Brian Eno: Neroli - Thinking Music Part IV

Första gången jag hörde Brian Enos ”Neroli” måste ha varit våren 1994. Det kan till och med vara så att jag lånade skivan samma kväll som jag för enda gången i mitt liv förfalskade mitt leg för att komma in på Kalmars rockpub Rabarbeer, som hade 18-årsgräns. Vi är några få som minns den kvällen; det var då Suredo var i stan för att spela stökig mangelindie. Suredo var ett fantastiskt bra svenskt indieband som släppte en ep och ett album i början av 90-talet. Men deras historia får jag berätta en annan gång. Nu handlar det om Eno. Och till en början handlar det även om Hiphop-Dennis, som lånade ut skivan till mig. Hiphop-Dennis var en schysst kille som jag lärde känna 1991 på en bussresa till Kraftwerks spelning på Olympen i Lund. Han var också syntare, hiphopare och framträdande gestalt bland Kalmars ambientfolk. Det senaste jag hörde från Hiphop-Dennis var att han skulle starta en skivaffär i Malmö, någonstans vid Möllevångstorget tror jag. Hoppas han har gjort det, och att det går bra för honom.

1994 var jag väldigt inne på techno från skivbolaget Warp. Jag spelade Black Dog Productions ”Bytes”, Polygon Windows ”Surfing On Sine Waves”, Artificial Intelligence-samlingen och “Selected Ambient Works” på en daglig basis, mer eller mindre. Det var ju musiken som verkligen blickade framåt, som tillät sig vara både ljudmässigt spännande, rytmiskt utmanande, melodisk och experimentell. Dessutom exemplariskt och enhetligt förpackad, med Warps fina logga på kanten. För en Factory/Peter Saville-fanatiker är sådant viktigt. När Hiphop-Dennis kom dragandes med Eno-plattor var jag först väldigt skeptisk. En gammal flintskallig gubbe kan väl knappast göra särskilt häftig elektronisk musik, tänkte jag. Need I say I was wrong? Jag blev lite imponerad av att ”Neroli” bara innehöll en låt, 57 minuter och 58 sekunder lång, och jag kommer ihåg att jag tyckte skivan var vilsam och skön, men för en rastlös 17-åring var det kanske svårt att hitta rätt användningsområde för så här utpräglad funktionsmusik. Så vad som händer är att jag under ytterligare sju år mer eller mindre ignorerar Brian Eno. Visst, jag har hela tiden fet respekt inför hans betydelse för ambientmusiken, men det verkar ju betydligt roligare att gräva ner sig i Recycle or die-serien än att ägna sig åt technoarkeologi, right? No. Wrong!

2001 ser jag filmen ”Traffic” och avslutningsscenen har för evigt etsat sig fast hos mig. Benicio Del Toros knarkspanare sitter på en arena och tittar på ett ungdomslag som lirar baseball. Han är själva sinnebilden av en man som uppnått frid. Han blickar ut mot belysningen, som han själv har finansierat i syfte för att ungarna ska kunna spela baseball istället för att langa knark, och han vet att han gjort en skillnad i denna stinkande värld. Den här scenen tog mig oerhört hårt, och det som nästan fick tårarna att börja rinna var musiken; Brian Eno. ”Under stars (ascend)”. Kanske det vackraste stycke musik som spelats in. Men då visste jag inte att det var Brian Eno, det var min kompis Björn som berättade det för mig några veckor senare. Givetvis köpte jag ”Apollo – atmospheres and soundtracks” direkt. Jag tror att ”Apollo” är den musikaliska motsvarigheten till att bli frälst. Den skivan är något så överjordiskt perfekt, och varje gång jag lyssnar på den känner jag mig som jag tror Benicio Del Toro gör i ”Traffic”. Fridfull. Hallelujah! Brian Eno är inte Jesus, men han kan mycket väl vara Gud.

Efter att jag såg ljuset 2001 så har det rullat på med mästerverk som ”The Pearl”, ”Discreet Music”, ”Ambient 2: Plateaux of Mirror” och…”Neroli – Thinking Music Part IV”. Det sägs att ”Neroli” ofta används på BB under barnafödseln, och det tycker jag låter alldeles underbart. Men innan någon kläcker ur sig något om barnmorskeambient, läs vad Brian Eno själv har sökt skapa:

”I wanted to make a kind of music that existed on the cusp between melody and texture, and whose musical logic was elusive enough to reward attention, but not so strict as to demand it”.


Jag tycker det är fantastiskt fint formulerat. Hur ofta träffar man på musiker som med ord lyckas beskriva sin musik? It rocks, you know man, typ. Enos beskrivning är på pricken; det är svårfångad musik som belönar uppmärksamhet, men den kräver det inte. Jag kan inte räkna till alla gånger jag somnat in till ”Neroli”, men de knappt urskiljbara tonskiftningarna vaggar alltid in mig i en trygg nattsömn. Samtidigt finns det en laddning i musiken, en slags tvetydighet som utvinns genom musikens skenbart otydliga karaktär. Cd-häftet talar egentligen ovanför mitt huvud, men jag kan i varje fall greppa det som sägs om att det saknas ett distinkt toncenter, med en melodi utan puls med små förändringar. Det handlar om atmosfär och struktur, om att befinna sig ”at the edge of music”. Det här öppnar också för ett annat sätt att lyssna på. Jag använder ju inte bara ”Neroli” som nattmusik, utan även för ett koncentrerat lyssnande i hörlurar, något som ibland får mig att tänka på Kraftwerks ambitioner att göra musik utav biologi. Det låter ju mer än lovligt abstrakt, men jag undrar om inte Eno på något plan förstår hur man skulle gå tillväga.

Om jag skulle drista mig till en uppskattning så har jag de senaste fyra åren lyssnat 30 % på Brian Eno, övriga 70 %. Det är svårt att hitta ett svar på varför hans musik har kommit att ta upp så mycket av min tid. Kanske är det ett sökande efter lugn och ro – jag har ju ett yrke med hög social interaktionsfaktor, en Eno-skiva botar stressen och huvudvärken man ibland känner. Men jag gör nog Eno en otjänst om jag bara reducerar honom till avslappningssoundtrack. Det är ju inte Enya eller Relaxing moods från Ginza vi snackar om. Det är musik som kan bli en del av din vardag, utan att den blir påträngande och påfrestande, bara upplyftande, välgörande och inspirerande. Att plocka upp en novellsamling av JG Ballard och veva igång ”Neroli” är för mig en förhöjd verklighetsupplevelse, eller varför inte, overklighetsupplevelse. Jag tror att det kan vara värdefullt att bli påmind av vad musik egentligen kan betyda. Låt ”Neroli” bli den påminnelsen och ta dig till ”the edge of music”. Hallelujah!