Onsdag: dokumentär och Hollywood

Jag tar med mig NV1AST och kollar på Enron: The Smartest Guys In The Room på Astoria. Varje gång jag ser en amerikansk företagsdokumentär förvandlas jag till kommunist. Här handlar det framförallt om två riktigt vidriga vulgokapitalister; Jeffrey Skilling och Ken Lay - CEO:s och ytterst ansvariga för företaget Enrons fall. Enron gick från USA:s 7:e största företag till konkurs på några veckor, med 20000 arbetslösa och miljontals dollar i direktörernas fickor som följd. The oldest story in the book, och lika förbannad blir man varje gång.

Enron är ett skolexempel på den amerikanska dokumentären at its finest; det finns en tydlig vinkel, intressanta och vältaliga intervjuobjekt, relevant bildmaterial och en djup manlig berättarröst. De gör det här bättre än alla andra, jänkarna. Förutom övertygande dokument och siffror som styrker uppgifterna har man valt att fokusera på the main players, och man drar sig inte för att hänga ut dem rejält. Skilling kallas för "nerd" och hans favoritbok är The Selfish Gene. Han tar det socialdarwinistiska budskapet ordagrant och skapar sig en ideologi som driver survival of the fittest till sin spets. Frihandel är hans evangelium, och det sprids med storslagna visioner och aggresiv cutthroat-kapitalism. Man ska inte bara gå över folk, helst ska man trampa hårt på dem också. Givetvis har den allerstädes närvarande George Walker Bush och också en roll i filmen. Det visar sig att han har skapat mycket fördelaktiga villkor för Skilling och Lay i sina ledarroller. Även Schwarzenegger får sig en skopa av sleven; "I say it´s time we terminate Gray Davis" (hans företrädare), lyder hans passning från film till politik. Av bara farten blev man här av med en man som ville sätta lite press på elbolagen efter Los Angeles återkommande strömavbrott. I en oerhört upprörande scen visas hur Enron systematiskt riggade strömavbrott för att driva in stora pengar. I en annan gör Ken Lay en ytterst smaklös jämförelse med 9/11-katastrofen, och säger att "Enron is under attack". Men det finns också plats för skratt; ett klipp från Simpsons tar oss med på "the Enron-ride", som slutar i fattighuset. Nu fattar jag det skämtet.

Det är ett gäng riktigt grisiga typer som radas upp för att illustrera människans mindre smickrande sidor, men filmen ställer också frågor om arv och miljö; är dessa män onda, eller är det företagsklimatet som har gjort dem till predatorer? Vi får se en imponerande repertoar av lama lögner och förnekanden från ledarna som har fifflat undan miljardbelopp, medan folket på golvet inte ens kunde lösa ut de 9 dollar de hade rätt till. Enron är en mycket välgjord och underhållande dokumentär som kommer få många att knyta sina nävar. I januari 2006 inleds rättegången mot Skilling och Lay.

Efter cheesecake och kaffe på Piccini så är det dags för Kiss Kiss, Bang Bang på Skandia. Nu ska jag berätta om mina förväntningar på den filmen: för regi och manus står Shane Black, och han är ett av Hollywoods få genier. Som 22-åring sålde han manuset till Lethal Weapon, och blev genast en major player. Ungefär samtidigt blev hans Monster Squad filmad av Fred Dekker. Monster Squad!! Monsterklubben!!! Det är min Goonies; en underbar liten saga om ett gäng barn som tvingas slåss mot klassiska filmmonster som Frankenstein, Dracula, Mumien och Varulven när deras lilla stad hotas. Must´ve seen it at least 12 times. Men Blacks verkliga mästerverk är tidernas bästa buddymovie: The Last Boyscout (regi: Tony Scott). Att teama ihop Bruce Willis försupna privatdeckare med Damon Wayans avdankade am.footballpro kanske låter som en hopplöst söndermanglad och trött idé, but think again my friends. The Last Boyscout är ett av de bästa manus ever to come out of Hollywood; ingen handskas bättre med klichéer än Black. Dialogen är rakt igenom renaste guld; för en gångs skull är one-liners roliga (well, danger is my middle name. -Mine is Cornelius, if you tell anyone, I´ll kill you). Åh, jag skulle kunna skriva böcker bara om scenen när Willis häcklar halliken som precis ska döda honom genom att beskriva dennes fru som så fet att man var tvungen att ta flygfoto för att få med henne på klassfotot. Apart from the dialogue så är den spännande, laddad med de bästa skurkar jag sett i amerikansk mainstreamaction, halsbrytande fast-moving, och med skådespelare i absolut toppform - allt inramat av Tony Scotts osvikliga känsla för snabbt berättande. Utan tvekan en av de 10 bästa amerikanska filmerna från 90-talet.

Oj, det blev en längre parantes än väntat. Förväntningar var det...okej, här kommer mer: Robert Downey Jr. Ni vet säkert att Mr. Downey Jr har levt ett charmed life indeed, med horor och knark och sprit och helt oerhört flippade äventyr vid sidan av hans vingliga filmkarriär (var är din självbiografi? Gimme gimme gimme!) Han är också en underbar aktör. Jag älskar att se hans fortfarande pojkaktiga charm tampas med de begynnande rynkorna. Det är en förbannat snygg karl. Han spelar huvudrollen som småtjuven Harry (casting from heaven!), som snubblar in på en audition och hamnar i LA, där han tillsammans med privatdeckaren Gay Perry (Val Kilmer) blir alltmer insnärjda i ett noirish mordfall, och finner fler lik längs vägen.

Shane Black, Robert Downey Jr och Corbin Bernsen (från 80-talets bästa tv-serie LA Law). Ja, det är upplagt för högtidsstund. Och visst är det bra. Shane Black driver sitt stupid but clever-koncept så långt det går och det droppas repliker i stil med "the only thing she had on was the radio" i ett vansinnestempo. How can anyone not love this? Ploten kan vi lämna därhän, det är dialogen och tempot, filmreferenserna och den berättarmässiga uppfinningsrikedomen som firar triumfer här. Som bonus får vi också en metafilmsreflekterande voice-over, signerad Downey Jr. Top-notch entertainment. Det här är filmen jag hade velat göra om jag hade varit en Hollywood-player.