Fredag: Bai Ling...ual

Denna dag har jag bestämt mig för att se endast en film, och det är Kim Ki-Duks The Bow. På senare har Ki-Duks produktivitet varit häpnadsväckande, och både Samaritan Girl och Järn 3:an har gått på svenska biografer i år. The Bow anknyter till hans tidigare filmer The Isle och den briljanta Livets hjul i flera avseenden, inte minst vad gäller huvudkaraktärernas isolation från omvärlden. Här är det en gammal man och en väldigt ung flicka som lever isolerade på en båt i ordlös harmoni, tills dess flickan får upp ögonen för en ung man som äntrar skutan för att fiska. En längtan bort från isoleringen väcks till liv av den begynnande kärleken, men gamlingen är förstås inte beredd att släppa iväg sin lilla nymf så lättvindigt.

Livets hjul var en synnerligen lyckad fabel som i sitt cykliska/cirkulära berättande slog an en sagonerv som tilltalade mig väldigt mycket. Med The Bow har Ki-Duk försökt skapa en lika avskalad och symbolladdad historia, men tyvärr förmår den inte engagera lika mycket. Visst är det en söt liten berättelse, tack och lov förskonad från det självstympningsvåld som gjorde The Isle till en så svåruthärdlig film. Vi ser till synes banala händelser upprepas, ett minimum av repliker och ett bildspråk som i slappa filmrecensioner skulle beskrivas som "poetiskt" - och kulturtanterna bjuds med armbågen in till örttedoftande tolkningar. Having said that, så måste jag ändå tillstå att jag tycker om The Bow, men dess väl uttänkta symmetri är inte lika övertygande som den i Livets hjul.

Det var dagens enda film. Efter den blev det sushi och Sapporo hemma i Solna. Jag vill berätta lite om kvällen också. På väg mot Nalen och Digfi så ser jag en kvinna som jag känner igen. Det är Bai Ling, den vackra kinesiska skådespelerskan som är med i två festivalfilmer; Edmond och Dumplings. Jag säger att jag är ett fan, och hon är väldigt trevlig och glamorös. En riktig filmstjärna. Hon blev nog lite förvånad över att bli igenkänd. Söderlund och jag tyckte det var coolt.

Kvällen på Digfi är fantastisk. Jag har inte varit helt tillfreds med Stockholms klubbliv på sistone, något jag lastar främst mig själv för, men i fredags var allt verkligen perfekt. Otroligt bra musik hela kvällen. Det var konstigt att jag inte såg Stefan i dj-båset under hans set - ett tag var jag övertygad om att han var den osynliga mannen. Goes by Chevy Chase. Och sen var det fantastiskt att se Action Biker sjunga Young Marble Giants, riddartechno och "Fascination Street". Och Milky var helt underbara. Någon sa "ett Saint Etienne från Ryssland". Det var lite tacky öststat, det var mycket Ibiza, det var helt suverän popmusik och framförandet var exemplariskt. Sen när Anton avslutar med att spela "Single-Bilingual" sluts cirkeln: Bai Lingual.