The Beloved: Where it is

Ibland blir jag förbannad när jag lyssnar på The Beloved. Jag tycker att det är oerhört upprörande att deras fantastiska popmusik mer eller mindre tigs ihjäl, samtidigt som så mycket medelmåttig och direkt undermålig musik omvärderas och hyllas på löpande band. The Beloved slog stort 1990 med ”Happiness”, en skiva som var ett vänligare möte mellan acid-house och pop än Primal Screams ”Screamadelica”. Jag vet inte om den är bättre, men jag har i alla fall lyssnat mer på den. Även om vissa spår idag framstår som anakronismer älskar jag fortfarande skivan, och låtar som ”Time after time”, ”The sun rising” och ”Found” är så fyllda av mänsklighet, värme och kärlek att man nästan vill bli hippie. I mina öron är det stor popmusik.

Men det var egentligen långt innan ”Happiness” The Beloved gjorde sina allra bästa låtar. På LP:n ”Where it is” finns deras tidiga singlar samlade. Det handlar om hårdför politisk pop, med tydliga basgångar, klingande gitarrer och Jon Marshs perfekta popröst; kontrollerad och balanserad, men ändå passionerad och laddad med återhållen ilska.

Den första låt jag hörde av deras tidiga inspelningar var ”A hundred words”. Jag hade hört McCarthys ”Red sleeping beauty” på ett Bommen-program i början av 90-talet och sedan febrilt sökt efter den. Det dröjde tills jag tog upp saken med Björn ett par år senare när vi gick på gymnasiet, och det visade sig att han hade programmet inspelat på kassett. På samma kassett låg förutom ”Red sleeping beauty” även Submarine Prophets mästerliga ”Once upon the seasons of Abessynia” och – “A hundred words”. Och om jag ska välja en låt som sammanfattar precis exakt allt jag gillar med gitarrpop så är ”A hundred words” definitivt en contender. Det drivna, hypnotiska trumspelet, den mullrande Peter Hook-basen, gitarrerna som låter så där urbant, nästan hotfullt ringande. Ljudbilden är 80-tal när det är som bäst; det låter mycket New Order anno ”Brotherhood” om det här. Och det vet ni ju, all bra gitarrpop måste på något sätt låta lite som New Order, annars är det inte bra. Skillnaden är att The Beloved faktiskt är snäppet hårdare. Jon Marsh och Barney Sumner sjunger egentligen på samma sätt, men Marsh lyckas i ”A hundred words” fånga desperationen över att ha blivit lämnad på ett så övertygande sätt att knappt ens Barney kan matcha honom.

”Tell me tell me it isn´t so, I will shut my eyes, I don´t want to know/It worked before, but I know this time, a hundred words won´t change your mind”

Varenda stavelse sjungs med suveränt behärskad lidelse. Det som förenar de tidiga Beloved-singlarna är just det behärskade och kontrollerade, som finns där för att tygla ilskan och passionen som bubblar under ytan. Jag tycker det finns en lockelse i det här mötet, och en så begåvad låtskrivare och sångare som Jon Marsh får ut mesta möjliga av det.

”This means war” är nästa stora singel. Låten pumpas igång av ett monotont och taktfast trumspel och redan efter ett par sekunder läggs den mest självklara och upplyftande gitarrslingan på. Fraseringen i första versen är mästerlig. Med små medel realiseras titelns krigsdeklaration. Det handlar om kärlek, svek och hat, allt presenterat i en popmelodi som borde kunna försätta berg. Jag skulle kunna sluta där, eller också fortsätta att hylla varje låt på skivan. ”Slow drowning”, med sin vidunderliga pianomelodi, den exploderande popen i ”Righteous me”, frenesin i ”In trouble and shame”. ”If pennies came from heaven, could Karl Marx have been mistaken”; för titeln och texten och allt det andra. Hade ”Where it is” varit ett regelrätt album så hade det kvalat in någonstans mellan ”Low life” och ”Brotherhood” Alltså på en topp 30 genom tiderna.

Och ändå…jag kollar runt på internet och finner mest halvljumma omdömen och oinspirerade texter om mediokra New Order-imitatörer, som till slut upptäckte acid-house och blev nåt att räkna med. Det är då jag vill gå ut på gatorna med plakat och skrika och bråka; The Beloveds himmelska pop slår allt på Postcard, allt på Sarah, väldigt mycket på Factory; den slår nästan vad som helst på fingrarna, för Guds skull! Så varför denna likgiltighet? Är det avsaknaden av image? För att de inte hade ett hippt skivbolag i ryggen?

EP-sviten ”A hundred words”, ”This means war”, ”Happy now” och ”Surprise me/Forever dancing” är en av 80-talets allra, allra mest övertygande. Min förhoppning är att lysande retro-skivbolaget LTM kapar åt sig rättigheterna och ger ut ”Where it is” med ett gäng extraspår. Då kanske världen skulle lyssna. Som det är idag kan det bli klurigt att hitta skivan. Jag vill minnas att jag såg den en gång på cd på Domus skivavdelning i Kalmar typ 1991. Jag hittade mitt exemplar på vinyl på någon Music Exchange i Notting Hill för några år sedan, och senast jag såg plattan var faktiskt på Mickes skivor vid Hornstull för ett par veckor sedan. Lyckliga du som hinner dit först.