Hemkomsten av Harold Pinter

Förra året satte Thommy Berggren upp Harold Pinters Hemkomsten på Stockholms stadsteater. Först i lördags såg jag den spelas där på stora scenen, och det var en scenupplevelse som jag gärna vill förläna några ord.

Från teateråret 2006 minns jag främst Lars Noréns Endagsvarelser, Dramatens huspjäs Lång dags färd mot natt, och Krister Henrikssons gestaltning av sköna liraren Doktor Glas på Vasateatern. Förträffliga uppvisningar allihop, med högsta möjliga betyg till åtminstone den förstnämnda.

Mina förväntningar på Hemkomsten placerade den på förhand i paritet med nämnda dramer. Harold Pinter ja. Han fick visst Nobelpriset 2005. Det räckte med att höra några minuter av hans tal för att förstå att han var en värdig pristagare. I samma veva som han fick priset såg jag av en slump Elia Kazans sista film The Last Tycoon, och jag upptäckte att Pinter låg bakom manuset efter boken av F. Scott Fitzgerald (som ju också skrev förra seklets viktigaste bok, The Great Gatsby). Om jag inte minns helt fel nu såg jag dagen efter det Joseph Loseys film The Go-Between, även den med ett manus av Pinter. Jag blev ganska tagen av filmerna, inte bara på grund av deras eventuella kvaliteter (The Last Tycoon var bra, The Go-Between var väldigt bra), utan kanske främst av hur nära varandra de låg i tonen. Trots tematisk diskrepans, trots två regissörer som i min bok passerar för starka och egensinniga auteurer, så hade alltså manusförfattare Pinter lyckats lämna ett så starkt avtryck. Slutsats: this guy is serious business.

Thommy Berggren står alltså för regin. Hans uppsättning av Fröken Julie var väl egentligen rätt konventionell, trots att han hade skuttat några år fram i tiden. Konventionell, men ytterst välregisserad och tätt spelad. Tyvärr köpte ju 90 procent av publiken biljett blott för huvudrollsinnehavarens skull: ”Hallå, jag vill ha plåtar till pjäsen där Persbrandt är med.” Tjenare.

I huvudrollen som patriarken Max ser vi Ingvar Hirdwall, en av landets allra främsta skådespelare. Jag sätter honom däruppe tillsammans med geniet Sten Ljunggren. Det är en riktig svinpäls han spelar här, och ni som tror att Hirdwalls mysfaktor skulle resultera i en omöjlig dualism kan lugna er. Han drar sig inte för att lappa till sin egen son Joey (Tobias Hjelm) i magen, för att sedan jovialiskt minnas bedrifter på puben och kapplöpningen. Samtidigt glömmer man med jämna mellanrum bort vilken sadist han är. Det ser ju så mysigt ut, där han sitter i sin bekväma fåtölj och blossar cigarr. Inget kan väl vara galet i det här hushållet? Faktum är att allt är väldigt mycket galet i detta hushåll. Och det är mellansonen Lenny (Peter Andersson) som i inledningsscenen slår an tonen när han sitter och röker i mörkret och vägrar svara på sin fars tjat.

Harold Pinter har inte ens brytt sig om att etablera ett bedrägligt lugn, som så ofta är brukligt (inte minst bland dramatiker i O’Neillskolan). Här brakar helvetet loss från första början. Det är ett krig som pågår där uppe på scen. För att tala klarspråk: vilket jävla skådespel! Så mycket hat. Det är inte bara replikerna som talar här. Det är tystnaden också. Det som står mellan raderna. När jag ser sånt i skrift brukar jag fnysa och högt säga: slö recensent döljer sin oförmåga att uttrycka det han/hon vill säga och gömmer sig bakom luddigheter som…”laddad tystnad”…”mellan raderna”… Men här stämmer det! Kristina Lugn skriver i programmet att ”det förs nästan inga samtal i hans pjäser.” Jag tror att hon har rätt. Ingen verkar intresserad av att lyssna eller förstå. Orden är vapen i en maktkamp.

Peter Anderson är helt jävla fantastisk när han går omkring i sin sidenpyjamas och är sådär återhållsamt hotfull som han ofta är. Men här spelar han mer nedtonat än vanligt, nästan med en bedräglig ömhet och en ironisk udd, som kräver varje uns av vår uppmärksamhet. Det är något av det bästa jag har sett vad gäller scenskådespeleri.

Mot slutet av första akten kommer äldsta sonen Teddy (Johan Rabaeus) hem med sin fru Ruth (Sofi Helleday) från Amerika. Alla har gått och lagt sig, och Teddy bedyrar för sin fru att hon kan känna sig lugn eftersom hans familj består av varmhjärtade människor. Fan tro’t.

”De är knäppa hela bunten”, säger tanten som sitter bredvid mig när första akten är slut, och hon lämnar sin plats i paus tillsammans med sin väninna. De fick väl nog av all oanständighet, kan jag tänka mig. För det är ingen särskilt smakfull pjäs. Och värre blir det…

Andra akten lämnar mig och mitt sällskap förbryllade. ”Pinter skriver dramer utan orsak och verkan” läser jag från stol nr 12 i Svenska Akademien. Precis så är det. Första akten, som jag utan att blinka ger 10 av 10 i betyg, kanske kan misstas för en någorlunda traditionellt strukturerad pjäs, bara väldigt mycket otrevligare, dråpligare och roligare. Akt två vet jag inte vad jag ska kalla. Ren absurdistisk komedi/tragedi? I centrum hamnar den stiliga och eleganta Ruth, som spelas med robotliknande kyla av Sofi Helleday. Hon välkomnas av pappa Max med orden: "vad är det för ett nedsmutsat luder du har släpat hem?" Hon reduceras till en handelsvara, och familjens plan är att hon ska fnaska ihop pengar och tillgodose deras egna behov. Den enda som överhuvudtaget reser några (lama) protester mot det här är farbror Sam (Åke Lundqvist). Teddy finner för gott att återvända till Staterna, utan sin fru.

Det vilar något overkligt över andra akten. Vad är det egentligen som händer på scen? Nån jävla ordning får det väl ändå vara, tänker jag. Man är ju liksom skolad till att förvänta sig en förklaring, eller någon form av moralisk resning, eller fingrar som pekar ut ondskan runt omkring oss. Mina förväntningar på ett drama med ett ordentligt slut, där säcken knyts ihop, allt får sin förklaring, balansräkningen går ut, och plus och minus blir till noll, kommer på skam. Istället får vi bara ett becksvart mörker, med absurt roliga repliker. Jag får famla efter ledtrådarna på egen hand. Det är en föreställning som vänder upp och ner på invanda begrepp, och det är ett stycke förstklassig dramatik. Hela tiden skamlöst underhållande, och sanslöst välspelat. Men familjen på scen... De är verkligen knäppa hela bunten.