slowdivejocke

fredag, april 22, 2005

Max Richter: The Blue Notebooks

Ibland blir jag smått utmattad när blickar ut över min skivsamling och finner skivor med gamla reliker som Tim Hardin och liknande. Jag kan komma på mig själv med att önska att någon vänlig själ kommer och köper upp alla mina överflödiga skivor. Dels skulle det avhjälpa den skriande platsbristen i lägenheten, men samlingen skulle också bli vässad och trimmad. För jag har kommit på att det inte är många skivor jag återkommer till. På senare år, post-Eno, orkar jag nästan bara lyssna på tyst pianoklink och flytande ambienta atmosfärer. Visst, stick åt mig några Heineken och det blir italienskt diskodunk och postpunk för hela slanten, men i min vardag finns det bara tre namn som vevas om och om igen: Brian Eno, Arvo Pärt och Max Richter. Max Richter. Känner ni till honom? Tysklandsfödd kompositör med sin bas i England. Han har mig veterligen släppt två skivor i eget namn; ”Memoryhouse” och ”The Blue Notebooks”. Den första fightas jag fortfarande om på ebay, ”The Blue Notebooks” har jag lyssnat på varje dag sen jag fick den av en kompis tidigt i år. Det är en av de bästa skivor jag hört. Alla skivor borde inledas på samma sätt; tyst pianoklink, ett lågt smatter från en skrivmaskin och Tilda Swintons röst, som läser en berättelse av Franz Kafka. Jag associerar fritt iväg till Interzone, och David Cronenbergs filmatisering av William S. Burroughs ”Naked Lunch”. Om man tänker bort allt kött och äckel så tycker jag ”The Blue Notebooks” är som en resa in i Cronenbergs Interzone. Man behöver inte injicera insektsgift för att tas med in i Richters värld. Swintons viskande, de försiktiga pianoslingorna och stråkarna skapar en helhet som egentligen inte behöver någon film, men jag kan inte komma på någon annan skiva som fyller ett rum med så mycket filmisk atmosfär. Det tog kanske 4-5 genomlyssningar innan jag förstod att kråkorna som kraxar i slutet av ett spår inte var verkliga kråkor utanför fönstret. ”The Blue Notebooks” är en drömskiva. Den gör mig än mer övertygad att fortsätta med min musikaliska eskapism.