You guys want anything from the bar, put it on my bill.” En sällan skådad gästfrihet, men vi har nog fått tillräckligt som det är.

DAG 6
Ja det kan man lugnt säga. Jag är så bakis att det inte ens är kul. Allie går ut för en sista runda på stan medan jag ligger och kräks i toalettstolen. Somnar om, vaknar och inser att jag måste checka ut från the lovely Carter USM Hotel. Med en vilja av stål tar jag mig ner till Herald Square, i hörnet av 34th och väntar på Allie utanför Macy´s. När hon kommer ut tar vi en cab ner mot St Marks för att avsluta shoppandet. I en billig skivaffär köper jag en Skinny Puppy och Laibach, sen går vi till Kim´s Video, som har ett extraordinärt utbud av film. Jag köper Resnais Night and Fog från Criterion, trots att jag hatar Hiroshima Mon Amour. En dag vill jag ändå ha ett komplett Criterion-bibliotek. Jag köper också världens bästa bögfilm, ja en av världens bästa filmer överhuvudtaget; Fassbinders Fox And His Friends (Faustrecht der Freiheit). Fan så hjärtskärande vacker den är. 10 av 10. När vi har ätit är det inte mycket mer att göra än att åka ut till flygplatsen. Här kan jag stapla ord och klyschor om hur fantastiskt det har varit men jag tror ni förstår. Jag vill tillbaka, snart. Väldigt snart, och då vill jag stanna där betydligt längre.