Christians mail

Jag har en kompis som heter Christian. Han jobbar på ett företag någonstans i vårt avlånga land. Christian är en mycket fascinerande människa som också sitter och skriver obegripliga romaner på sin fritid. Han hatar sin chef som själve den, och flertalet av arbetskamraterna är nazister. Givetvis skyr han sitt förvärv som pesten. En gång berättade Christian att han hade snott alla Hajen-filmerna på en butik i obygden. Det tyckte jag var sjukt roligt. Thou shalt not steal, visst, men att sno fyra Hajen-filmer tycker jag är snudd på genialiskt.

Min vän har väldigt besynnerlig musiksmak; han gillar hammondorglar och engelsk proggrock. Tidiga Chicago vurmar han för, och Whitesnake och Elvis. Blood, sweat and tears är ett annat band jag har för mig han gillar. Vi har väldigt olika smak när det gäller musik, för att uttrycka det milt, men vårt förhållningssätt är liknande. Hans andra stora intresse är historia, något han kan oerhört mycket om. Han är förmodligen den enda person som har läst B-kursen i historia innan A-kursen. Det tog en hel termin innan någon märkte det. Hans C-uppsats minns jag med glädje; den var nerlusad med uttryck som "mota kapitalist-Olle i grind", något som inte föll i god jord i den akademiska ankdammen. Men jag tycker att Christian skulle ersätta Dick Harrison i "På spåret", jävlar vad kul vi skulle ha då. En man som har hotat med att bita av naglarna på folk är kanske inte tv-mässig i och för sig. Ett annat minne jag har är när vi tittade på "Dante´s peak" tillsammans med några andra vänner. Christian förde en dialog med personerna i filmen, och skrev om replikerna vilket resulterade i att jag skrattade mig igenom hela filmen. Nu får jag ofta mail från honom, och jag har kopierat upp ett jag fick igår av honom här nedan. Han kallar mailet "Vargtimmen", och jag har fått hans tillåtelse att publicera det här. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt.

"Hej igen du. Ja, det var lite upprört förut. Jag ber om ursäkt för detta grava utbrott och bugar mej tusen gånger för er, me good lad. Du har väl rätt kanske, men så lätt är det inte. Men det är klart att kommer man över Faces-boxen kanske man blir lite upprymd. Jag hatar henne inte, tycker inte illa om henne. Dock skall jag undvika detta ämne i framtiden. Klostret skola bliva min boning, Gud min följeslagare. På torget i Verona skall jag predika ur Matteus-evangeliet. Bla bla bla.

Försökte tidigare uppfinna ljuset men misslyckades kapitalt i ett moln av os och djävulsdyrkan. Jag haver båd' själ och ära platt försålt. Nej då. Man tar nya tag. Engagerar sig i kricket och sodomi. Inget kunde väl vara enklare än att staka sig igenom Nestorskrönikan i påskatider och förskrämd väcka Ivan den Förskräcklige till liv. "Gif mig den hammer'n, spijka siter snett". Med ett spann av rabieshundar styr jag kosan mot Polstjärnan. Viljen I följen? Har dom inte jävligt mycket fornborgar på Öland? Det är nå'n bakom mej... Snart bliver pendeln mitt hem, åtminstone för en timme. Styvt. Äter du inte upp får jag ta i med hårdhandskarna. Fader Bellow bor på vinden. "In his jug dwells the spirits of old". ( Girn Bass, "In me hour of deeds" 1899. ) Ser du mycket på din fot? Nadir. -I am not a number, I am a free man! "Fear not, gentle knight, for I have not yet lost my wits". ( Ewan Braight, "Calvary Cross" 1912 ) Vi hörs, min vän."

Christian

"Hi, we´re Arab Strap, and we´re fucking miserable"

Jag har sett Arab Strap live åtminstone fem gånger. Fyra av de spelningarna räknar jag till de bästa jag sett. Det allra bästa jag någonsin sett live är Sigur Rós, eller Pet Shop Boys Performance-föreställning, men det ber jag att få återkomma till. Just nu behövs det en text om Arab Straps kvaliteter som liveband. Jag har nämligen träffat ganska många människor, till och med människor som verkligen gillar Arab Strap, som hävdar att bandet suger live. Det är precis sådana grava idiotier som triggar igång mig. Arab Strap är i stort sett det enda band jag kan tänka mig att se om och om igen, närsomhelst, varsomhelst.

Ni känner till bandet? Första gången jag hörde ”Philophobia”, dagen efter Fanclubfestivalen 1998, förstod jag att det var 90-talets bästa album. Jo, i stort sett från första lyssningen. Att säga att skivan gjorde ett stort intryck på mig vore att förminska upplevelsen. Det var som att bli överkörd av en jävla plog på en av Björnhovdas otaliga åkrar. Varenda stavelse, varenda programmerad trumtakt, varenda känsligt lagda gitarrslinga, plöjde djupa sår i min taniga lekamen. Det var helt enkelt ett ”defining moment” att höra ”Philophobia” första gången. Sedan dess har jag hängivet följt och dyrkat Araberna, även om ingen av deras andra skivor riktigt kunnat matcha ”Philophobia”. Allt de gör är ändå renaste guld.

1999 såg jag bandet live för första gången, på anrika Teatro Cervantes i Malaga, som förband till Tindersticks. Det var en märklig upplevelse att sitta på den rikt utsmyckade balkongen och se ett gäng nersupna skottar lufsa omkring i shorts på scenen. Det var ingen som helst scenshow, belysningen var svagt dämpad, publiken hade knappt hunnit sätta sig innan de började mangla kompromisslöst. De inledde med en av låtarna från ”Cherubs”-ep:n, jag kan inte komma ihåg vilken. Jag kommer bara ihåg att man höll på att flyga igenom väggen av kraften. Det var så befriande att höra något så betonghårt, sotigt och oförfalskat vackert. Costa del Sol: paraplydrinkar, dyngraka engelsmän och soltörstande svenskar. Och så Arab Straps brutala, vulgära och bitterljuva socialrealism. Eller man kanske skulle kalla det sexualrealism; deras låtar handlar ju oftast om dåligt fyllesex och ångest. Men det är i springorna mellan de benhårda återgivelserna av fylleslagen som Aidan Moffatt framträder som efterkrigstidens störste poet. En motvillig romantiker klädd i överdimensionerade kortbrallor, med en flaska cider i högernäven. Det var den mannen jag såg på scenen där i Malaga. Han framförde med sitt band i runda tal kanske åtta låtar, och varenda sekund var så laddad att det rann svett nerför teaterns väggar. Eller så var det bara väldigt varmt.

Här måste jag flika in några ord om Arab Straps liveskiva ”Mad for sadness”. Jag brukar hata liveskivor, de är nästan alltid svindåliga. Depeche Modes ”101” är givetvis fantastisk, och så har vi då Arab Straps liveskivor, men i övrigt…
”Mad for sadness” är den bästa liveskiva som någonsin släppts, det är en av få saker här i livet jag är 100% säker på. Det finns ingen taffligt trevande eller svajigt otillfredsställande över den inspelningen. Bara en klockren dokumentation av ett band som spelar på toppen av sin förmåga. Tyngd, precision och skörhet.

Det som fascinerar mig så med Arab Strap som liveband är nog hur de lyckas hålla ihop sina kompositioner och ge dem så mycket liv och nerv, samtidigt som de ger ett så hafsigt intryck som estradörer. På Roskildefestivalen 2001 tog Moffatt in ordentligt under spelningens gång och förolämpade publiken på ett mycket roande sätt, samtidigt som bandet levererade fantastiska versioner av mästerverk som ”Rocket, take your turn” och ”New birds”. Ändå fick man finna sig i att försvara spelningen efteråt. Folk tyckte det var tråkigt och oengagerande att kolla på det tjuriga fyllot däruppe på scen. Jag kan inte tänka mig något roligare! Aidan Moffatt, komikern, är nästan lika storartad som poeten. Han har verkligen förstått vikten av att smälta ihop vemod, intag och humor. När han frågade publiken om de såg Robbie Williams natten innan, och fick ett rungande ”yeah!” som svar, snäste han av Springfield-pöbeln med ett ”he´s a fucking cunt”. Stor humor. Jag tror det var Maze som skrek efter tiosekunderslåten ”Bruce Willis” och fick ”who´s the guy with the small dick” kastat åt sig. Tjurigt, truligt och fullständigt briljant, så vill jag ha mina Araber.

Ett par dagar efter Roskildegiget såg jag dem igen på Acceleratorfestivalen i Malmö. Alla var där för att se ett band som jag tror hette ”Strokes” eller nåt. Arab Strap introducerade sig själva: ”hi, we´re Arab Strap, and we´re fucking miserable” och gjorde en makalös spelning, fylle-shoegaze med trummaskin. Har ni en gång hört en liveversion av ”Turbulence” bör ni veta att det är ungefär precis så fruktansvärt jävla bra som musik någonsin blir. Efter det kändes det på något vis lite futtigt att stanna kvar och se ”Strokes”, eller ”fucking Menswear”, som Arab Strap kallade dem för. Så det var bara att sätta sig på Skånetrafikens sorgliga ursäkt till Fotbollsbuss hem till Lund. Stockholmsmotsvarigheten av Malmöspelningen finns förevigad av P3, och det är en konsertinspelning ni måste höra. Jag har den bränd på cd och kan kopiera upp den, should you be interested. ”Sex is a very serious business, so let´s not make jokes about it”.

Sist jag såg Arab Strap spela var också i Malmö, på KB hösten 2003. Det var en överraskande konsert såtillvida att de hade valt en mer akustisk sättning, något jag i normala fall hade hållit emot dem, men faktum var att det visade sig vara ett helt korrekt val, även om vi inte fick någon ”Turbulence”. Vi fick se en förvånansvärt nykter Aidan, vilket också vissa kanske vill hålla emot honom. Men det var en suverän spelning, tro inte på dem som säger annat. Nästa gång de lirar kommer ni garanterat få se mig längst fram (Arab Strap är för övrigt det enda band som skulle få mig att ställa mig ”längst fram”). Jag hoppas de har med sig sina maskiner och en hel container effektpedaler och skickar oss ut i rymden med sina ljudväggar. Hur de än gör vet jag att det kommer bli fantastiskt.

The Beloved: Where it is

Ibland blir jag förbannad när jag lyssnar på The Beloved. Jag tycker att det är oerhört upprörande att deras fantastiska popmusik mer eller mindre tigs ihjäl, samtidigt som så mycket medelmåttig och direkt undermålig musik omvärderas och hyllas på löpande band. The Beloved slog stort 1990 med ”Happiness”, en skiva som var ett vänligare möte mellan acid-house och pop än Primal Screams ”Screamadelica”. Jag vet inte om den är bättre, men jag har i alla fall lyssnat mer på den. Även om vissa spår idag framstår som anakronismer älskar jag fortfarande skivan, och låtar som ”Time after time”, ”The sun rising” och ”Found” är så fyllda av mänsklighet, värme och kärlek att man nästan vill bli hippie. I mina öron är det stor popmusik.

Men det var egentligen långt innan ”Happiness” The Beloved gjorde sina allra bästa låtar. På LP:n ”Where it is” finns deras tidiga singlar samlade. Det handlar om hårdför politisk pop, med tydliga basgångar, klingande gitarrer och Jon Marshs perfekta popröst; kontrollerad och balanserad, men ändå passionerad och laddad med återhållen ilska.

Den första låt jag hörde av deras tidiga inspelningar var ”A hundred words”. Jag hade hört McCarthys ”Red sleeping beauty” på ett Bommen-program i början av 90-talet och sedan febrilt sökt efter den. Det dröjde tills jag tog upp saken med Björn ett par år senare när vi gick på gymnasiet, och det visade sig att han hade programmet inspelat på kassett. På samma kassett låg förutom ”Red sleeping beauty” även Submarine Prophets mästerliga ”Once upon the seasons of Abessynia” och – “A hundred words”. Och om jag ska välja en låt som sammanfattar precis exakt allt jag gillar med gitarrpop så är ”A hundred words” definitivt en contender. Det drivna, hypnotiska trumspelet, den mullrande Peter Hook-basen, gitarrerna som låter så där urbant, nästan hotfullt ringande. Ljudbilden är 80-tal när det är som bäst; det låter mycket New Order anno ”Brotherhood” om det här. Och det vet ni ju, all bra gitarrpop måste på något sätt låta lite som New Order, annars är det inte bra. Skillnaden är att The Beloved faktiskt är snäppet hårdare. Jon Marsh och Barney Sumner sjunger egentligen på samma sätt, men Marsh lyckas i ”A hundred words” fånga desperationen över att ha blivit lämnad på ett så övertygande sätt att knappt ens Barney kan matcha honom.

”Tell me tell me it isn´t so, I will shut my eyes, I don´t want to know/It worked before, but I know this time, a hundred words won´t change your mind”

Varenda stavelse sjungs med suveränt behärskad lidelse. Det som förenar de tidiga Beloved-singlarna är just det behärskade och kontrollerade, som finns där för att tygla ilskan och passionen som bubblar under ytan. Jag tycker det finns en lockelse i det här mötet, och en så begåvad låtskrivare och sångare som Jon Marsh får ut mesta möjliga av det.

”This means war” är nästa stora singel. Låten pumpas igång av ett monotont och taktfast trumspel och redan efter ett par sekunder läggs den mest självklara och upplyftande gitarrslingan på. Fraseringen i första versen är mästerlig. Med små medel realiseras titelns krigsdeklaration. Det handlar om kärlek, svek och hat, allt presenterat i en popmelodi som borde kunna försätta berg. Jag skulle kunna sluta där, eller också fortsätta att hylla varje låt på skivan. ”Slow drowning”, med sin vidunderliga pianomelodi, den exploderande popen i ”Righteous me”, frenesin i ”In trouble and shame”. ”If pennies came from heaven, could Karl Marx have been mistaken”; för titeln och texten och allt det andra. Hade ”Where it is” varit ett regelrätt album så hade det kvalat in någonstans mellan ”Low life” och ”Brotherhood” Alltså på en topp 30 genom tiderna.

Och ändå…jag kollar runt på internet och finner mest halvljumma omdömen och oinspirerade texter om mediokra New Order-imitatörer, som till slut upptäckte acid-house och blev nåt att räkna med. Det är då jag vill gå ut på gatorna med plakat och skrika och bråka; The Beloveds himmelska pop slår allt på Postcard, allt på Sarah, väldigt mycket på Factory; den slår nästan vad som helst på fingrarna, för Guds skull! Så varför denna likgiltighet? Är det avsaknaden av image? För att de inte hade ett hippt skivbolag i ryggen?

EP-sviten ”A hundred words”, ”This means war”, ”Happy now” och ”Surprise me/Forever dancing” är en av 80-talets allra, allra mest övertygande. Min förhoppning är att lysande retro-skivbolaget LTM kapar åt sig rättigheterna och ger ut ”Where it is” med ett gäng extraspår. Då kanske världen skulle lyssna. Som det är idag kan det bli klurigt att hitta skivan. Jag vill minnas att jag såg den en gång på cd på Domus skivavdelning i Kalmar typ 1991. Jag hittade mitt exemplar på vinyl på någon Music Exchange i Notting Hill för några år sedan, och senast jag såg plattan var faktiskt på Mickes skivor vid Hornstull för ett par veckor sedan. Lyckliga du som hinner dit först.

Brian Eno: Neroli - Thinking Music Part IV

Första gången jag hörde Brian Enos ”Neroli” måste ha varit våren 1994. Det kan till och med vara så att jag lånade skivan samma kväll som jag för enda gången i mitt liv förfalskade mitt leg för att komma in på Kalmars rockpub Rabarbeer, som hade 18-årsgräns. Vi är några få som minns den kvällen; det var då Suredo var i stan för att spela stökig mangelindie. Suredo var ett fantastiskt bra svenskt indieband som släppte en ep och ett album i början av 90-talet. Men deras historia får jag berätta en annan gång. Nu handlar det om Eno. Och till en början handlar det även om Hiphop-Dennis, som lånade ut skivan till mig. Hiphop-Dennis var en schysst kille som jag lärde känna 1991 på en bussresa till Kraftwerks spelning på Olympen i Lund. Han var också syntare, hiphopare och framträdande gestalt bland Kalmars ambientfolk. Det senaste jag hörde från Hiphop-Dennis var att han skulle starta en skivaffär i Malmö, någonstans vid Möllevångstorget tror jag. Hoppas han har gjort det, och att det går bra för honom.

1994 var jag väldigt inne på techno från skivbolaget Warp. Jag spelade Black Dog Productions ”Bytes”, Polygon Windows ”Surfing On Sine Waves”, Artificial Intelligence-samlingen och “Selected Ambient Works” på en daglig basis, mer eller mindre. Det var ju musiken som verkligen blickade framåt, som tillät sig vara både ljudmässigt spännande, rytmiskt utmanande, melodisk och experimentell. Dessutom exemplariskt och enhetligt förpackad, med Warps fina logga på kanten. För en Factory/Peter Saville-fanatiker är sådant viktigt. När Hiphop-Dennis kom dragandes med Eno-plattor var jag först väldigt skeptisk. En gammal flintskallig gubbe kan väl knappast göra särskilt häftig elektronisk musik, tänkte jag. Need I say I was wrong? Jag blev lite imponerad av att ”Neroli” bara innehöll en låt, 57 minuter och 58 sekunder lång, och jag kommer ihåg att jag tyckte skivan var vilsam och skön, men för en rastlös 17-åring var det kanske svårt att hitta rätt användningsområde för så här utpräglad funktionsmusik. Så vad som händer är att jag under ytterligare sju år mer eller mindre ignorerar Brian Eno. Visst, jag har hela tiden fet respekt inför hans betydelse för ambientmusiken, men det verkar ju betydligt roligare att gräva ner sig i Recycle or die-serien än att ägna sig åt technoarkeologi, right? No. Wrong!

2001 ser jag filmen ”Traffic” och avslutningsscenen har för evigt etsat sig fast hos mig. Benicio Del Toros knarkspanare sitter på en arena och tittar på ett ungdomslag som lirar baseball. Han är själva sinnebilden av en man som uppnått frid. Han blickar ut mot belysningen, som han själv har finansierat i syfte för att ungarna ska kunna spela baseball istället för att langa knark, och han vet att han gjort en skillnad i denna stinkande värld. Den här scenen tog mig oerhört hårt, och det som nästan fick tårarna att börja rinna var musiken; Brian Eno. ”Under stars (ascend)”. Kanske det vackraste stycke musik som spelats in. Men då visste jag inte att det var Brian Eno, det var min kompis Björn som berättade det för mig några veckor senare. Givetvis köpte jag ”Apollo – atmospheres and soundtracks” direkt. Jag tror att ”Apollo” är den musikaliska motsvarigheten till att bli frälst. Den skivan är något så överjordiskt perfekt, och varje gång jag lyssnar på den känner jag mig som jag tror Benicio Del Toro gör i ”Traffic”. Fridfull. Hallelujah! Brian Eno är inte Jesus, men han kan mycket väl vara Gud.

Efter att jag såg ljuset 2001 så har det rullat på med mästerverk som ”The Pearl”, ”Discreet Music”, ”Ambient 2: Plateaux of Mirror” och…”Neroli – Thinking Music Part IV”. Det sägs att ”Neroli” ofta används på BB under barnafödseln, och det tycker jag låter alldeles underbart. Men innan någon kläcker ur sig något om barnmorskeambient, läs vad Brian Eno själv har sökt skapa:

”I wanted to make a kind of music that existed on the cusp between melody and texture, and whose musical logic was elusive enough to reward attention, but not so strict as to demand it”.


Jag tycker det är fantastiskt fint formulerat. Hur ofta träffar man på musiker som med ord lyckas beskriva sin musik? It rocks, you know man, typ. Enos beskrivning är på pricken; det är svårfångad musik som belönar uppmärksamhet, men den kräver det inte. Jag kan inte räkna till alla gånger jag somnat in till ”Neroli”, men de knappt urskiljbara tonskiftningarna vaggar alltid in mig i en trygg nattsömn. Samtidigt finns det en laddning i musiken, en slags tvetydighet som utvinns genom musikens skenbart otydliga karaktär. Cd-häftet talar egentligen ovanför mitt huvud, men jag kan i varje fall greppa det som sägs om att det saknas ett distinkt toncenter, med en melodi utan puls med små förändringar. Det handlar om atmosfär och struktur, om att befinna sig ”at the edge of music”. Det här öppnar också för ett annat sätt att lyssna på. Jag använder ju inte bara ”Neroli” som nattmusik, utan även för ett koncentrerat lyssnande i hörlurar, något som ibland får mig att tänka på Kraftwerks ambitioner att göra musik utav biologi. Det låter ju mer än lovligt abstrakt, men jag undrar om inte Eno på något plan förstår hur man skulle gå tillväga.

Om jag skulle drista mig till en uppskattning så har jag de senaste fyra åren lyssnat 30 % på Brian Eno, övriga 70 %. Det är svårt att hitta ett svar på varför hans musik har kommit att ta upp så mycket av min tid. Kanske är det ett sökande efter lugn och ro – jag har ju ett yrke med hög social interaktionsfaktor, en Eno-skiva botar stressen och huvudvärken man ibland känner. Men jag gör nog Eno en otjänst om jag bara reducerar honom till avslappningssoundtrack. Det är ju inte Enya eller Relaxing moods från Ginza vi snackar om. Det är musik som kan bli en del av din vardag, utan att den blir påträngande och påfrestande, bara upplyftande, välgörande och inspirerande. Att plocka upp en novellsamling av JG Ballard och veva igång ”Neroli” är för mig en förhöjd verklighetsupplevelse, eller varför inte, overklighetsupplevelse. Jag tror att det kan vara värdefullt att bli påmind av vad musik egentligen kan betyda. Låt ”Neroli” bli den påminnelsen och ta dig till ”the edge of music”. Hallelujah!

2004: sammanfattning

Jag slänger in lite skåpmat till, min korta lilla summering av 2004.

Året som snart gått måste rimligen sammanfattas i listform, och här följer min summering av 2004. Först och främst: det absolut bästa, viktigaste och roligaste med detta år var att efter ett tioårigt fruktlöst sökande äntligen lokalisera tjeckiska shoegazingbandets Naked Souls ep "Two and one", plus deras album "Shady ways anticlockwise" (på Soulseek). Tack Maze, och tack Kullman för detta. Det är helt klart bland det bästa jag någonsin hört; indie från himlen. Jag kommer att bära skivan som den sista droppen vatten, som Björn Ranelid hade sagt. Nu gäller det bara att få tag på skivorna på riktigt också, vilket blir en desto svårare nöt att knäcka.

Annars ser topplistan över årets bästa album ut så här:
1. Pan American: Quiet city
2. Faction: The end of Tel Aviv
3. Mono: Walking cloud and deep red sky
4. Lambchop: Aw c´mon/No you c´mon
5. Fennesz: Venice
6. Khonnor: Handwriting
7. Tim Hecker: Mirages
8. Múm: Summer make good
9. Ola K: (garmonbozia 006, cd-r)
10. Pan Sonic: Kesto (hehe...)

Årets singel: Honeydrips: Save me/Lay your arms around me
Årets låt i övrigt: Pan American: Het volk
Årets samling: kan väl knappast bli nåt annat än Slowdives "Catch the breeze".
Årets konsert: Einstürzende Neubauten på Fryshuset
Årets Cure-låt: "All eternal things", Trembling Blue Stars. Till och med titeln! Fantastiskt. Årets mest överskattade: Ada och Efterklang (om man inte räknar totalt ointressant musik som Kanye jävla West, Libertines ; ) och Marit Bergman)
Årets sämsta skiva: Soundtrack of our lives
Årets film: American Splendor
Årets överraskning: Att nyinspelningen av "Dawn of the dead" var så sjukt bra.
Mest saknade: Arab Strap (behöver en konsert om året med dem, minst).
Årets R.I.P: John Balance i Coil.

Stockholm Filmfestival 2004

Eftersom jag är rätt så internethandikappad börjar jag med att lägga ut min text om filmfestivalen, mest för att testa hur bloggandet funkar. Nu har jag tack vare Meta-Martin även kunnat komplettera med första delen.

Woody Allens nya "Melinda Melinda" invigde igår Sthlms filmfestival, och jag kan glädja er med att det är det bästa han gjort sedan "Kulregn över Broadway". Minst. En replik som "har du skjutit alla möbler själv" är ju en instant classic. Ännu mer överraskande var att Todd Solondz "Palindromes" var så bra efter den relativt misslyckade "Storytelling". Efter en (visserligen roande) inledning som kändes lite väl slentrianprovokativ började man nästan misströsta och undra om Solondz någonsin ska mogna som filmskapare. Sen kommer då "mama Sunshine"-avsnittet som väl måste vara det mest bisarra som filmats i Amerika. Så sanslöst kul och samtidigt djupt oroande. Sunshine Kids Backstreet Boys-låtar om Jesus framkallade det största asgarv man fått ur sig detta sekel. Greppet att låta flera olika skådisar spela samma roll var ju, precis som jag satt och misstänkte under visningen, direkt taget från Bunuels "Begärets dunkla mål", avslöjade Solondz själv efter filmen. Nu tar vi nya tag med "Garden State", "The Machinist" och framförallt "Old boy"!

Hej. Här kommer en ny rapport från filmfestivalen. I lördags såg jag den omsusade "Garden state" av Scrubs-pajasen Zach Braff, föreställningen var tokslutsåld, men vi fick en fin plats på balkongen. Vad vi fick se var - "Beautiful girls 2"! Finstämd hemvändarskildring med den bedårande Natalie Portman som charmigt object of desire, även denna gång med ett "manligt" namn, Sam (minns Marty från Beautiful Girls). Inledningsvis känns filmen kanske något banal, som en arty post-highschoolrulle, men man kan inte låta bli att gilla Braffs sätt att handskas med klichéer som polarna som blivit kvar i hemstaden och röker vattenpipa i föräldrarhemmet etc, etc. Kärlekshistorien som blommar ut mellan Braffs huvudroll och Portmans Sam blir efterhand mycket engagerande och vacker, scenen när de står och kysser varann i regnet på en bulldozer till tonerna av Simon & Garfunkel får mig att stryka 3:an och istället skriva 4 i betyg.

På måndagen inledde Maze och jag med att se Ken Loachs nya "En öm kyss". Framför oss satt Nils-Petter Sundgren med fru. Always the gentleman. Jag är ju svag för Loachs filmer, även om de kanske känns lite schematiska och naiva ibland (men "Kes" och "My name is Joe" är fan ta mig mästerverk båda två!). Nya rullen tröskar dock ett till leda uttjatat ämne; kärlek över cp-religioners gränser. Muslim hjärtar katolik och vice versa, men hindras att utöva kärlek av a) familj b) kyrkan. En "Bend it like Beckham" för kulturtanter således. Det är absolut inte dåligt, Loach har en hög lägstanivå, man tror alltid på hans karaktärer, och skådisarna är duktiga, och visst blir man emellanåt engagerad och lite förbannad, men det hela är så linjärt och traditionellt berättat att man hela tiden på förhand vet exakt vad som kommer ske. Det känns nästan lika manipulativt som en Bruckheimer-produktion.

På kvällen tar vi en paus från festivalandet och jazzar till Södra Teatern för att se Lammhuggarna tonsätta FW Murnaus "Sunrise" från 1927. Den modiga golvläggaren i keps vevar igång sin orkester, duken sänks och vi får se en visuellt häpnadsväckande rulle till ljudet av låtarna från Lambchops senaste dubbelmacka. Det är jättebra, what more can I say? Ibland slamrar de på lite väl högt och fort, men alltsomoftast skänker musiken filmen ytterligare en dimension.

Tisdag. Vi har temadag på skolan; Dagen Mot Fördomar. Detta gör att jag kan smita iväg i förtid och hinner se Takeshi Miikes av mig hett emotsedda samurajhistoria "Izo" på Astoria. Boy, was I in for a major disappointment! Huvudrollsinnehavaren är på plats och säger "don´t fall asleep" innan det börjar. Och det börjar coolt; en samurai är upphängd på ett kors och spetsas upprepade gånger av sina antagonisters lansar, men efter den lovande inledningen tappar berättelsen helt riktning. Izo blir nån form av samuraidemon som färdas genom tid och rum mellan kejsarväldet och modern day-Tokyo och slaktar typ 300 pers. Med jämna mellanrum klipps det in scener på nån japansk Hamell-on-Trial som spelar och sjunger och frustar kvasifilosofiska plattityder. Är det kul? Nej. Är det dåligt? Ja, jätte. Till och med våldet är tråkigt och taffligt, berättandet fullständigt obegripligt. Är Izo ondskan i allegorisk form? Who knows, Miike missar alla chanser att förankra filmens politiska möjligheter, men scenen där Izo hugger vilt mot ett gäng börsnissar i gråa kostymer är lite rolig. Annars var det tråkigt, tråkigt, både Niclas och jag slumrade nog till ett par minuter. Nåväl, Miike är ändå tuff som fan, gör man 5-6 filmer om året har man väl råd att misslyckas emellanåt. Sen blir det indiskt, två Beloved-tolvor på Mickes (Miikes skivor, dagens skämt!), och sjukt äckligt mintkaffe på Rival...

...och på Rival ska vi se Brad Andersons "Machinist" med the almighty Christian Bale i huvudrollen! Och jävlar i mig vilken lysande film! Estetiskt fulländad med perfekt avvägda bildkompositioner, stramt regisserad, och en Bale som bantat ner sig till ett skellett med grå hud. Det hela är filmat i en gråbrun nyans, som nästan övergår i svartvitt ibland, många kommer säga att the bleak atmosphere är ett billigt grepp, men jag sväljer det, with Hull and hair. När Bale står utanför sin fabrik och molnen tornar upp sig är det bara så jävla snyggt och industri det kan bli den här sidan Sheffield. Bale spelar fabriksarbetaren Reznik som jobbar vid en maskin på en fabrik samtidigt som han plågas av sina inre demoner. Man svävar nästan hela filmen igenom i okunskap om vad som egentligen sker, och vad som endast sker i Rezniks insomnia-hjärna (han har inte sovit på ett bast!) Stämningen är perfekt fångad och oavbrutet kuslig, mycket tack vare den Bernhard Herrmann-doftande musiken. Det är återhållsamt, det är hotfullt, det är fantastiskt snyggt, nästan lite gripande, det är förbannat stilsäkert och spännande. Michael Ironside är med. Jennifer Jason Leigh är med och spelar fnask, hon har fan agerat i hundratals amerikanska ångestrullar sen hon blev sliten mitt itu
av två långtradare i "Liftaren" 1985. Hedersgäst nästa år, någon? Nåväl, jag fortsätter ikväll med filmen jag har allra högst förväntningar på - Old boy. Så det blir en avslutande del i trilogin om min öden och äventyr på Stockholms filmfestival, håll ut!

Hej och välkomna till den avslutande delen av min trilogi om
Stockholms filmfestival. Sist vi hördes var det tisdag, så vi
förflyttar oss tillbaka i tiden till onsdagen den 24 november, dagen
man äntligen skulle få se Park Chan-Wooks "Old boy", festivalens
mest efterlängtade film. Biografen är knökfull, tekniken strular men
till slut får the machinist ordning på sina prylar. Själva
upplägget, med en man som till synes utan anledning hålls fängslad i
15 år i en liten cell och får sin familj avrättad, pekar ju mot en
nattsvart hämndhistoria, men Chan-Wook är inte ute efter att
tillfredställa publikens blodtörst (även om den stundtals är mycket
våldsam). Vi får oss berättad en historia som bryter mot alla
tänkbara filmiska konventioner, tack och lov utan tröttsamma
verfremdungsknep och uppfuckad kronologi (som ju annars är de
vanligaste sätten att "förnya" filmberättandet). Filmen skiftar hela
tiden i ton; från den första närmast komiska scenen med
huvudpersonen stupfull och störig på en polisstation till den
oerhört laddade nagelbitarupplösningen. Karaktärsskildringen är
bland det bästa jag sett i asiatisk film, Old boy är en person man
känner starkt för, inte bara på grund av hans öde. Det är spännande,
det är våldsamt, det är roligt, det är oavbrutet engagerande och
omtumlande, de visuella lösningarna sätter en standard. Föga
överraskande tog också "Old boy" hem publikpriset, men filmen kommer
knappast gå hem i alla läger. Jag älskade den, vet inte vad ni
säger. "When you laugh, the whole world laughs with you, when you cry,
you cry alone".

Om "Old boy" infriade mina förväntningar, var det något sämre ställt
med "The Woodsman" med Kevin Bacon i huvudrollen som pedofil.
Filmens tema har givetvis bäddat för enorm uppmärksamhet, men tyvärr
förmår den aldrig röra upp mina känslor nämnvärt. Det är samma team
som gjorde den utmärkta "Monster´s ball" som ligger bakom
"Woodsman", och stämningarna går igen, men det är inte lika
dramatiskt förtätat, filmen saknar både temperament och nerv. Kevin
Bacon är alltid bra, men inte ens han lyckas gjuta tillräckligt med
blod till den här historien. "The Woodsman" får nöja sig med tråkiga
omdömen som "kompetent" och "välspelat".

På fredagen är det dags för Agnes Jaouis nya film "Se mig", hennes
första sedan det fullfjädrade mästerverket "I andras ögon" (faktiskt
en av de bästa och roligaste filmer jag sett). Även i "Se mig"
spelar hennes gubbe Jean-Pierre Bacri (en genialisk aktör!) rollen
som något bortkommen patriark; den här gången är han en uppburen
författare som det fjäskas något alldeles oerhört för. Hans
överviktiga dotter känner sig ignorerad, och upplever att folk vill
lära känna henne enbart på grund av sin berömde fader. Av dessa
ingridienser har Jaoui skapat ännu en lysande, lite vemodig komedi
med briljant dialog och lyhört spel från samtliga skådespelare.
Jämförelsen är lika uttjatad som relevant; Jaoui ÄR den nya Woody
Allen.

Lördagen innebär en paus för intag hos Champs flickvän (världens
viktigaste?) i en lägenhet på Mariatorget, och den kvällen är en
helt annan historia som någon annan får berätta.
Söndagen är festivalens sista dag, och innan jag har krypit till
kojs ska jag ha sett tre filmer och hört två soundchecks.
Först ut är den belgiska bodyfilmen (skojar bara!) "Steve + Sky",
som tydligen gått väldigt bra på festivalen. Tidigare i år var min
bättre hälft och jag i Gent i Belgien (som ju är Europas mest
underskattade land), och vi cruisade igenom horkvarteren, som är
betydligt mer fashionabla än exempelvis sina tyska motsvarigheter.
Så vi tyckte det skulle bli trevligt att återse den pittoreska lilla
staden på vita duken. Nu blev det inte mycket av stadsskildring,
snarare en karaktärsstudie av två DAMP-skadade 20-somethings (eller
30-somethings?). Och som sådan är filmen inte dum alls; den ser ut
som en snygg rockvideo av Anton Corbijn, med samma korniga foto, och
bildspråket är fulladdat med symbolik. Visst är det en rätt ytlig
skildring vi får oss till livs, men Felix von Greoningens film är
väldigt underhållande och snygg att se på. Dessutom visas den på
Astoria, min favoritbiograf.

Nu måste vi äta lite, tänker både jag och min tjej, så vi åker till
Odenplan för en bit mat på en restaurang där jag en gång såg Bruno
K. Öijer, Suzanne Osten och Robert Broberg på samma kväll (det var
en stilla nåd att ingen av dem utövade konstnärsskap nämnda
kväll...) Annlouise äter hummerpasta och jag en pizza med mozzarella
och tomat. Goth.

Sen beger vi oss till Mondo för att se Kim Ki-Duks
nya "Samaritan girl". Under filmen störs vi av att Bloc Party och
Interpol håller på att soundchecka nere på första våningen. Det är
en märklig film (sydkoreaner verkar vara mästare på tonskiftningar i
film) om två unga flickor som prostituerar sig, mest på kul sådär,
men den ena tar tydligen så mycket stryk mentalt att hon hoppar från
ett fönster och avlider. Hennes kompis fortsätter fnaska, vilket
hennes far inte uppskattar. Han ger sig ut på en odyssé där
torskarna får sig rejält med däng. Filmen är lite sömnig på ett rätt
skönt sätt, men den lämnar inga bestående intryck.

Som avslutning på dessa magiskt vackra och snötäckta dagar går vi
till Skandia på nerpissade Drottninggatan och ser Jean-Pierre
Jeunets europudding "En långvarig förlovning" med Audrey Tatou i
huvudrollen. Det är en perfekt avslutning; Jeunet är en Meliés för
2000-talet, hans bildkänsla saknar motstycke inom europeisk film,
allt är så jävla snyggt att man baxnar. Som råmaterial har han en
bok som inbjuder till det icke-linjära berättande han gjort till
sitt kännetecken, små utvikningar vid sidan av grundhistorien som
gör att det fläskas på med förskjutna perspektiv, skiftande
färgskalor, excentriska infall i allmänhet och filmunderhållning på
högsta nivå. Visst kan man rikta kritik mot att det blir för
lättviktigt, men varför hänga upp sig på det när man har så här kul?

Så nu är det slut, och nu är min dag på jobbet slut. Jag ska åka hem
och lyssna på Malaria! tror jag. Det borde ni också göra.

Programförklaring

Ibland händer det att jag skickar iväg fåniga massmail med listor, recensioner och andra betraktelser. En del av mina vänner har uttryckt sitt gillande, medan andra kanske inte är lika roade. När jag var på Stockholms Filmfestival 2004 skrev jag om mina intryck och postade iväg till en hel drös människor. Det var då en god vän, vi kan kalla honom Meta-Martin, tipsade mig om att sätta ihop en blogg. Sagt och gjort, här sitter ni nu och läser min programförklaring till bloggen som goes by "Slowdivejocke". Slowdivejocke det är jag, det har ni kanske förstått. Andra kanske känner mig som Syntarn, Bluesboy, Popfjollan, Ta In-älskaren, Ta In-hataren, Jocke S, Sandström, Jochen, Coffin Ed, Indenpendentbögen (sic!), etc, and so on, and so forth, det spelar mindre roll. Det som betyder nåt är att Slowdive kanske är världens bästa band, och jag tycker det är vackert att se deras namn sammanlänkat med mitt eget. Vad ni än gör kan ni aldrig ta Slowdive från mig, era jävlar. Typ. Inom kort kommer jag börja lägga ut texter om saker som är betydelsefulla för mig. Det kommer alltsomoftast handla om film och musik, men bli inte förvånade om det dyker upp något om katter eller flaggor eller dinosaurier. Eller något annat jag gillar. Gemensamma nämnaren är att det blir egocentrerat, det är min syn på saker och ting som presenteras. So fogetabout objektivitet rightaway, will´ya?