Min fredag med Cronenberg

Klockan är 14.30 och jag har tagit med mig Medieprogrammet årskurs 3 från Saltsjöbaden till Sture för att se David Cronenbergs kanske allra främsta mästerverk; Videodrome. Det är knökfullt, och jag skymtar både Orvar och Fredrik Sahlin i publiken. Och så står han där helt plötsligt på scenen: David Cronenberg, i min bok en av de fem största. Blygt förkunnar han att han nog inte gjorde en medvetet profetisk film med Videodrome. Det må vara sant, men den har förmodligen aldrig varit mer aktuell än idag i sitt ifrågasättande av var gränsen för vad som kan passera som underhållning går. För mig är det också en av de bästa filmer som gjorts. Det var mer än femton år sedan jag såg den för första gången och blev oerhört tagen, eftersom jag var mer van vid enkla slasherfilmer. Jag förstod att Videodrome var något mycket mer problematiskt än Friday the 13th och The Burning. Och sen var det också en uppenbarelse att identifiera Front 242:s klassiska sampling: "You know me. (and we know you.) And I sure know you. Everyone!"

I huvudrollen som tv-producenten Max Renn ser vi James Woods i sitt livs roll. Han spelar med karaktäristisk nerv och intelligens och skapar ett helgjutet porträtt av en skrupelfri, charmigt arrogant mediaprovokatör som mer och mer plågas av hallucinationerna som utlöses av programmet som heter just Videodrome. En av mina favoritscener är när Renns anställda whizkid Harlan besöker honom efter en våldsam hallis, och han får ett utbrott som följs av ett erbjudande om en kopp kaffe - "you want a cup of coffee...no, I meet you down at the station". Det känns väldigt improviserat och väldigt James Woods (minns han skjort-remark i Specialisten). Bortsett från den pregnanta mediekritiken är Videodrome också en väldigt rolig film i all sin groteska absurdism och nästan Buñuel-liknande surrealism. Cronenberg har aldrig varit mer pricksäker i sin filosofi. Mina elever var dock betydligt mer avvaktande: "gillar du det här på allvar?" varvades med skakningar på huvudet som för att markera "jag är mållös, vad i helvete var detta för något?". Jag för min del är övertygad om att vi inte kommer få se något som kan matcha den här filmen under festivalens gång. Long live the new flesh.

Fredag 18/11. Film nr. 2: Edmond. Regi: Stuart Gordon.
Stuart Gordon är mannen som gav oss den briljanta Lovecraft-filmatiseringen Re-Animator på 80-talet (vi skymtar faktiskt Herbert West himself, Jeffrey Coombs i en biroll som vresig hotellreceptionist). I Edmond låter Gordon William H. Macy spela eehhhh...loser. En loser som really is losing it. Edmond lämnar sin fru och ger sig ut i New York-natten. På en bar får han rådet att skaffa sig ett ligg, något som leder till förvecklingar och konsekvenser.

Bakom manuset ligger David Mamet, en man som verkar ha hur mycket idéer som helst. Ett problem bara: hans manuskript må ha många poänger, men de känns alltid konstruerade, karktärerna är mer schackpjäser i Mamets egna divine plan än verkliga människor. Så även här. Edmond är underhållande, och den rör vid angelägna ämnen, men trovärdigheten är lika med noll. Slutakten är förmodligen medvetet komisk, men den undergräver allt eventuellt engagemang man uppbådat. Att sen William H. Macy rakar skallen och skaffar mustasch, får honom att se ut som Alexander Bard med skallstorlek som utomjordingarna i Mars Attacks.

Kvällens tredje film då. A History Of Violence, regi David Cronenberg.
Hett emotsedd vore ett historiskt understatement. Efter den misslyckade Spider så har Cronenberg mycket att bevisa. Man är aldrig bättre än sin senaste film. Inledningsscenen sätter standarden direkt. Två rånmördare, hårdare än något som skildrats på amerikansk film på evigheter, är i färd med att lämna ett motell, där de har massakrerat delar av personalen. Det är oerhört suggestivt och laddat, inte mycket sägs, kameran dröjer sig kvar och scenen dras ut på ett nästan Haneke-liknande vis. Redan här förstår jag att Cronenberg is bringing it home. Vad som sedan följer är en varsam, nästan gullig skildring av Viggo Mortensens karaktär Tom Stall och hans familj. Det är så långt ifrån Cronenberg man kan komma, och det som imponerar mest på mig är hur fantastiskt skickligt han bygger upp stämningen. Allting är väldigt classy och tonsäkert, det är nästan som om han vill visa alla skildrare av amerikanskt småstadsliv att "jag kan det här också, och jag kan göra det så mycket bättre än er". Men våra förväntningar säger att något kommer snart hända, idyllen kommer inte att vara länge till. Toms son, en intelligent och synnerligen älskvärd kille, har problem med en riktigt svinig hunk på skolan, och små incidenter dem sinsemellan förebådar ett större utbrott av våld. Växelspelet mellan Toms och sonens liv är ett skickligt förkroppsligande av arv, synd och det förflutnas inverkan på våra liv.

Viggo Mortensen, som vi såg i Sagan om det jävla ringhelvetet, men som jag hellre minns som tvålfager b-skådis i Renny Harlins Prison, är precis så sävligt briljant som jag har hoppats på. När hans idyll hotas så slår han tillbaka. Hårt. Det gör också sonen. Det kan upplevas som kontroveriellt eftersom vi som åskådare får vår blodtörst tillfredsställd. Jag jublar inombords när bullyn får hårt på flabben. I DN kommer det stå: våldet som katarsis. Cronenberg är i färd med att segla hem skutan och inkassera högsta betyg, men tyvärr så tappar filmen lite den sista fjärdedelen när William Hurt spelar över som lynnig gangsterboss. Det blir lite för mycket en konventionell actionhistoria med lite för grova drag. Upp till den punkten är dock A History Of Violence både ett känsligt tecknat porträtt av en vanlig amerikansk familj, som genom korta explosioner av våld skakas i grundvalarna och samtidigt en mästerlig allegori över ett samhälle som inte gjort upp med sitt förflutna.