Tisdag: in the company of idiots

Gentle tuesday, och tre filmer på menyn. Alla visas dessutom på Sture, så det är upplagt för njutbara upplevelser och bekvämt stillasittande från 16.30 till 23.10. Först ut är Werner Herzogs omtalade dokumentär Grizzly Man, om den självutnämnde björnexperten Timothy Treadwell. Efter 13 somrar i Alaskas nationalparker föll han offer för sina älskade björnar 2003. Han efterlämnade ett digert dokumentärt material som Herzog har använt för att skapa ett sammansatt personporträtt av en man som, frankly, inte har många siffror rätt på kupongen.

Treadwell är collegehunken som sökte sig till Kalifornien för att bli skådis (enligt fadern snuvades han på rollen som bartender i Cheers). Hans misslyckanden ledde till drogmissbruk, och personlighetsstörningar, som till slut tog sitt uttryck i ett närmast makabert intresse och inbillad samhörighet med grizzlybjörnar. Som flera närstående i dokumentären uttrycker det: han ville helst av allt bli en björn. Jmf: Monty Python om män som egentligen är möss. Det hela är verkligen komiskt. Treadwell försöker gosa med björnar och rävar och arbetar upp ett imponerande raseri mot parkförvaltningen inför kameran. Han är besatt av att skydda djuren och orubblig i sitt korståg mot människor i allmänhet. Herzog kontrasterar Treadwells sentimentaliserat romantiska naturuppfattning med sin egen som sammanfattas i tre ord: "chaos, annihilation and murder". Samtidigt kan han inte upphöra att fascineras av Treadwells passion, som i slumpartade ögonblick resulterar i vad som Herzog benämner som filmisk magi; en räv på tälttaket, vinden som blåser i ett buskage, etc. Här drar han lite för stora växlar, för det är ju uppenbart att Treadwell är en galning i Prins Valiant-frisyr, som visserligen har ädla syften, men som i slutändan bara är ett vilset barn som flytt en hård omvärld in i en sagovärld befolkad av björnar. Björnar som inte alls är så ofarliga och oskuldsfulla som Treadwell vill tro.

Som publik känns det emellanåt lite absurt att sitta och gapskratta åt en kille som följer sin obändiga övertygelse, inte minst när personen i fråga har dött ganska nyligen. I en scen som balanserar mellan tragik och komik visar Treadwells mamma upp sonens favoritnalle som ofta var med uppe i Alaska. Men trots hans märkliga beteende så får man väl ändå säga att man känner lite ömhet inför honom. Det är den lyckliga dåren som heligt betygar sin kärlek till en liten räv, och det är faktiskt fint och gripande. Givetvis finns det något sympatiskt över en människa som vill ge sitt liv för att rädda djuren. Det är lätt att hata världen och människorna i den för att istället begrava sin näsa i en kattpäls. Det gör jag också ibland. Herzogs gärning som filmare är värd all vår beundran.

Jag hinner inte mer än att gå ut för en nypa luft innan det är dags att bänka sig igen. Sture ger Takeshi Kitanos nya: Takeshis. Kitano har gjort en rad säregna gangsterfilmer med lakonisk humor och visionärt berättande. Filmer som Sonatine, Kids Return och den underskattade amerikaproducerade Brother är några av mina Kitanofavoriter. I Takeshis har han tagit ut svängerna rejält och gjort en metafilm som ska markera slutet på en fas i hans filmskapande.

Det börjar väldigt bra; Takeshi Kitano spelar mahjong i "verkligheten" och skjuter yakuzas på film, samtidigt som vi får följa hans dubbelgångare på auditions. Det refereras friskt till tidigare Kitanofilmer, inte minst Sonatine, och det är väldigt underhållande, åtminstone under filmens första hälft. Men när filmen mer och mer övergår till att bli en renodlat narcissistisk drömstudie med freudianska övertoner skruvar Kitano historien ett par varv för mycket. Han hade kunnat klippa ner filmen cirka 20 minuter för att få mer spänst i galenskaperna. Kitano har lekstuga och driver både med sig själv och publiken, och sättet han bryter konventioner och filmiska tabu för tankarna snarare till Godards anarkistiska slarv-intellektualism snarare än Fellinis flytande perfektionism. Likt Strindberg i Ett Drömspel tycks amibitionen varit att efterhärma drömmens skenbara logik, men mest av allt är nog Kitano ute efter att förbrylla och göra avslut. Takeshis bjuder på flera sköna scener, inte minst shootouten från fågelperspektiv där skotten bildar stjärnbilder, men vi får inte låta oss luras - det här är inget annat än en roande bagatell.

När tredje filmen börjar är jag trött i ögonen efter att ha varit uppe sedan klockan 06.00 och stirrat på datorskärmar och vita duken. Jag ser Dominik Molls Lemming och stör mig hela tiden på publiken. Ett gäng oroliga kulturtanter in the making (de är yngre än jag) och kulturskägg sitter och skrattar nervöst och ansträngt åt varje scen. Någon häller upp vin i ett glas *skratt*. En dam har mörka solglasögon på sig *skratt*. Värdparet serverar sallad *skratt*. Vad är det med folk??!! Är de helt jävla dumma i huvudet eller? Ska ni sitta och visa att ni förstår att den franska övre medelklassen är så träffande skildrad? Hellre ser jag film med ett gäng popcornungar än er, era förbannade lismande jävla idioter. Lär er biovett for fuck sake.

Vi ser Charlotte Gainsbourg och Laurent Lucas i rollerna som ett strävsamt ungt par vars liv förändras när de upptäcker en liten gnagare i köksavloppet. Jarres fru Charlotte Rampling spelar psykotisk överklassdam som skapar hotfull stämning på en middagsbjudning hemma hos paret. Det vilar något drömlikt och gåtfullt över filmen, men det är svårt att bortse från att manuskonstruktionen lyser igenom på sina ställen. Jag kan inte ge ett ärligt omdöme om filmen eftersom jag blev så störd av publiken, men jag gillar den bitvis. Det är en inledningsvis intelligent dramathriller med tät atmosfär. I takt med huvudpersonens tilltagande schizofreni stiger spänningen, men det hela utmynnar i ett antiklimax. Med en annan publik, och med ett vaknare sinne hade jag nog tagit emot denna film på ett annat, ännu mer positivt sätt.