Sundae

Jackie Chan. Den mannen har betytt en jävla massa för mig, bara så att ni vet. Jag har sett Piratpatrullen, Wheels On Meals, Police Story, Drunken Master, I Örnens Klor, plus ytterligare en uppsjö filmer med Chan, och jag har sett flera av dem en jävla massa gånger. Det som brukar kallas kopieringstiden, alltså större delen av 80-talet, tiden när man hyrde, lånade och kopierade (och såg!) filmer som en dåre - den tiden dominerades i stor utsträckning av Jackie Chan. Jag minns lillbrorsans ord när man stötte på hinder och svårigheter i livet: "tänk på Jackie Chan".

Söndagen inleds med Chans nya film The Myth, ett stort anlagt historiskt äventyr som utspelas i två olika tidsplan, och med Chan i två roller - dels som general i Qin-dynastin, och dels som arkeolog i nutid. Förväntningar? Tja, min inledande hyllning kan ju inte dölja det faktum att Jackie Chan efter den klart godkända Rumble In the Bronx, uteslutande gjort riktigt uselt skräp så vad kan man vänta sig? Festivalens katalog talar om hans bästa film på mycket länge. Och så är det nog. Jag hatar ju verkligen masscener, det säkraste sättet att döda nerv och dramatik är att fästa stora slag på film, och det finns en del sånt här. Men det finns också scener där Chan tillåts briljera med sina osannolika kroppsstunts. Ge honom en motståndare, en vägg och en stege, och han är världens främste fysiska entertainer. Uppfinningsrikedomen är häpnadsväckande; efter mer än 100 filmer lyckas han alltid hitta ett nytt sätt att springa upp för en husvägg. The Myth spretar åt många håll och den är väl kanske inte riktigt lyckad vare sig som modern Indiana Jones eller historisk mastadontaction, men några fightscener är faktiskt obetalbara. Två timmar blir i mäktigaste laget, men bitvis är det här nästan lika kul som när det begav sig. Som matinéäventyr är det klart godkänt, och jag tycker gott man kan offra två timmar en söndag på The Myth.

Direkt efteråt ser jag Free Zone, med den alltid lika briljanta Natalie Portman. Det är ett israeliskt drama, kan ni gissa vad den handlar om? Ledtrådar: gränser, gamla oförätter, terror, misär, hämnd. Det borde vara den lättaste sak i världen att göra en engagerande film om Mellanöstern, men inte ens Portman kan rädda den här ökenrullen. Hennes karaktär följer med en judisk kvinna till Jordanien - fråga mig inte varför. Där pratar hon med folk, ser någon bränna ner en liten by, och blir vän med en palestinsk kvinna. Kvinnan följer med i bilen på väg tillbaka, och slutscenen är väl ingen kandidat till årets subtilitetspris direkt: den judiska och den palestinska kvinnan grälar om en summa pengar, medan Portman går ur bilen. Grälet fortsätter in i skymningen, och vad tror ni grälet ska spegla? Om jag fick lista de 10 tråkigaste filmerna of all time har Free Zone en given plats där.