Torsdag: film och A Gentle Touch

Stockholm har verkligen blivit kallt, och jag tycker om det. Igår gick då startskottet för årets filmfestival. Jag traskade upp mot Skandia med Sydsvenskans utsände, Fredrik Söderlund, i släptåg för att se Allegro med en av Skandinaviens finaste aktörer, Ulrich Thomsen, i den bärande rollen som pianisten Zetterström. Det första som händer är att Helena af Sandeberg trampar Söderlund på tårna vid entrén. Salongen är inte ens halvfull när förfilmen Cindy, the Doll Is Mine med en slående vacker Asia Argento i dubbelrollen som Cindy Sherman. Tyvärr är filmen helt poänglös, men ljudspåret med Blonde Redhead sitter fint i alla fall.

Allegro då. Ja det är i sanning något av det märkligaste som filmats på våra breddgrader. Pianisten Zetterström återvänder till Köpenhamn efter exil i New York, bara för att finna att hans förflutna är uppslukat av den mystiska zonen, beläget mitt i Köpenhamn. För att återfå sina minnen och sin älskade (spelad av Arab Strap-torsken Helena Christensen) så tvingas han in i zonen, där den mystiske Tom (Henning Moritzen) "hjälper" honom med gåtfulla ledtrådar.

Först och främst ska vi slå fast att det här är en mycket dålig film, men som Söderlund uttryckte det: "formexperiment måste alltid uppmuntras". Så även om jag pendlar mellan 1 och 2 av 5 i betyg finns det en del positivt att säga om Allegro. Den pretentiösa stilen speglar tematiken, och jag kan garantera er att ni inte kommer läsa en enda recension som inte kommer karaktärisera filmen som Kafkaesque. I all sin skruvade absurdism minner den om den store skildraren av mänsklig utsatthet i en obegriplig omvärld; Zetterström irrar runt på gator som hela tiden flyttar sig, han tvingas spela leksakspiano på ett torg bara för att finna en väg in i zonen (genom närmaste toalett!) Man tänker på Kafka och Alice i underlandet, men framförallt tänker jag under filmens andra hälft på Monty Pythons ökända Michael Ellis-episod - i mitt tycke den absurda humorns kreativa peak. Men det är nog inte riktigt vad regissör Boe vill. All denna brist på riktning och logik tilltalar mig ganska ofta, men här är det så bristfälligt skildrat, så grunt och ytligt. De formmässiga greppen är bara desperata livbojar som kastas ut för att rädda karaktärer som redan från början är förlorade. Att detta manus har realiserats i bildrutor är en gåta, samtidigt som det är talande för dansk films totala överlägsenhet jämfört med den svenska; det finns mod och visioner, och filmkonsulenter som vågar - då får man räkna med sådana här magplask once in a while.

Efter filmen gick vi ut i kylan och tog oss mot Zum Franziskaner för en öl, och så ytterligare en på Skeppsbar. Sedan åkte Söderlund upp mot Filmhuset för att se Lower City, som jag tror mycket på. Jag hade dock siktet inställt på A Gentle Touch på Mondo. När jag var på väg mot Götgatan, och någon irländsk pub, så fick jag ett mess av livegitarristen Victor som berättade att spelningen blivit flyttad till Rio på Sveavägen - tydligen hatar Mondo att folk tar in, det var något strul med utskänkningstillstånd. I korsningen Sveavägen/Rådmansgatan hittade jag ett perfekt ställe - Basic Bar. Det satt en ensam alkis vid bardisken, och stereon spelade Supremes på behaglig volym. Lugn och ro. Erik Carlsson och Helena kom förbi, och sedan även Maze. Så det blev några öl och trivsamt prat om kroppkakor, Kalmar FF och Eskilstuna.

Rio. Ett märkligt ställe. Först ut på scen är Biker Boy, som i varje fall har den goda smaken att köra en cover på The Smiths bästa låt "Well I Wonder". Men det låter rätt illa. A Gentle Touch har lyckats dra en del folk, trots det abrupta bytet av lokal. Ni som har hört 3-spårsep:n vet att vi har att göra med melankolisk och varsam syntpop. På scen ser de fantastiska ut - tre vackra smala män med fina frisyrer. De står där lite ledigt elegant, precis som det anstår den svala melodiska musiken de framför. Nej, du får inga vulgära utspel, ingen hejdlös exhibitionism - bara fyra välkonstruerade poplåtar i ett smakfullt framförande. Om jag fick bestämma skulle jag vilja att Victor la lite mer Cure-doftande gitarrslingor ovanpå syntmattorna, men det där är väl en hjärnskada jag får leva med livet ut. Maze står längst fram och häcklar publiken: "hatar ni Gentle Touch eller?". Nej, de flesta av oss tycker nog väldigt mycket om dem. Kalmar-Stockholm 1-0.