Den sista slowdivejocke

Jag kände mig lite som Alex i A Clockwork Orange när han ska visa vem i gänget som bestämmer. Ni vet, han tar fram kniv och kedja och puttar sina droogs i vattnet, och kväver det jäsande upproret. Lite så kände jag mig i söndags när jag beslöt mig för att ta livet av slowdivejocke. Tanken fick gro, beslutet togs snabbt. Det är dags för nyordning, nya spelregler, nya villkor.

Mer än två år har gått sedan jag startade bloggen. Det blev 97 postningar, den här inräknad. Först la jag upp mina snabbt hoprafsade kommentarer om Stockholms filmfestival, men sedan insåg jag plötsligt att jag hade funnit ett perfekt forum för att i skriftlig form fästa skärvor av den mytologi som hela tiden skapas, byggs på, och omformas inne i skallen. Det kändes fantastiskt att få skriva en jättelång text om Brian Enos Neroli och anknyta bakåt i tiden till minnen av vänskap och musikaliska resor. Mig veterligen har ingen skrivit särskilt inkännande om Neroli innan. Det är ju min desert island selection nr 1, och när jag insåg att jag inte behövde hålla det för mig själv, var det som att min egen lilla mytologi intog en liten plats i verkligheten.



Jag inbillar mig inget. Jag vet inte hur många läsare jag har haft. 10? 100? 200? Ingen som helst aning. Men bara tanken på att bringa nån jävla ordning i världen, att visa min version av en vettig kanon, gjorde att texterna skrevs med en glöd som hatar den likgiltiga, konstlade, det-är-fånigt-att-bry-sig-man-ska-sälja-ut-här-står-jag-med-en-dyr-drink och-diggar-balearic-och-yacht-och-tar-avstånd-från-engagemang-men-min-tillgjorda-världsvana-cynism-kräver-er-bekräftelse-journalistiken.

Så visst handlade det om motstånd också. Men det var framförallt glädjen över att helt enväldigt kunna ta beslutet att rita ner 4000 ord om Arab Straps storhet som liveband, att låta Jennifer Rush och Michael Haneke samsas i samma text, att skriva om Tangerine Dream och rundabordssamtalen och ett TV-program om Philip Glass. Oavsett vad man tycker om texterna så var de aldrig framkrystat excentriska och poserande, utan fullständigt uppriktiga och övertygade om att de sa något viktigt. Ibland misslyckades jag helt, ibland blev det bra. Intentionerna var alltid glasklara och hedervärda, det säger jag utan att skämmas.

Men nu är det slut. Två år känns som en rimlig livslängd för bloggen. Nu stundar nya uppgifter. Jag vill satsa mer på papperstexter, och ett nytt nummer av Intuition Told Me är en dröm som ska förverkligas, men jag lär inte ha råd förrän till hösten. När jag nu lägger ner slowdivejocke, startar jag samtidigt upp en bloggvariant av Intuition Told Me, och jag hoppas att ni hittar dit. Den öppnar idag, och temat är acid. Missa inte.



Så, till er som har gjort det: Tack för att ni har läst slowdivejocke.