Stockholm Filmfestival 2004

Eftersom jag är rätt så internethandikappad börjar jag med att lägga ut min text om filmfestivalen, mest för att testa hur bloggandet funkar. Nu har jag tack vare Meta-Martin även kunnat komplettera med första delen.

Woody Allens nya "Melinda Melinda" invigde igår Sthlms filmfestival, och jag kan glädja er med att det är det bästa han gjort sedan "Kulregn över Broadway". Minst. En replik som "har du skjutit alla möbler själv" är ju en instant classic. Ännu mer överraskande var att Todd Solondz "Palindromes" var så bra efter den relativt misslyckade "Storytelling". Efter en (visserligen roande) inledning som kändes lite väl slentrianprovokativ började man nästan misströsta och undra om Solondz någonsin ska mogna som filmskapare. Sen kommer då "mama Sunshine"-avsnittet som väl måste vara det mest bisarra som filmats i Amerika. Så sanslöst kul och samtidigt djupt oroande. Sunshine Kids Backstreet Boys-låtar om Jesus framkallade det största asgarv man fått ur sig detta sekel. Greppet att låta flera olika skådisar spela samma roll var ju, precis som jag satt och misstänkte under visningen, direkt taget från Bunuels "Begärets dunkla mål", avslöjade Solondz själv efter filmen. Nu tar vi nya tag med "Garden State", "The Machinist" och framförallt "Old boy"!

Hej. Här kommer en ny rapport från filmfestivalen. I lördags såg jag den omsusade "Garden state" av Scrubs-pajasen Zach Braff, föreställningen var tokslutsåld, men vi fick en fin plats på balkongen. Vad vi fick se var - "Beautiful girls 2"! Finstämd hemvändarskildring med den bedårande Natalie Portman som charmigt object of desire, även denna gång med ett "manligt" namn, Sam (minns Marty från Beautiful Girls). Inledningsvis känns filmen kanske något banal, som en arty post-highschoolrulle, men man kan inte låta bli att gilla Braffs sätt att handskas med klichéer som polarna som blivit kvar i hemstaden och röker vattenpipa i föräldrarhemmet etc, etc. Kärlekshistorien som blommar ut mellan Braffs huvudroll och Portmans Sam blir efterhand mycket engagerande och vacker, scenen när de står och kysser varann i regnet på en bulldozer till tonerna av Simon & Garfunkel får mig att stryka 3:an och istället skriva 4 i betyg.

På måndagen inledde Maze och jag med att se Ken Loachs nya "En öm kyss". Framför oss satt Nils-Petter Sundgren med fru. Always the gentleman. Jag är ju svag för Loachs filmer, även om de kanske känns lite schematiska och naiva ibland (men "Kes" och "My name is Joe" är fan ta mig mästerverk båda två!). Nya rullen tröskar dock ett till leda uttjatat ämne; kärlek över cp-religioners gränser. Muslim hjärtar katolik och vice versa, men hindras att utöva kärlek av a) familj b) kyrkan. En "Bend it like Beckham" för kulturtanter således. Det är absolut inte dåligt, Loach har en hög lägstanivå, man tror alltid på hans karaktärer, och skådisarna är duktiga, och visst blir man emellanåt engagerad och lite förbannad, men det hela är så linjärt och traditionellt berättat att man hela tiden på förhand vet exakt vad som kommer ske. Det känns nästan lika manipulativt som en Bruckheimer-produktion.

På kvällen tar vi en paus från festivalandet och jazzar till Södra Teatern för att se Lammhuggarna tonsätta FW Murnaus "Sunrise" från 1927. Den modiga golvläggaren i keps vevar igång sin orkester, duken sänks och vi får se en visuellt häpnadsväckande rulle till ljudet av låtarna från Lambchops senaste dubbelmacka. Det är jättebra, what more can I say? Ibland slamrar de på lite väl högt och fort, men alltsomoftast skänker musiken filmen ytterligare en dimension.

Tisdag. Vi har temadag på skolan; Dagen Mot Fördomar. Detta gör att jag kan smita iväg i förtid och hinner se Takeshi Miikes av mig hett emotsedda samurajhistoria "Izo" på Astoria. Boy, was I in for a major disappointment! Huvudrollsinnehavaren är på plats och säger "don´t fall asleep" innan det börjar. Och det börjar coolt; en samurai är upphängd på ett kors och spetsas upprepade gånger av sina antagonisters lansar, men efter den lovande inledningen tappar berättelsen helt riktning. Izo blir nån form av samuraidemon som färdas genom tid och rum mellan kejsarväldet och modern day-Tokyo och slaktar typ 300 pers. Med jämna mellanrum klipps det in scener på nån japansk Hamell-on-Trial som spelar och sjunger och frustar kvasifilosofiska plattityder. Är det kul? Nej. Är det dåligt? Ja, jätte. Till och med våldet är tråkigt och taffligt, berättandet fullständigt obegripligt. Är Izo ondskan i allegorisk form? Who knows, Miike missar alla chanser att förankra filmens politiska möjligheter, men scenen där Izo hugger vilt mot ett gäng börsnissar i gråa kostymer är lite rolig. Annars var det tråkigt, tråkigt, både Niclas och jag slumrade nog till ett par minuter. Nåväl, Miike är ändå tuff som fan, gör man 5-6 filmer om året har man väl råd att misslyckas emellanåt. Sen blir det indiskt, två Beloved-tolvor på Mickes (Miikes skivor, dagens skämt!), och sjukt äckligt mintkaffe på Rival...

...och på Rival ska vi se Brad Andersons "Machinist" med the almighty Christian Bale i huvudrollen! Och jävlar i mig vilken lysande film! Estetiskt fulländad med perfekt avvägda bildkompositioner, stramt regisserad, och en Bale som bantat ner sig till ett skellett med grå hud. Det hela är filmat i en gråbrun nyans, som nästan övergår i svartvitt ibland, många kommer säga att the bleak atmosphere är ett billigt grepp, men jag sväljer det, with Hull and hair. När Bale står utanför sin fabrik och molnen tornar upp sig är det bara så jävla snyggt och industri det kan bli den här sidan Sheffield. Bale spelar fabriksarbetaren Reznik som jobbar vid en maskin på en fabrik samtidigt som han plågas av sina inre demoner. Man svävar nästan hela filmen igenom i okunskap om vad som egentligen sker, och vad som endast sker i Rezniks insomnia-hjärna (han har inte sovit på ett bast!) Stämningen är perfekt fångad och oavbrutet kuslig, mycket tack vare den Bernhard Herrmann-doftande musiken. Det är återhållsamt, det är hotfullt, det är fantastiskt snyggt, nästan lite gripande, det är förbannat stilsäkert och spännande. Michael Ironside är med. Jennifer Jason Leigh är med och spelar fnask, hon har fan agerat i hundratals amerikanska ångestrullar sen hon blev sliten mitt itu
av två långtradare i "Liftaren" 1985. Hedersgäst nästa år, någon? Nåväl, jag fortsätter ikväll med filmen jag har allra högst förväntningar på - Old boy. Så det blir en avslutande del i trilogin om min öden och äventyr på Stockholms filmfestival, håll ut!

Hej och välkomna till den avslutande delen av min trilogi om
Stockholms filmfestival. Sist vi hördes var det tisdag, så vi
förflyttar oss tillbaka i tiden till onsdagen den 24 november, dagen
man äntligen skulle få se Park Chan-Wooks "Old boy", festivalens
mest efterlängtade film. Biografen är knökfull, tekniken strular men
till slut får the machinist ordning på sina prylar. Själva
upplägget, med en man som till synes utan anledning hålls fängslad i
15 år i en liten cell och får sin familj avrättad, pekar ju mot en
nattsvart hämndhistoria, men Chan-Wook är inte ute efter att
tillfredställa publikens blodtörst (även om den stundtals är mycket
våldsam). Vi får oss berättad en historia som bryter mot alla
tänkbara filmiska konventioner, tack och lov utan tröttsamma
verfremdungsknep och uppfuckad kronologi (som ju annars är de
vanligaste sätten att "förnya" filmberättandet). Filmen skiftar hela
tiden i ton; från den första närmast komiska scenen med
huvudpersonen stupfull och störig på en polisstation till den
oerhört laddade nagelbitarupplösningen. Karaktärsskildringen är
bland det bästa jag sett i asiatisk film, Old boy är en person man
känner starkt för, inte bara på grund av hans öde. Det är spännande,
det är våldsamt, det är roligt, det är oavbrutet engagerande och
omtumlande, de visuella lösningarna sätter en standard. Föga
överraskande tog också "Old boy" hem publikpriset, men filmen kommer
knappast gå hem i alla läger. Jag älskade den, vet inte vad ni
säger. "When you laugh, the whole world laughs with you, when you cry,
you cry alone".

Om "Old boy" infriade mina förväntningar, var det något sämre ställt
med "The Woodsman" med Kevin Bacon i huvudrollen som pedofil.
Filmens tema har givetvis bäddat för enorm uppmärksamhet, men tyvärr
förmår den aldrig röra upp mina känslor nämnvärt. Det är samma team
som gjorde den utmärkta "Monster´s ball" som ligger bakom
"Woodsman", och stämningarna går igen, men det är inte lika
dramatiskt förtätat, filmen saknar både temperament och nerv. Kevin
Bacon är alltid bra, men inte ens han lyckas gjuta tillräckligt med
blod till den här historien. "The Woodsman" får nöja sig med tråkiga
omdömen som "kompetent" och "välspelat".

På fredagen är det dags för Agnes Jaouis nya film "Se mig", hennes
första sedan det fullfjädrade mästerverket "I andras ögon" (faktiskt
en av de bästa och roligaste filmer jag sett). Även i "Se mig"
spelar hennes gubbe Jean-Pierre Bacri (en genialisk aktör!) rollen
som något bortkommen patriark; den här gången är han en uppburen
författare som det fjäskas något alldeles oerhört för. Hans
överviktiga dotter känner sig ignorerad, och upplever att folk vill
lära känna henne enbart på grund av sin berömde fader. Av dessa
ingridienser har Jaoui skapat ännu en lysande, lite vemodig komedi
med briljant dialog och lyhört spel från samtliga skådespelare.
Jämförelsen är lika uttjatad som relevant; Jaoui ÄR den nya Woody
Allen.

Lördagen innebär en paus för intag hos Champs flickvän (världens
viktigaste?) i en lägenhet på Mariatorget, och den kvällen är en
helt annan historia som någon annan får berätta.
Söndagen är festivalens sista dag, och innan jag har krypit till
kojs ska jag ha sett tre filmer och hört två soundchecks.
Först ut är den belgiska bodyfilmen (skojar bara!) "Steve + Sky",
som tydligen gått väldigt bra på festivalen. Tidigare i år var min
bättre hälft och jag i Gent i Belgien (som ju är Europas mest
underskattade land), och vi cruisade igenom horkvarteren, som är
betydligt mer fashionabla än exempelvis sina tyska motsvarigheter.
Så vi tyckte det skulle bli trevligt att återse den pittoreska lilla
staden på vita duken. Nu blev det inte mycket av stadsskildring,
snarare en karaktärsstudie av två DAMP-skadade 20-somethings (eller
30-somethings?). Och som sådan är filmen inte dum alls; den ser ut
som en snygg rockvideo av Anton Corbijn, med samma korniga foto, och
bildspråket är fulladdat med symbolik. Visst är det en rätt ytlig
skildring vi får oss till livs, men Felix von Greoningens film är
väldigt underhållande och snygg att se på. Dessutom visas den på
Astoria, min favoritbiograf.

Nu måste vi äta lite, tänker både jag och min tjej, så vi åker till
Odenplan för en bit mat på en restaurang där jag en gång såg Bruno
K. Öijer, Suzanne Osten och Robert Broberg på samma kväll (det var
en stilla nåd att ingen av dem utövade konstnärsskap nämnda
kväll...) Annlouise äter hummerpasta och jag en pizza med mozzarella
och tomat. Goth.

Sen beger vi oss till Mondo för att se Kim Ki-Duks
nya "Samaritan girl". Under filmen störs vi av att Bloc Party och
Interpol håller på att soundchecka nere på första våningen. Det är
en märklig film (sydkoreaner verkar vara mästare på tonskiftningar i
film) om två unga flickor som prostituerar sig, mest på kul sådär,
men den ena tar tydligen så mycket stryk mentalt att hon hoppar från
ett fönster och avlider. Hennes kompis fortsätter fnaska, vilket
hennes far inte uppskattar. Han ger sig ut på en odyssé där
torskarna får sig rejält med däng. Filmen är lite sömnig på ett rätt
skönt sätt, men den lämnar inga bestående intryck.

Som avslutning på dessa magiskt vackra och snötäckta dagar går vi
till Skandia på nerpissade Drottninggatan och ser Jean-Pierre
Jeunets europudding "En långvarig förlovning" med Audrey Tatou i
huvudrollen. Det är en perfekt avslutning; Jeunet är en Meliés för
2000-talet, hans bildkänsla saknar motstycke inom europeisk film,
allt är så jävla snyggt att man baxnar. Som råmaterial har han en
bok som inbjuder till det icke-linjära berättande han gjort till
sitt kännetecken, små utvikningar vid sidan av grundhistorien som
gör att det fläskas på med förskjutna perspektiv, skiftande
färgskalor, excentriska infall i allmänhet och filmunderhållning på
högsta nivå. Visst kan man rikta kritik mot att det blir för
lättviktigt, men varför hänga upp sig på det när man har så här kul?

Så nu är det slut, och nu är min dag på jobbet slut. Jag ska åka hem
och lyssna på Malaria! tror jag. Det borde ni också göra.