2004: sammanfattning
Jag slänger in lite skåpmat till, min korta lilla summering av 2004.
Året som snart gått måste rimligen sammanfattas i listform, och här följer min summering av 2004. Först och främst: det absolut bästa, viktigaste och roligaste med detta år var att efter ett tioårigt fruktlöst sökande äntligen lokalisera tjeckiska shoegazingbandets Naked Souls ep "Two and one", plus deras album "Shady ways anticlockwise" (på Soulseek). Tack Maze, och tack Kullman för detta. Det är helt klart bland det bästa jag någonsin hört; indie från himlen. Jag kommer att bära skivan som den sista droppen vatten, som Björn Ranelid hade sagt. Nu gäller det bara att få tag på skivorna på riktigt också, vilket blir en desto svårare nöt att knäcka.
Annars ser topplistan över årets bästa album ut så här:
1. Pan American: Quiet city
2. Faction: The end of Tel Aviv
3. Mono: Walking cloud and deep red sky
4. Lambchop: Aw c´mon/No you c´mon
5. Fennesz: Venice
6. Khonnor: Handwriting
7. Tim Hecker: Mirages
8. Múm: Summer make good
9. Ola K: (garmonbozia 006, cd-r)
10. Pan Sonic: Kesto (hehe...)
Årets singel: Honeydrips: Save me/Lay your arms around me
Årets låt i övrigt: Pan American: Het volk
Årets samling: kan väl knappast bli nåt annat än Slowdives "Catch the breeze".
Årets konsert: Einstürzende Neubauten på Fryshuset
Årets Cure-låt: "All eternal things", Trembling Blue Stars. Till och med titeln! Fantastiskt. Årets mest överskattade: Ada och Efterklang (om man inte räknar totalt ointressant musik som Kanye jävla West, Libertines ; ) och Marit Bergman)
Årets sämsta skiva: Soundtrack of our lives
Årets film: American Splendor
Årets överraskning: Att nyinspelningen av "Dawn of the dead" var så sjukt bra.
Mest saknade: Arab Strap (behöver en konsert om året med dem, minst).
Årets R.I.P: John Balance i Coil.
Året som snart gått måste rimligen sammanfattas i listform, och här följer min summering av 2004. Först och främst: det absolut bästa, viktigaste och roligaste med detta år var att efter ett tioårigt fruktlöst sökande äntligen lokalisera tjeckiska shoegazingbandets Naked Souls ep "Two and one", plus deras album "Shady ways anticlockwise" (på Soulseek). Tack Maze, och tack Kullman för detta. Det är helt klart bland det bästa jag någonsin hört; indie från himlen. Jag kommer att bära skivan som den sista droppen vatten, som Björn Ranelid hade sagt. Nu gäller det bara att få tag på skivorna på riktigt också, vilket blir en desto svårare nöt att knäcka.
Annars ser topplistan över årets bästa album ut så här:
1. Pan American: Quiet city
2. Faction: The end of Tel Aviv
3. Mono: Walking cloud and deep red sky
4. Lambchop: Aw c´mon/No you c´mon
5. Fennesz: Venice
6. Khonnor: Handwriting
7. Tim Hecker: Mirages
8. Múm: Summer make good
9. Ola K: (garmonbozia 006, cd-r)
10. Pan Sonic: Kesto (hehe...)
Årets singel: Honeydrips: Save me/Lay your arms around me
Årets låt i övrigt: Pan American: Het volk
Årets samling: kan väl knappast bli nåt annat än Slowdives "Catch the breeze".
Årets konsert: Einstürzende Neubauten på Fryshuset
Årets Cure-låt: "All eternal things", Trembling Blue Stars. Till och med titeln! Fantastiskt. Årets mest överskattade: Ada och Efterklang (om man inte räknar totalt ointressant musik som Kanye jävla West, Libertines ; ) och Marit Bergman)
Årets sämsta skiva: Soundtrack of our lives
Årets film: American Splendor
Årets överraskning: Att nyinspelningen av "Dawn of the dead" var så sjukt bra.
Mest saknade: Arab Strap (behöver en konsert om året med dem, minst).
Årets R.I.P: John Balance i Coil.
posted by Joakim Sandström @ 1/11/2005 03:09:00 em
1 Comments:
At januari 12, 2005 1:28 em,
Joakim Sandström said…
Kan inte undanhålla er svaret jag fick av min namne, strax innan jul. Han är en stöddig bastard i skrift, men you gotta admire his way with words. Det går ju alltid att häckla honom med fylle-sms...
Ja, det vore ju inte jul om jag inte också framförde min sedvanliga
kritik mot den förfasande uppräkning av tristesser och felaktigheter som
du kallar "årets lista".
Att årets album blir Pan Americas "Quiet City" vittnar om en estetisk
konservatism som både förvånar och förbryllar mig. Hur kan en så dammig
uppvisning i ingenting få en förstaplats? Går det att viska sig till en
seger i det analoga sequencerkaos som var 2004? Ska knastrets
fabricerade känslighet få plats över den organiska skönhet som kunde
fylla månaderna?
Faction och Monos "Walking Cloud..." har jag inte hört (jag har Monos
"One Step More And You Die" - mest för titeln) men Fennesz, Khonnor och
Hecker är tre direkt dåliga val, som alla förstärker min uppfattning om
en förstelnad estetism å din sida. Fennesz och Hecker har gjort bra
skivor - missförstå mig inte, men de är så förlegat reaktionära i stilen
att jag länge känt behovet att återvända till Kreutzbergkollektivets
tidiga tolvor. Och Khonnor? Khonnor är ett dåligt substitut för plattor
vi redan har, plattor som är oändligt mycket bättre.
Múm - hur har de hamnat där? Och Pan Sonic? På allvar?
Med denna - egentligen inte tillräckligt hårda - kritik ber jag att få
önska god jul!
Skicka en kommentar
<< Home