"Hi, we´re Arab Strap, and we´re fucking miserable"

Jag har sett Arab Strap live åtminstone fem gånger. Fyra av de spelningarna räknar jag till de bästa jag sett. Det allra bästa jag någonsin sett live är Sigur Rós, eller Pet Shop Boys Performance-föreställning, men det ber jag att få återkomma till. Just nu behövs det en text om Arab Straps kvaliteter som liveband. Jag har nämligen träffat ganska många människor, till och med människor som verkligen gillar Arab Strap, som hävdar att bandet suger live. Det är precis sådana grava idiotier som triggar igång mig. Arab Strap är i stort sett det enda band jag kan tänka mig att se om och om igen, närsomhelst, varsomhelst.

Ni känner till bandet? Första gången jag hörde ”Philophobia”, dagen efter Fanclubfestivalen 1998, förstod jag att det var 90-talets bästa album. Jo, i stort sett från första lyssningen. Att säga att skivan gjorde ett stort intryck på mig vore att förminska upplevelsen. Det var som att bli överkörd av en jävla plog på en av Björnhovdas otaliga åkrar. Varenda stavelse, varenda programmerad trumtakt, varenda känsligt lagda gitarrslinga, plöjde djupa sår i min taniga lekamen. Det var helt enkelt ett ”defining moment” att höra ”Philophobia” första gången. Sedan dess har jag hängivet följt och dyrkat Araberna, även om ingen av deras andra skivor riktigt kunnat matcha ”Philophobia”. Allt de gör är ändå renaste guld.

1999 såg jag bandet live för första gången, på anrika Teatro Cervantes i Malaga, som förband till Tindersticks. Det var en märklig upplevelse att sitta på den rikt utsmyckade balkongen och se ett gäng nersupna skottar lufsa omkring i shorts på scenen. Det var ingen som helst scenshow, belysningen var svagt dämpad, publiken hade knappt hunnit sätta sig innan de började mangla kompromisslöst. De inledde med en av låtarna från ”Cherubs”-ep:n, jag kan inte komma ihåg vilken. Jag kommer bara ihåg att man höll på att flyga igenom väggen av kraften. Det var så befriande att höra något så betonghårt, sotigt och oförfalskat vackert. Costa del Sol: paraplydrinkar, dyngraka engelsmän och soltörstande svenskar. Och så Arab Straps brutala, vulgära och bitterljuva socialrealism. Eller man kanske skulle kalla det sexualrealism; deras låtar handlar ju oftast om dåligt fyllesex och ångest. Men det är i springorna mellan de benhårda återgivelserna av fylleslagen som Aidan Moffatt framträder som efterkrigstidens störste poet. En motvillig romantiker klädd i överdimensionerade kortbrallor, med en flaska cider i högernäven. Det var den mannen jag såg på scenen där i Malaga. Han framförde med sitt band i runda tal kanske åtta låtar, och varenda sekund var så laddad att det rann svett nerför teaterns väggar. Eller så var det bara väldigt varmt.

Här måste jag flika in några ord om Arab Straps liveskiva ”Mad for sadness”. Jag brukar hata liveskivor, de är nästan alltid svindåliga. Depeche Modes ”101” är givetvis fantastisk, och så har vi då Arab Straps liveskivor, men i övrigt…
”Mad for sadness” är den bästa liveskiva som någonsin släppts, det är en av få saker här i livet jag är 100% säker på. Det finns ingen taffligt trevande eller svajigt otillfredsställande över den inspelningen. Bara en klockren dokumentation av ett band som spelar på toppen av sin förmåga. Tyngd, precision och skörhet.

Det som fascinerar mig så med Arab Strap som liveband är nog hur de lyckas hålla ihop sina kompositioner och ge dem så mycket liv och nerv, samtidigt som de ger ett så hafsigt intryck som estradörer. På Roskildefestivalen 2001 tog Moffatt in ordentligt under spelningens gång och förolämpade publiken på ett mycket roande sätt, samtidigt som bandet levererade fantastiska versioner av mästerverk som ”Rocket, take your turn” och ”New birds”. Ändå fick man finna sig i att försvara spelningen efteråt. Folk tyckte det var tråkigt och oengagerande att kolla på det tjuriga fyllot däruppe på scen. Jag kan inte tänka mig något roligare! Aidan Moffatt, komikern, är nästan lika storartad som poeten. Han har verkligen förstått vikten av att smälta ihop vemod, intag och humor. När han frågade publiken om de såg Robbie Williams natten innan, och fick ett rungande ”yeah!” som svar, snäste han av Springfield-pöbeln med ett ”he´s a fucking cunt”. Stor humor. Jag tror det var Maze som skrek efter tiosekunderslåten ”Bruce Willis” och fick ”who´s the guy with the small dick” kastat åt sig. Tjurigt, truligt och fullständigt briljant, så vill jag ha mina Araber.

Ett par dagar efter Roskildegiget såg jag dem igen på Acceleratorfestivalen i Malmö. Alla var där för att se ett band som jag tror hette ”Strokes” eller nåt. Arab Strap introducerade sig själva: ”hi, we´re Arab Strap, and we´re fucking miserable” och gjorde en makalös spelning, fylle-shoegaze med trummaskin. Har ni en gång hört en liveversion av ”Turbulence” bör ni veta att det är ungefär precis så fruktansvärt jävla bra som musik någonsin blir. Efter det kändes det på något vis lite futtigt att stanna kvar och se ”Strokes”, eller ”fucking Menswear”, som Arab Strap kallade dem för. Så det var bara att sätta sig på Skånetrafikens sorgliga ursäkt till Fotbollsbuss hem till Lund. Stockholmsmotsvarigheten av Malmöspelningen finns förevigad av P3, och det är en konsertinspelning ni måste höra. Jag har den bränd på cd och kan kopiera upp den, should you be interested. ”Sex is a very serious business, so let´s not make jokes about it”.

Sist jag såg Arab Strap spela var också i Malmö, på KB hösten 2003. Det var en överraskande konsert såtillvida att de hade valt en mer akustisk sättning, något jag i normala fall hade hållit emot dem, men faktum var att det visade sig vara ett helt korrekt val, även om vi inte fick någon ”Turbulence”. Vi fick se en förvånansvärt nykter Aidan, vilket också vissa kanske vill hålla emot honom. Men det var en suverän spelning, tro inte på dem som säger annat. Nästa gång de lirar kommer ni garanterat få se mig längst fram (Arab Strap är för övrigt det enda band som skulle få mig att ställa mig ”längst fram”). Jag hoppas de har med sig sina maskiner och en hel container effektpedaler och skickar oss ut i rymden med sina ljudväggar. Hur de än gör vet jag att det kommer bli fantastiskt.