Thursday afternoon

När jag skriver det här gör sig Söderlund beredd att intervjua Chan-wook Park på Lydmar. Sådan är min lott; jag får försöka komma på något tänkvärt om en medioker fransk thriller, medan han frotterar sig med Sydkoreas stora superstar.

Med andan i halsen springer jag in på Astoria och ber om en biljett till Jérôme Salles Anthony Zimmer. Biljett finns, men däremot accepterar de inte kort idag. Då får jag springa till Dramaten och be Annlouise om cash, och sedan tillbaka med hög puls. Jag får min biljett och försöker lova mig själv att strama åt de personliga finanserna så att man inte är utelämnad till Stadshypoteks kredit månadens andra hälft, every single month.

Så vad var det för något jag sprang benen av mig för att se? Ja, inte mycket att skriva hem om visar det sig. Anthony Zimmer beskrivs i festivalkatalogen som en thriller i samma tradition som Truffaut, Godard (som thrillerregissör?) och Melville. Det väcker förväntningar om stramt och intelligent berättande och ekonomiska bildlösningar, men dessa förväntningar kommer på skam rätt snart. Anthony Zimmer är en brottsling som har gått under jorden, men nu är på väg att dyka upp på Rivieran. Ett flertal agenter och ljusskygga organisationer har anledning att göra processen kort med honom. En av dem är Chiara, spelad av en väldigt stilig Sophie Marceau. Den taffatta och till synes oskuldsfulla Francois (Yvan Attal) träffar i filmens inledning Chiara på ett tåg. Deras första möte skildras i en smått pinsam scen där Marceau ber mannen att dra ner hennes tröjdragkedja och därigenom flasha the cleavage. Den intet ont anande Francois blir inbjuden till Chiaras hotell, och befinner sig snart i centrum för flera farliga mäns uppmärksamhet.

Anthony Zimmer är ingen dålig film, men den känns oinspirerad och lite gubblunkig i sin ansråkslöshet. Spännande blir det aldrig, det är mest småputtrigt och sömnigt - lite som i den svenska tv-serien Snoken, om nu nån kommer ihåg den. Det hade alltså fungerat bra som en timmes torsdagsteve, men det är knappast något jag vill ha för de pengar jag spenderar på ett biobesök. Den känns lite småsympatiskt gammeldags i all avsaknad av spektakulära inslag (möjligen med undantag för Francois barfotaflykt från hotellet, som är lite rafflande) och det flyter på ända fram till det "oväntade" slutet.

På kvällen var det meningen att vi skulle titta på Mike Mills Thumbsucker, men vi valde att ta in lite istället. Man får ju inte helt tappa kontakten med verkligheten. Okej alla mina fyra läsare, jag återkommer på måndag med en round-up om festivalens avslutning.