New York Stories

Det är måndag och jag har inte sovit en enda minut och jag är på ett hemskt humör. Utanför är det grått och blåsigt och jag har inte den minsta lust att vara på jobbet nu. I tankarna är jag fortfarande kvar i New York City. Ni har alla läst förnumstiga guider till New York, nihilistiskt världsvana betraktelser av oroliga själar som desperat jagar kulturellt kapital och vet mest om senaste modet. Jag har inte mycket till övers för sådant, så låt oss hoppas att jag inte faller i den fällan när jag storögt återger vad som hände under min och min flickväns vistelse i staden som aldrig sover.

DAG 1
Vi åker ut till Arlanda i god tid och kopplar av med varsin öl. Malaysian airlines, står det på vårt plan. Passagerarna är till hälften svenskar, till hälften asiater (förmodligen från Malaysia, då de har påbörjat sin resa i Kuala Lumpur). Givetvis har vi glömt att beställa vegetarisk mat, så vi får hålla tillgodo med ris och torrt bröd. Jag ber om något starkt att dricka och får lakritsvodka med cola, och tittar på två filmer; den amerikanska nyinspelningen av Dark Water (i pretentiöst återhållen stil, en synnerligen blek kopia helt utan originalets förtjänster), och en australiensisk feelgood-film som heter nåt i stil med The Oyster Farm. Min iPod (iPod-bloggning! Tänk att jag till slut blev en sån där slätstruken typ som går och lyssnar på Boards Of Canada i iPod) är laddad med Noto/Sakamotos Insen, som jag har lyssnat på onormalt mycket på sistone. Det blir ett vilsamt soundtrack till vår flight.

När vi anländer till Newark airport är klockan 19.00 och vi tar en buss som åker genom de ruffigare delarna av New Jersey. Jag älskar det på en gång. Har ni läst Richard Prices Clockers? Jag är med i boken from this moment on. När vi hamnar i kö utanför Lincolntunneln så går det inte låta bli att tänka på Strike och Buddha Hat och de andra ljusskygga gestalterna, up to no good i sina bilar på väg till/från NYC. Utsikten mot Manhattan är formidabel. Det känns så väldigt märkligt att uppleva en vy som är så fast inpräntad, så självklar att den hamnar bortom själva definitionen för en kliché, i verkliga livet.

På andra sidan tunneln kommer vi nästan omedelbart till Port Authority, som ligger precis vid Times Square. Det visar sig att vi bara behöver gå en gata för att komma till hotellet. Carter Hotel ja. Där har vi ett kapitel in its own right. Mittemot New York Times, 50 meter från Times Square, bredvid ett lyxhotell, ligger detta loppbitna budgethotell med sina 700 rum. I en soffa sitter ett gäng mycket unga och mycket lättklädda asiatiska tjejer, under övervakning av några pimps. Så det är inte bara glada backpackers och barnfamiljer från Jönköping som tar in på Carter Hotel, om man säger. I hissen får vi sällskap av en liten hiphop-thug och hans pick-of-the-night. Han trycker med sin servett in våning nummer 4 och kliver av för sin herdestund. Vårt rum ligger på våning 6, och det är dammigt och jävligt på de flesta sätt. Men det här är inget som bekommer mig. Och duschen är riktigt skön, bra tryck i strålen. Givetvis är vi mycket trötta, men vi tar ett varv runt Times Square och köper en pizzaslice och lite vatten. Ett myller av neon, turister, poliser och hustlers. Vi går hem och försöker sova. Märkligt nog hör man inget av kakafonin inne på rummet, men ingen av oss lyckas somna in mer än ett par minuter åt gången.

DAG 2
Klockan är inte ens sex när Annlouise slår på tv:n där tre gaphalsar flåsar ut nyheter och väderrapporter, samma nyheter och väderrapporter, om och om igen. När jag för fjärde gången på 20 minuter ser solgrafiken över New York-kartan och det mässas ”it´s gonna be hot today” med fascinerande regelbundenhet så är det bara att hoppa in i duschen och göra sig redo.

Vi går mot Hell´s Kitchen för att få lite frukost, och som av en händelse hamnar vi mitt i en loppis med ett imponerande utbud av krimskrams, McCarthy och Nixon-pins (inte indieakterna), möbler och skivor. Det mest flippade jag får syn på är frimärken med hakkors och Adolf Hitler-motiv för 2 dollar styck. Jag har många historieintresserade vänner som på något vänster säkert skulle uppskatta att få ett vykort med ett sådant porto, men jag avstår ändå från att köpa. Nazismen är så jävla vidrig, men kraften i de gamla symbolerna upphör aldrig att fascinera. Allie köper några armband (dock helt fria från nazi-konnotationer). Gaphalsen på Fox ser ut att få rätt; det börjar bli riktigt varmt, och jag börjar bli riktigt hungrig. Vi har en adress till 39:e gatan där det ska ligga ett fint frukosthak, men det hela känns lite för posh, så vi tar en sylta mittöver istället – ett sånt där ställe med galonsoffor som jag så gärna romantiserar över. Jag blir inte missnöjd, det bjuds på en stadig omelett med stekt potatis, och juice och kaffe på det.

Hell´s Kitchen är ruffigt, men väldigt charmigt med alla lirare som samlar flaskor i kundvagnar, och en myriad av matställen. När vi har gått några timmar så siktar vi in oss på Central Park. Nu är det mer än 20 grader varmt, perfekt t-shirtväder. Det är en fullständig njutning att ligga på rygg och se ut mot skyskraporna på ena hållet och ekorrarna på andra. Vi slumrar nästan till lite innan promenaden fortsätter upp mot Upper West Side, Guldkusten även kallad. Där beställer vi en gåtfull middag bestående av grönsakswraps, pannkakor, juice, kaffe och vin. Nere vid Hudsonfloden sätter vi oss på en bänk och ser alla joggare och cyklister förstöra sina söndagar. Vi går sedan österut genom parken, mot Metropolitan, men jag tycker inte om att slussas in som boskap på museum så vi nöjer oss med att köpa en affisch på prylboden. När vi kommer hem på kvällen har vi gått flera mil, och vi kopplar av med några Brooklyn-bryggda öl och slocknar fram tv:n. Nu sover vi ordentligt.

DAG 3
Det blir en lång promenad ner mot gatorna med de lägre numren. Jag är inne i en spritbutik och letar efter Old Grand-Dad, whisky från Kentucky, Nick Stefanos brand of choice. Kanske det viktigaste inköpet jag planerar. Men de har den inte. Vi hamnar i Soho, där jag ser en Mats Rådberg-skiva i samma antikvariat som jag köper boken Fletch. Vi pendlar in och ut mellan Little Italy och Chinatown, men äter tyvärr på ett gräsligt turistställe som serverar dålig pommes frites. På East 4:th street ligger Other Music och där handlar jag skivor med Mike Ink, Oval, Pluramon och en Kompakt-samling. Det är roligt att se butiken som man har langat iväg så många beställningar till inifrån. Men de hade inte Merzbeat.

Efter skivinköpen går vi ner mot Manhattan Bridge och tar lite foton och köper läsk och senap på en snabbmarknad. Betalningen är helt automatiserad om man har mindre än 10 varor och jag slår mig för bröstet och proklamerar stolt för ett butiksbiträde att det är första gången för oss, ”and we did really well, didn´t we?” Nu orkar vi inte gå längre så vi tar en taxi ända hem, och jag blir överraskad av att det är så billigt. På hotellet dricker vi lite öl och ritar upp planerna för kvällen. Meatpacking district blir det. Eftersom halva stan är avspärrad för Halloween-parad går det inte åka taxi så det får bli tunnelbanan till fjortonde gatan. Vi går runt i kvarteren och funderar lite på ett råtrendigt trevåningshak, men det verkar vara gästlista och hela det köret. Så kommer vi till en korsning och ser ett hus som är inrett som en restaurang/bar och det ser jäkligt mysigt ut så vi går in och den första låt jag får höra är "THE GREAT COMMANDMENT" AV CAMOUFLAGE! Herrejesus vad jag älskar den låten, den definierar mitt sjunde skolår där runt 89-90 om inte annat. Jag tänker på hur otroligt bra Camouflages två första album är och hur konstigt det känns att deras musik spelas i den hetaste delen av Manhattan. Klassisk tysk synt stöpt efter mall vintage Depeche Mode. Och det bara fortsätter. Medan vi dricker våra drinkar radas det upp fantastiska, och i många fall, bortglömda låtar av Aztec Camera, When In Rome, China Crisis, Depeche Mode, etc. Jag är på mitt allra bästa humör och beställer in mitt livs första Pabst Blue Ribbon (tänk Blue Velvet, tänk Dennis Hopper) och frågar varför den är så svår att hitta i affärerna. Bartendern är utsocknes så han vet inte. En ganska ung kille, som ser ut att vara barchef eller nåt i den stilen kommer fram och börjar prata med oss: ”so you guys from Sweden? Do you know The Ark? I got an invitation to their party tonight!” Jag frågar om han gillar Slowdive, och han svarar med att han gillar Bloc Party. Det är väldigt trevligt på stället, och jag berömmer bartendern, som har sammanställt skivan från sin polares 80-talssamling visar det sig. Härligt när man får höra oväntade, rakt igenom lysande låtval när man är ute och findricker. Vi får tips om ett hak som heter Passersby i närheten och går dit för några öl. Musiken är typ baile funk, eller nåt liknande; sån där musik som folk som inte gillar musik tror att de gillar. Trevligt ställe dock, mycket speglar. På vägen hem filmar Allie mig när jag demonstrerar hur man bäst fångar in en taxi.

DAG 4
Idag åker vi tunnelbana ut till Williamsburg, Brooklyn. Det är så lugnt och skönt, och husen är låga. Det är här de överspänt avspända bor. Men det blir aldrig så där Söderaktigt överspänt avspänt, här är det mer…avspänt 4 real, dude. Jag erkänner villigt att jag trivs på stört. Inne i första bokaffären ser jag den tjockaste katt jag någonsin skådat. Den är jättesöt, har ett litet fint ansikte och en kropp helt utan proportioner. Allie frågar om hon får ta kort på kissen, vilket hon får. Katten ser oförstående ut, och rör sig långsamt över till nästa viloplats. På disken sitter hans kamrat; en betydligt smärtare svart stilig sak. På beställning köper jag en tidning som heter N+1.

I området koketteras det friskt med Bushmotståndet, och man ser till och med fånigheter som ”I love Iraq”-skyltar på dörrar till second hand-butikerna. Det är ju inte så att jag är någon anhängare vare sig av Bush eller Irakkriget, tvärtom, men jag har lite svårt för det där vulgära plakatviftandet. Nåväl, i en mexbutik hittar vi en massa roliga matprylar; jag köper bland annat Paul Newmans egen balsam-vinaigrette. Mitt över gatan ligger Earwax, en skivaffär där Kid Congo Powers tydligen brukar jobba. Därinne kommer ett gäng amerikanska indietjejer fram och frågar mig om vi har Neutral Milk Hotel i butiken. ”I don´t work here, but I´m sure they´ll have it” gissar jag och hittar samtidigt Laraajis Ambient 3: Day Of Radiance på cd. Earwax har fler bra prylar; jag handlar även William Basinkis The Disintegration Loops, Harold Budds The Pavillion Of Dreams, Pan Sonics Kulma, en Kompakt-samling där Field är klart bäst, Swans The Great Annihilator och Boris w/Merzbow: Sun Baked Snow Cake. Och my most treasured: Alva Noto/Ryuichi Sakamotos första samarbete, Vrioon, som var slut på OM.

Det är nästan overkligt varmt, säkert 22-23 grader, så vi sätter oss på en liten Thaikrog med uteservering och äter en god lunch på tofu och röd curry. Sköljer ner med Singha. Vi strövar runt lite på bakgatorna och jag fotar Allie framför en graffitivägg, sen irrar vi in oss i ett rough hood och köper en sexa Corona för att skölja ner den alltjämt törstframkallande thaimaten. Fötterna värker, ryggen slokar, men jag är på absolut topphumör; New York lever upp till mina förväntningar, men på ett lite annorlunda sätt än jag hade väntat mig. Jag tjusas av de bjärta kontrasterna. Ibland är det blott ett kvarter som skiljer klasserna åt. De höga husen, med avsmalnande kvadrater högst upp; I simply love to look at them. Och de slummigare byggnationerna…vad är dealen med de där vattencisternerna på taken? Det blir en skivbutik till och där köper jag Curves Doppelgänger för en dollar och The Sexual Life Of The Savages.

En dag i Williamsburg har satt sina spår, så vi vilar ut i sängen med öl och Talk Talk/Alice Deejay i iPoden. Tv-sändningarna domineras av Prins Charles och Camillas besök i staden. Jag trodde inte amerikanerna var så besatta av europeiska kungligheter. Vi är sugna på lite pasta, och tar en taxi ner mot East Village. Det blir ett ställe som tydligen är New Yorks äldsta bar (enligt egen utsago), och vi beställer in mat som pendlar mellan det slätstrukna och okej. Fantastiskt att sitta utomhus i november klockan 9 på kvällen! Jag ser en kändis: han den tjocke i tv-serien ”Advokaterna” går förbi vårt bord och ler åt min igenkännande blick. Jag har haft ögonen på en sylta i närheten av vårt hotell, och vi bestämmer oss för att ta en nightcap där. Jag frågar servitrisen om Pabst Blue, och hon säger att den inte är så populär längre, men att de har ”tons of it” just på det här haket. De har däremot inte Old Grand-Dad, men ”something similar”. Won´t do it for me. Det står en jukebox i hörnet och den är laddat med americana och MOR. Jag stoppar i en dollar och väljer Springsteens ”The River” och Neil Youngs ”I Believe In You”, som passar perfekt in i kontexten. Promenaden hem över Times Square är som en dimmig dröm i neon.

DAG 5
Vi går upp tidigt och köper munkar i en vagn till frukost hos vår special guy i hörnet av 43rd and 8th. Sen tar vi t-banan till Brooklyn och jazzar runt. Det är lite höstigare idag, friska vindar. Vi promenerar över Brooklyn Bridge och utsikten är faktiskt så magnifik att den inte går att återge i bloggform. Här skulle jag kunna stå i timmar. Inte ens kul. Jag tycker mig känna igen en joggande kvinna, och sekunder senare slår det mig: var det Naomi Yang från Galaxie 500? En av de allra största hjältarna! Vi säger att det var det. Så nu har jag sett Naomi Yang på Brooklyn Bridge. Om man säger.

Som av en händelse passerar vi Ground Zero. Jag slås av hur liten ytan där tornen brukade stå känns. Allie försvinner in på en jättelik outlet och jag söker upp en bar i närheten. Hela stället är tapetserat med tygmärken från brandkåren, ambulanser och poliser. Det är lite fint med amerikanernas respekt inför dessa auktoriteter tycker jag. Jag blir glad när jag ser NYPD-bilarna glida förbi på gatorna utanför. Killen i baren är förmodligen en ex-cop eller firefighter; han är väldigt vältränad och har flera högtidliga bilder av katastrofen inramade på väggarna. Kanske blev traumat för svårt för honom, och kanske öppnade han en bar istället? Jag beställer in en Coors och stortrivs i den värdiga atmosfär som präglar baren. Old Grand-Dad då? Nej, tyvärr, den säljer inte så bra får jag veta. Istället frågar jag om Yuengling, det äldsta amerikanska ölet och beställer mot mina principer in en omgång på fat av ren nyfikenhet. Brandmannen kallar den mörk, men den är inte mörkare än en Tuborg Guld. När jag är inne på min tredje öl kommer Allie och bartendern skojar lite: ”oh finally, this guy´s been bothering me for an hour now”. Jag älskar det här samspelet som kan uppstå en eftermiddag på en sömnig bar. Det är som att komma hem. Det är en schlager. Vi äter lite soppa och pommes och lämnar rikligt med dricks.

Efter detta så tar vi en taxi mot Lower East Side och flanerar gatorna runt Ludlow street. Vi går mot St Marks, och jag hittar en liten mexikansk spritbutik och där har de Old Grand-Dad! Jag köper fyra flaskor i olika format och den mexikanska tanten är alldeles snacksalig och lycklig. Happiness comes in bottles. Runt hörnet smyger jag in på en skivbutik som heter Etherea och köper skivor med Bark Psychosis, Northern Picture Library och en Rephlex-samling. Några kvarter längre upp så hittar jag till slut St Marks, där Kim´s Video ligger, men jag måste spara lite pengar så det blir inga fler inköp idag.

På kvällen äter vi äcklig thaimat i Hell´s Kitchen och rundar av med ett besök på Pete´s Tavern. Efter första omgången kommer plötsligt en kille fram med en ny margerita till Allie och en Bud till mig. Lika snabbt vänder han på sig igen. Det är ett ganska oborstat klientel härinne. Från stereon hörs A-has gamla mästerverk ”The Sun Always Shines On TV”. Vi spekulerar i vad det är för en kille som bjuder oss. Han kommer fram igen och jag frågar varför han köpte hinken till oss. ”Seriously? Don´t be angry now, man, but the girl is so unbelievably beautiful.” Allie tycker nog det är lite kul, men kanske också lite obekvämt, men snubben verkar glad och harmlös. Han köper mer dricka och börjar insistera på att ”put us up for a few nights, I live on 42nd street, come on I´ll buy guys new tickets home.” Han heter Tony, och vi tackar vänligt nej till hans erbjudande. Efter ett tag ger han sig med orden ”now I´m gonna go home and cry. You guys want anything from the bar, put it on my bill.” En sällan skådad gästfrihet, men vi har nog fått tillräckligt som det är.

DAG 6
Ja det kan man lugnt säga. Jag är så bakis att det inte ens är kul. Allie går ut för en sista runda på stan medan jag ligger och kräks i toalettstolen. Somnar om, vaknar och inser att jag måste checka ut från the lovely Carter USM Hotel. Med en vilja av stål tar jag mig ner till Herald Square, i hörnet av 34th och väntar på Allie utanför Macy´s. När hon kommer ut tar vi en cab ner mot St Marks för att avsluta shoppandet. I en billig skivaffär köper jag en Skinny Puppy och Laibach, sen går vi till Kim´s Video, som har ett extraordinärt utbud av film. Jag köper Resnais Night and Fog från Criterion, trots att jag hatar Hiroshima Mon Amour. En dag vill jag ändå ha ett komplett Criterion-bibliotek. Jag köper också världens bästa bögfilm, ja en av världens bästa filmer överhuvudtaget; Fassbinders Fox And His Friends (Faustrecht der Freiheit). Fan så hjärtskärande vacker den är. 10 av 10. När vi har ätit är det inte mycket mer att göra än att åka ut till flygplatsen. Här kan jag stapla ord och klyschor om hur fantastiskt det har varit men jag tror ni förstår. Jag vill tillbaka, snart. Väldigt snart, och då vill jag stanna där betydligt längre.