Lördag 26/11: Empathy

Film 1: Lonesome Jim av Steve Buscemi.
Jag tyckte mycket om Steve Buscemis regidebut Trees Lounge, som, basically, handlade om några fuckups som tog in. Nu har han gjort en homecomingfilm, en genre jag är väldigt förtjust i. Jag tänker på fina filmer som Beautiful Girls, You Can Count On Me och den på sistone rätt orättvist backlashade Garden State. I huvudrollen i Lonesome Jim ser vi Ben Afflecks brorsa Casey, som har en ganska konstig röst, men ändå gör sig bra som den knappt talföre slackern Jim. Efter en misslyckad sejour i New York så återvänder han till sin dysfunktionella, men ändå rätt gulliga familj i Indiana. Givetvis träffar han också en godhjärtad, charmig tjej (Liv Tyler) också. Där har vi några av emofilmens karakteristika. Add: kornigt foto och lite haschflum, and we´re home safe. Nu låter det som att jag är negativ, men det är faktiskt precis tvärtom. Av alla dessa ganska förutsägbara ingredienser har Buscemi fått ihop en mycket bra film. Det är feelgood med svärta, välskriven dialog och bra karaktärer. Mycket finstämt, roligt och lite gripande. Seymour Cassell är med också. Jag rekommenderar er att se den.

På kvällen är det dags för festivalens mest efterlängtade film, att döma av publiktillströmningen och atmosfären inne i salongen. Det är dags för Lady Vengeance. Chan-wook Park är själv på plats, och inleder med att svara på lite frågor om sitt filmskapande och förhållande till hämnd.

Förra årets festivalsuccé Oldboy var i det närmaste en perfekt film som med ett mycket djärvt berättande och visuell briljans flyttade fram gränserna inte bara för hämndfilmen utan för filmskapandet i stort. Chan-wook Park slår på stora trumman direkt och inleder med hänförande vackra förtexter och rysningsframkallande musik. Prepare to be bländad. Och visst är Lady Vengeance en stundtals briljant uppvisning i avancerad filmkonst. Det är sjukt snyggt och hela tiden berättarmässigt och innehållsmässigt utmanande. Oldboy vann genom sitt ojämförligt bittra öde över oss och vi satt och flämtade över hans brutala framfart med en brinnande medkänsla. Lady Vengeance, eller Geum-Ja som hon heter, sitter visserligen fängslad i 13 år för ett brott hon inte begått, men hennes fängelsevistelse skildras som en ganska behaglig resa. Nåväl, vi förstår ju att hennes goda hjärta gradvis förgiftas av hämndbegär, och visst känner vi för henne. Men hon är aldrig lika nedtryckt som Oldboy, och de tvära kasten i tiden blir efter ett tag lite för tvära. Det funkade i Oldboy, då speglade berättartekniken huvudpersonens mentala tillstånd på ett annat sätt - här skärmar greppet snarare oss bort från vår hämnerska.

Oldboy kan ju knappast beskyllas för att vara förklarande och lätt att följa, men Lady Vengeance klarar inte den upphackade stilen lika bra som film betraktad. Den är lite mildare, och inslagen av humor passar sämre här än i föregångaren. Visst har det lite blivit Chan-wook Parks signum att abrupt skifta ton, och han gör det förbluffande skickligt, men frågan är om han inte gör det lite i onödan här. En väldigt lång, plågsam och bisarr scen det kommer pratas och diskuteras mycket om är när förädrarna till de mördade barn som filmens förövare lämnat efter sig, injuds till att tortera mördaren till döds. Fråga mig inte hur man går från outhärdlig tragik med desperata soon to be murdered children på video, till hämnarkomik när föräldrarna ska välja bästa vapen för slakt. Park gör det på några minuter och det är jävligt svårt att förhålla sig till det. Givetvis kan bara en stor filmskapare komma undan med det. Och givetvis är Lady Vengeance en jäkligt bra film. Kanske inte riktigt så mästerlig som jag hade väntat dock.