Söndag: sista dagen

Ärligt talat: nu är jag lite trött på att kulturblogga. Så jag ska fatta mig kort. Jag orkade bara se en film igår, och den heter The King. I huvudrollen ser vi Gael Garcia Bernal i sin första stora amerikanska roll. Han spelar Elvis, som mönstrar från flottan och söker upp sin okände far. Fadern (William Hurt) är baptistpastor och lever ett stilla liv med fru och två välartade barn. Elvis intåg skakar familjen i grunden och det blir både våldsamt och obehagligt på sina ställen.

Reflektion 1: Gael Garcia Bernal talar förvånansvärt bra engelska.

Reflektion 2: William Hurt är bra i rollen som fadern.

Reflektion 3: The King leker mycket med publikens sympatier, och det är nog filmens främsta styrka. Den lyckas också skapa en säregen atmosfär med sitt ganska unika bildspråk. Det är en ovanlig amerikansk indiefilm med väldigt mörka undertoner; suggestiv och skrämmande som bäst, lite för trevande i övrigt.

Nu orkar jag inte mer. Jag vill bara kort sammanfatta de elva dagar som varit med att konstatera att Mitt hjärtas förlorade slag var bäst. Den måste ni se.