Måndag

Skandia visar Abel Ferraras nya film Mary. Salongen är knappt halvfull, intresset är lite halvljummet. Filmidén är svårpitchad: en regissör, en filmstjärna och en tv-journalist berörs av Maria Magdalenas ande. Regissörens film om Jesus och Maria Magdalena bombhotas på premiären, och Ferrara skriver oss på näsan med indignerade utrop från Matthew Modines självupptagna regissör; "remember what happened to Scorseses Last Temptation Of Christ". Mel Gibson hade väl också besvär med sin märkliga Jesusfilm, och jag tycker nog man kan se Modines porträtt som en nidbild av Gibson.

Mary är en förvirrad film, som vill väldigt mycket på sina knappa 83 minuter. Tyvärr ror inte Ferrara hem det hela. Det metafilmiska greppet med inklipp från filmen i filmen fungerar inte alls; först ser vi Jesus återuppstå, för att abrupt slungas till nutida New York och följa Forest Whitakers tv-personlighet. Juliette Binoche är med också, och hon borde skriva på ett femårskontrakt där Michael Haneke ges ensamrätt på hennes talang. Hon är skådespelerskan som lämnar yrket för spirituellt sökande. Hennes pilgrimsfärd kontrasteras mot Jesus förehavanden med sina lärjungar. Det är mycket "Jesus suffering on the cross is just as relevant today as 2000 years ago. It´s you and me up there on the cross, man" och andra krystade paralleller pre/post-Jesus. Jag gillar Forest Whitaker, men börjar han inte alltmer framstå som USA:s svar på Helena Bergström? Jag menar, i hur många filmer gråter inte karln sådär känslosamt? Hans kors är samvetet efter en otrohetsaffär, och ett sjukt, nyfött barn. Nej, Mary är ingen bra film, vill ni se religiösa grubblerier på vita duken ska ni välja Mean Streets istället.

Apropå Mean Streets. Gillar ni den ska ni läsa vidare. Jag springer från Skandia ner till Sture och lyckas i sista sekunden få en biljett till Jaques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag, en remake av amerikanska 70-talsfilmen Fingers, med Harvey Keitel i huvudrollen.
Huvudpersonen Tom jobbar med skumma fastighetsaffärer, där hot och våld är en del av vardagen. Samtidigt drömmer han om att bli proffessionell pianist. I huvudrollen ser vi Romain Duris göra ett av de starkaste rollporträtt jag sett på flera år. Han spelar oerhört nervigt, och blottlägger Toms desperation och återhållna aggresivitet, men även de ömma sidorna på ett sätt som är fullständigt trovärdigt. Jag är helt uppslukad av uppvisningen; varje scen han är med i (och han är med i nästan samtliga scener) är till bristningen laddad med hot om våld, kärlek, nervositet och storslagna drömmar. Det är en remarkabel karaktärsstudie, som utvecklas från att skildra en rätt osympatisk typ i skinnpaj som lägger ut råttor för att skrämma bort fattiga hyresgäster, till att få oss att se den kärlekstörstande konstnärssjälen.

Sällan har ett filmöde engagerat mig mer. Man är delaktig i filmens skeende på ett nästan fysiskt sätt. Duris är också en väldigt fysisk skådespelare som här jobbar mycket med kroppen som uttrycksmedel. Kanske låter det som jag beskrivit ovan som en lättköpt transformation, men det är med små medel och ett absolut trovärdigt händelseförlopp regissör och skådespelare får med publiken på noterna (hehe). Även birollerna är minutiöst avlyssnade, inte minst Niels Arestrup som Toms ärrade far. Mitt hjärtas förlorade slag är en rakt igenom lysande film.

My heart starts missing a beat. Om man säger.