Lördag: ett bitterljuvt liv

Parantes: jag vaknar med ett omänskligt sug efter Stockholm Monsters och spelar "How Corrupt Is Rough Trade" och "Partyline" och det är så bra som musik överhuvudtaget kan bli. Sen är jag redo.

Jag har låtit mig övertalas av Söderlund att se Bee Season. Han har läst att den ska vara bra. Jag går till Skandia med försiktig skepsis; huvudrollen görs av Richard Gere, planetens tråkigaste och mest osexiga skådespelare. Han har gjort EN roll som jag inte pissar på och det är i Malliks Days Of Heaven. Men där gör ju ändå kameran allt jobb, skådespelarna är bara dekorationer.

Bee Season: Richard Gere lagar trendig mat i trendigt kök, och serverar maten i stora designergrytor med uppstickande designerbestick av trä. Han är myspappa och professor i kabbala. Det är sant! Dottern åker på stavningstävlingar, och bokstaverar svåra ord i evighetslånga scener som är så antiseptiskt befriade från dramatisk nerv att man ber böner om att ungjäveln ska stava fel och bli utslagen. Snälla! Inte.En.Tävling.Till. Men det blir en tävling till. Och en till. Och en till. Orden kommer till ungen i form av små papperssparvar och stjärnstoff. Och just det ja; hon genomfylls av Gud i en scen också (sant, det med!). Sonen i familjen han... blir Hare Krishna-munk, bara för att han träffar en otäckt wholesome blond brud som verkar tycka det är the shit att vrida på såna där maraccasprylar Krishnas brukar ha i nävarna när de galer i grupp i sina gula lakan. Och stackars Juliet Binoche (hur hamnade du i den här soppan, jobbade inte du med Haneke ungefär samtidigt? Tänk om han hade fått reda på vad du höll på med!). Hon är mamman, och man undrar länge varför hon går omkring och är så jävla sur, tills det uppdagas att hon är kleptoman. I filmens dramatiska peak stavar dottern medvetet fel på finalordet och Richard Gere börjar gråta. Ni förstår att det här är en kalkon av sällan skådat slag. Söderlund bad om ursäkt en timme in i filmen, men på ett sätt var det en renande upplevelse att få se något så bottenlöst uselt. Men nu får det vara nog; aldrig mer att jag ser en film med Richard Gere i rollistan.

Well well. Jag åker upp till Filmhuset och ser Festival. Alltså inte den filmhistoriska milstolpen med hon skärgårdsdottern, utan en skotsk film som utspelar sig på en humorfestival i Edinburgh. Där samlas hoppfulla deltagare och bortskämda komiker i juryn för att ta in, duppa och köra gags dagarna i ända. Ett lovande uppslag, men debuterande regissören Annie Griffin lyckas inte riktigt hålla ihop alla trådar hon kastar iväg. Det är en väldigt ojämn film, som ibland drar åt det teaterspexiga, men som emellanåt träffar rätt. Vissa karaktärer är bara löjliga pappfigurer, medan andra förmår oss att skratta och känna sympati. Maze och jag enades om att de roligaste i filmen var de som tog in mest. Så på det hela taget: en vinglig, men rätt roande resa.

Efteråt dröjer vi oss kvar runt salong Mauritz. Jag har inte biljett till A Bitterweet Life, men med försynens hjälp lyckas jag knipa den sista, framför ögonen på en dryg gubbjävel som jag både snäser av och ger the halfturn. Poetisk rättvisa, om man säger. A Bittersweet Life är Kim Ji-woons nya film. Ni kanske har sett hans formfulländade arthouserysare A Tale Of Two Sisters. Well, this is something entirely differnet. Det är, basically, en uppdatering av John Woos ultravålsamma 80-talsaction. Men det är faktiskt bättre. Det är inte lika operaaktigt och överdrivet känslosamt, utan mer koncentrerat, snyggare, mer nedtonat och inga onödiga longörer. Jag gläds åt att man övergivit krystade plot-twists, och ägnat sig åt ett rakt amerikanskt berättande. Det är historien om gangstern Sun-woo, som vägrar lyda order och skonar livet på två älskande, samtidigt som han förolämpar både sin egen och en rivaliserande boss. Och för det får han riktigt ordentligt med prygel. Så det utvecklas till en traditionell hämndhistoria, men trots det klyschiga upplägget är det här en väldigt bra film. Våldsscenerna är otroligt snygga och spännande, det är inga schematiska, trista nödvändighetsbråk, utan det är spektakulära och väldigt stilfulla slå-in-pannben-duster. Karaktärerna är lätta att identifiera, och vi vet vilka vi ska hålla på, och vi håller hårt på Sun-woon i sin hämnarmission. Flera scener har potential att bli små klassiker i actionsammanhang. A Bittersweet Life är helt enkelt allt det amerikansk action aldrig lyckas med nuförtiden. Den är så oresonligt stenhård att den påminner om Shellac när de är som bäst. Se den.