Catching up with Depeche Mode

Den här veckan pågår ju som bekant Stockholm New Music festival, och ur det lär det komma ett antal anspråksfulla texter från den här pennan. Igår kväll såg jag t.ex stråkkvartetten Quatuor Diotima framföra verk av Leos Janácek, Brian Ferneyhough, James Dillon och Iannis Xenakis i Grünewaldsalen på Konserthuset, och det var stenhård precision all the way. På fredag är det världspremiär för finska Pan Sonics ”Microwaves”, ett samarbete med italienska Alter Ego. Jag står som ett oskrivet blad med höga förväntningar på mötet mellan finkultur och avantgardelectronica.

Men nu ska det handla om något helt annat; nästa onsdag gästas Globen av Depeche Mode. Det kommer bli mitt första besök i den runda tingesten, och det blir min tredje DM-spelning. Läs valfri recension av valfri Depeche-konsert och du finner ord som ”väckelsemöte”, ”fanatiskt hängiven publik”, ”professionellt framförande”, ”naturlig scenbegåvning” och så vidare. Gott så. Depeche Mode är förmodligen världens mest drivna liveakt, så skickliga att det nästan är tråkigt att se dem. Man kan bara jämföra med hur de lät 1982 och 1983 när de gästade SVT:s Måndagsbörsen och Casablanca och framförde fantastiska, sprudlande liveversioner (jo, faktiskt – Roger visade mig klippen för några veckor sedan, och Alan Wilder spelar fel) av sina tidiga blipp-hits. 2006 kommer de knappast göra några misstag, och jag är övertygad om att det kommer bli fantastiskt – även om en liten (stor) del av mig kan sakna det taffliga, naiva, kulörta Depeche Mode. Men jag tänker inte skriva någon konsertrecension, där jag triumfatoriskt basunerar ut att ”fansen sjöng med även i de obskyra b-sidorna”. Det blir istället en hårt hållen genomgång av deras album på max 50 ord/skiva, plus betyg.

Speak & Spell 9/10
Ett fortfarande, inom syntpopen, oöverträffat naivistiskt mästerverk, fyllt av nästan brottsligt medryckande, lekfullt programmerade poplåtar med ett helt unikt sound. Vince Clarke bevisar vilket låtskrivargeni han är. Hade man bytt ut ”Big Muff” mot ”Ice Machine” hade betyget varit det allra högsta.

A Broken Frame 7/10
Efter Clarkes sorti fick nu Martin Gore axla det tyngsta ansvaret, och han visar med en gång klass med låtar som ”See You” och ”The Sun & Rainfall”; den förra oförskämt lättsam, den senare en betydligt dystrare sak, som också pekar ut en ny riktning för bandet. A Broken Frame är ett splittrat, men spännande, album av ett band som precis blivit av med sin viktigaste medlem.

Construction Time Again 5/10
Ett till största delen misslyckat försök att göra popmusik med industriklang. Man kan bara jämföra med vad Einstürzende Neubauten sysslade med ungefär samtidigt för att inse hur lättviktiga och generande ofärdiga DM var på industriarenan. Men när Gore skriver cyniska pophits som ”Everything Counts” förstår man ändå att det här är ett band med en framtid.

Some Great Reward 7/10
Det stora kommersiella genombrottet. Jag kommer ihåg att jag fick den på köpkassett julen 1984 (eftersom Alphavilles Forever Young var slut!). Man har behållit sin industriella, karga ljudbild – men tagit sig flera steg framåt. Här har Martin Gore också börjat blomma ut på allvar som textförfattare, inte minst på skivans främsta spår ”Blasphemous Rumours” – övertydlig men ändå väldigt gripande.

Black Celebration 9/10
Äntligen hittar de helt rätt igen! Depeche Mode blir här ett av världens största band och imponerar kolossalt med ett helgjutet, kolsvart album om sex, synd, skuld och ångest. Än idag knockas jag av den stenhårda ljudbilden, de religiöst laddade ångesthymnerna och melodiernas odiskutabla evergreenkvaliteter.

Music For the Masses 8/10
Inte riktigt samma skärpa som på föregångaren, men inledningen med ”Never Let Me Down Again” och ”Things You Said” är deras starkaste någonsin.

101 9/10

Världens bästa liveskiva, vid sidan av Arab Straps Mad For Sadness. What more can I say? Missa inte heller DA Pennebakers väldigt lyckade konsertfilm med samma namn.

Violator 9/10
Det finns möjligen ett problem med Violator; kanske är den för perfekt. Ofta känns det roligare att lyssna på Black Celebration istället. Men faktum kvarstår; varenda litet ljud, varenda sekund på Violator är inspirerad, genomarbetad, detaljerad och häpnadsväckande briljant – men just perfektionen kommer lite, lite i vägen när man lyssnar på den idag.

Songs Of Faith and Devotion 6/10
Dave Gahan blev ett knarkarmonster och Depeche Mode blev ett rockband. Men den här plattan är ändå inte helt misslyckad; låtar som ”Walking In My Shoes” och ”In Your Room” fångar en slags uppjagad desperation, långt från den kontrollerade perfektionen på Violator, och det blir bitvis, mellan de sövande gospelaspirationerna, riktigt smärtsamt och bra.

Ultra 8/10
En jättelik positiv överraskning när den kom. Med en halvdöd Dave Gahan trodde jag inte det skulle gå att få liv i Depeche Mode. Men de gjorde helomvändning från gospelrocken och spelade in ett koncentrerat syntalbum med Bomb the Bass som producent, och hoppar man över första singeln ”Barrel of a Gun” är det lysande hela vägen.

Exciter 6/10
Exciter lever högt på LFO-mannen Mark Bells produktion. Aldrig förr har Depeche låtit mer slipade ljudmässigt, inte ens på Violator. Men någonstans glömde de skriva låtar. Det är egentligen bara ”Freelove” och ”When the Body Speaks” som når upp till den standard man har vant sig vid.

Playing the Angel 4/10
Tråkig titel, tråkigt omslag, tråkiga texter, tråkiga låtar. Ja, det var sannerligen ingen rolig upplevelse att stå där med Playing the Angel i sin hand. Singeln ”Precious” – vintage Depeche Mode! – hade ju fått oss att hoppas på en skiva i klass med Ultra. Men istället fick vi denna oinspirerade sömntabletten. Ett överflödigt album. Men ärligt talat, who cares? De har inget mer att bevisa.

…och fan vad kul det ska bli att se dem på onsdag, det tycker jag verkligen!

Ännu ett överlastat inlägg om popmusik

I fredags vaknade jag upp med ett lätt sinne, och ett lite tyngre huvud. Jag älskar ändå den där känslan av förestående helg, fortfarande. Det är lätt att ta sig igenom några timmars jobb med vetskapen om vad som väntar därhemma. Just denna dag; umgänge med min flickvän, en flaska rött och matlagning, och sedan ”The Wire”. Och däremellan en massa bra musik. För i den där känslan av förestående helg ingår det alltid en klarsynt vetskap om vad kvällen/eftermiddagen ska inledas med; i detta fall ELO:s Balance of Power. Visst är det underbart att redan klockan 08.00 på morgonen veta vilken vinyl man ska lägga på skivspelaren när man kommer hem? Och först i huvudet gå igenom skivan, gång på gång, för att slutligen komma hem, koka en kopp kaffe och lägga sig i sängen och låta musiken ta över? Samklang, harmoni – att komma hem ska vara en schlager, och så var det sannerligen i fredags. Om detta må jag berätta, men jag vill också skriva några ord om de skivor jag köpte helgen som gick.

Fredagen blev inte mindre perfekt av att jag hittade två skivor på Vingen, Råsunda: den manliga strippan Glen Spoves ”Macho” och prinsessan Stephanies album Live Your Life. Bakom Glen Spoves semihit ligger Rex Gisslén från åttiotalsbandet Shanghai. Om ni inte har hört Rex solosingel ”Angelina Angeleyes” har ni missat den svenska 80-talseurons kanske främsta achievement, vid sidan av det Fake gjorde. ”Macho” har ett omisskänligt Gisslénsound, och det är en bra låt, som dock tyngs ner lite av den väl fotbollspuckade refrängen. Om ni vill veta mer om svensk eurobeat föreslår jag att ni kollar in Roger Gunnarsson och Stefan Olssons helt sagolikt fantastiska site eurostop online, och kolla även in Rogers lika suveräna MP 3-blogg skivtoppen. Mina två absoluta favoritsidor på internet just nu. Den sortens heroiska (alla andra ord är för små) arkeologiska insatser kan inte överskattas.

Stephanies Live Your Life är på intet sätt ett oävet album, men det är framförallt de två singlarna ”One Love to Give” och ”Irresistible” som knäcker mig fullständigt när jag nu hör dem för första gången på 20 år. Jag trodde verkligen inte det skulle låta så här bra, men faktum är att det här är oförskämt fräsch, och extremt europeisk popmusik. Det är paraplydrinkar vid poolen, klädsamt uttråkad lyxarrogans, melankolisk livsleda, parat med loj nattklubbseufori – och så Stephanies tunna, tunna röst som kämpar så tappert med den intrikata melodin i ”Irresistable”. Jag älskar tunna popröster, och jag spelar ”One Love to Give” minst tio gånger på fredagskvällen.

På lördagen åker jag in till stan för att avpollettera lite mög som jag samlat på mig från alltför många dammiga skivmässor genom åren. Dessutom har jag ett tillgodokvitto på 700 kronor på Nostalgipalatset. Det är alltid så roligt att vara på Nostalgipalatset. Mannen bakom disken, goes by Lasse, är för dagen klädd i orange kavaj i något konstigt material, och som vanligt är han mycket älskvärd och bjuder kunderna på wienerbröd. My kind of place. Dessutom finns det mycket bra skivor här. För mina 700 kronor får jag följande:

Dislocation Dance: Midnight Shift LP
Jag frågar Per J per telefon om jag ska köpa den, och han rekommenderar den å det varmaste. Det är en skiva som är fylld av jazzanstruken, vimsig new wave. Jag har ännu inte riktigt lyckats bli tjenis med deras lite avigt naivistiska och varma pop – här befinner jag mig ganska långt från mammas gata. Men samtidigt lockas jag att spela skivan upprepade gånger, för den har obestridliga kvaliteter. En vacker dag ska jag nog lyckas fånga dess undflyende charm.

Autechre: EP 7.1 12”
Vad kan jag säga? Autechre är alltid Autechre, och även om de förmodligen aldrig kommer kunna matcha sitt sanslösa mästerverk Incunabula, så tilltalas jag alltid av deras totala kompromisslöshet och förmåga att göra njutbar musik av kretskort som brinner.

The Stockholm Monsters: How Corrupt Is Rough Trade 12”
”Die, you bastards!” Factory Benelux, och givetvis ett osannolikt snyggt omslag, som jag instinktivt trodde Mark Farrow låg bakom, men tydligen inte. Det här måste vara en av de konstigaste singlar som har gjorts; uppbyggnaden ignorerar alla regler som finns, med en första halva som mest består av en gormande agitator och ett skadeskjutet postpunkkomp, som sedan övergår i vacker Joy Division-perfektion, med våldsamt basspel och smakfulla pianoklink. Givetvis fullständigt briljant. Varför varför varför det här bandet inte har fler tillskyndare kommer jag aldrig begripa.

The Wild Swans: Spaceflower LP
Wild Swans-samlingen Incandescent har jag spelat som en galning, och jag håller ”No Bleeding” som en av världens kanske 10 bästa låtar någonsin. Därför är det ganska sorgligt att höra denna spillra av bandet spela karakteristiskt sportradiokonventionell pop i manchesterstil, komplett med intetsägande Ian Broudie-produktion och stelt funky drumming. Bitvis ganska hemskt, som bäst medelmåttigt.

Shanghai: I Full Frihet LP
Jag utbrister ”äntligen!” Jag har letat efter Shanghais andra album rätt länge, och den har alltid varit lite för dyr hos polska eurokännare på ebay. På Palatset går den för 65 kr, och det är ett kanonpris för en svensk popklassiker. Precis som debutalbumet är det en ojämn historia, men flera av låtarna är riktigt bra. Och en låt är ”Radio Girl”. ”Radio Girl” är ett mästerverk, en av de bästa låtar som gjorts i det här landet. Jag begrep aldrig varför den inte gick högre än till typ 17:e plats på Tracks, för det var en låt som på allvar kunde mäta sig med Ola Håkanssons allra bästa. Tolvtummaren är en av mina mest spelade; classical version och special 7” club version åker på varje gång jag sitter där med ett glas Old Grand Dad i soffan. Men albumversionen har jag förmodligen inte hört sen det begav sig. Det visar sig att den är ännu bättre. Verserna är rent wagnerska/spectorska med flygel, Ulf Söderbergs avmätta och i sammanhanget perfekta popröst, och den pampiga produktionen av Harpo. En rakt igenom perfekt poplåt.

The Durutti Column: Circuses and Bread LP
Ytterligare en Factory Benelux-utgåva. Vini Reilly har mutat in sitt eget hörn i pophistorien med sina försiktiga, snillrika gitarrfigurer och drömska melodier. Precis som med Stockholm Monsters är det svårt att förstå att Durutti Column inte fått mer uppmärksamhet. Men Reilly trivs nog med sin undanskymda tillvaro, fjärran från allt vad scener, positioneringar och referensramar heter. Lysande skiva, in two words.

Depeche Mode: Blasphemous Rumours 12”
Jag köper den för att få liveversionen av ”Ice Machine”, som jag till och från håller som Depeche Modes bästa låt. Tänk om de spelar den nu snart i Globen?

DAF: Für Immer LP
Ni frågar er kanske varför jag inte redan har den? Ja, det är nog lite konstigt. Ett band som jag uppskattar så pass mycket. Men hur bra DAF än är, så går det inte komma ifrån att de är rätt begränsade i sitt uttryck. Så jag har alltid känt mig ganska tillfreds med min Gold und Liebe. Men egentligen är ju Für Immer minst lika bra.

Efter några timmar på Nostalgipalatset går jag till Record Hunter för att hämta ut 8 Felt-skivor till lillbrorsan, och då blir jag också pålurad The Kids La Société Nouvelle. Jag har gillat The Kid ända sedan deras spelning på Mitt Nästa Liv 2003, de uppvisade där fräschör och respektlöshet utan att tappa bort de så viktiga Hook-basgångarna. Jag imponeras framförallt av spåren ”The Noble Art of Jealousy” och ”Kit Club Hotel” – låtarna med de tydligaste basgångarna helt enkelt. Men hela skivan är bra; vi rör oss i ett landskap någonstans mellan New Order, The Cure och, om jag inte missminner mig helt, Cat Rapes Dogs version av ”Everything´s Gone Green” och även ”Superluminal”. Eller är jag fel ute nu? Hursomhelst, The Kid är ett band jag gillar skarpt.

Jag får även, på beställning, en skiva med Ibizatrance från Tommy, och det är en låt därifrån som jag skyndar hem för att lyssna på; 4-Strings "Summer Sun". Robert C spelade den för mig förra torsdagen ute i Abrahamsberg, och det är en helt underbar trancedänga med fantastisk sång. Hur får man ord som "summer sun, keep me warm" att eka av isolation, desperation, smärta och existentiell ångest? Jag vet inte, men sångerskan i 4-Strings lyckas.

På söndagen går jag på loppis i Sumpan och köper 15 italosinglar, och sen på kvällen äter jag och Allie middag med Maarten från Belgien. Vi pratar om Coil och Marc Wilmots. En väldigt bra helg är snart slut.

ELO: Balance of Power

En fråga vi alla borde ställa oss: hur cool är egentligen Jeff Lynne? Jag svarar att han är riktigt jävla cool. Ni har säkert hört hans klassiska uttalande om att varje dag på turné är en förlorad dag i studion. Respekt. En sådan inställning får mig att jubla inombords, och den har säkert fått många att närma sig ELO:s verk med ödmjuk nyfikenhet.

Min egen ELO-historia tar sin början för 20 år sedan, i en liten by på Öland. Jag är 10 år gammal och har på allvar upptäckt popmusik. På Tracks spelar Kaj Kindvall en låt som heter ”Calling America” och det är det mest perfekta jag har hört så långt i livet.

”Somebody
told her that there was a place like heaven
Across the water on a seven-fortyseven
Yeah, we're living in a modern world.”

Det ekoindränkta “somebody” som intro, sedan direkt in i en poplåt spunnen av renaste guld. Ett driv bortom sans och förnuft, en sångröst med perfekt klang och matematiskt exakt intonation, en rak och enkel melodi som är själva definitionen av harmoni. En ljudbild som låter helt ny, med effekter och en tonartssänkning vid 2.11 som jag aldrig riktigt kommer kunna förklara i andra termer än det banala ”kanske det bästa parti musik som har gjorts”. Yeah we´re living in a modern world, indeed. Det må låta som en efterkonstruktion, men jag minns klart och tydligt att jag reagerade på hur fräsch och spännande produktionen lät. Jag minns det därför att jag länge vägrade tro på min bror när han sa att ”ELO egentligen är ett gammalt band med gamla gubbar som har gjort comeback”. Beviset fick jag sedan den 24:e december 1986 när jag fick Balance of Power i julklapp och såg fotot i innerkonvolutet på tre män som var avgjort äldre än, säg grabbarna i Depeche Mode. Inte för att det spelade någon roll. Jag älskade den där skivan så mycket, och jag tror jag spelade den mer än Pet Shop Boys Please. Jag älskade att följa med i texterna, jag älskade omslaget, Jeff Lynnes smala slips och att trummisen hette något så konstigt som ”Bev Bevan”.
Sedan föll Balance of Power och ELO sakta i glömska och jag arbetade mig metodiskt igenom ett antal referensramar till dess att det var dags att skriva 2000 i almanackan. Jag tror att något hände då. Många av oss skakade av den unkna filten av konformism, och krossade bojorna som bundits vid våra handleder för många år sedan. Tortyren som gick under namnet Den Goda Smaken var plötsligt lika avlägsen som någonsin 1800-talets amerikanska slavhandel. Det väsentliga var att en hel generation reste sig upp och sa ”vi tänker FAN inte finna oss i det här längre”. Så gick det till när vi tog makten över vår egen popmusik. Det är klart att det har kommit andra förtryckande strukturer sedan dess; pitchfork och allt vad de kallas, men en befriande kamp om kanon rasar nu och var och en smider sitt eget svärd. Maybe ape shall kill ape, trots allt.

Det om detta. Jag plockade fram Balance of Power igen, egentligen redan på 90-talet, men för resonemangets skull kan vi väl säga vid millennieskiftet. Och herregud vad bra det lät. Jag köpte boxen Flashback och imponerades av den osannolika ambitionsnivån: att göra Beatleslåtar av Griegarior och skicka ut dem i rymden. I början blev låtarna väldigt långa, utan att egentligen leda någonvart (ELO uppfann här postrocken). Jeff Lynnes far sa: "no wonder why your tunes are no bloody good. They´ve got no tunes in them." Så Lynne satte sig ner och skissade ihop låtar som innehöll de mest förtjusande melodier. Varje ny skiva var omisskännligen en ELO-produkt, men hela tiden i utveckling. Som min lillebror brukar säga: ELO var 70-talets The Cure. De döpte en discoinfluerad skiva till Discovery, och keyboardisten Richard Tandy myntade frasen Disco Very – långt innan Daft Punk, till och med långt innan Pet Shop Boys.

Men det är hela tiden Balance of Power jag återvänder till. Låtarna skimrar fortfarande av oförminskad styrka. ”Calling America”, ”So Serious” och ”Getting to the Point”. ”Getting to the Point”! Där har vi en låt som ingen människa på jorden kan tycka något annat än ”sheer brilliance” om. En reverbindränkt superballad om kärlekens omöjliga villkor och pendlande mellan extas och helvete. Med ett kokaindoftande saxofonsolo. Lätt en av världens 50 bästa låtar. Daft Punk ja. De byggde hela sin Discovery på Balance of Power. Även Phoenix har Jeff Lynne att tacka för sin ljudbild. Jag gillar både Daft Punk och Phoenix (nåja), men i jämförelse med Balance of Power är allt de har att erbjuda en snygg, smart, välljudande och distanserad 90-talsdoftande uppdatering med betydligt svagare låtmaterial än det Jeff Lynne, Bev Bevan och Richard Tandy serverade på sitt mästerverk från 1986. Det är egentligen bara den malplacerade countrypastischen ”Send It” som faller utanför ramen och hindrar mig från att dela ut en 10-poängare. Apropå betyg; min lillebror, ever the pragmatist, klagar alltid på att jag inte sätter ut betyg på de skivor jag skriver om. Han bidrar därför med en gradering av några ELO-skivor här nedan.

Eldorado: 5/10

Face the Music: 6/10

New World Record: 7/10

Out of the Blue: 7/10

Discovery: 9/10

Time: 9/10

Secret Messages: 7/10

Balance of Power: 10/10

Friendly Noise och Sarto

Friendly Noise har precis gett ut två slagträn i kampen om kanon; samlingsskivan Are You Scared to Get Happy? och Most Valuable Players You In Honey. Jag kan lova er att ni behöver båda två.

Många av mina vänner har slutat köpa fabriksnya skivor; det blir mest loppisitalo och hemmasydda 3"cd, och varför inte? Jag har också skurit ner på mitt missbruk. Därför blir glädjen så mycket större när ett skivbolag som Friendly Noise ger ut nytt. Här finner jag det som saknas hos de flesta andra av dagens skivbolag: riktning, visioner, ideal, bärande estetiska idéer. Och förbannat bra musik. Factory records har alltid varit mitt tempel, och Peter Saville och Mark Farrow...de konstverk de gjorde åt New Order, Pet Shop Boys, Ultravox, Stockholm Monsters och andra artister som talar till mitt innersta - för mig är det the peak of human creativity. Friendly Noise verkar i samma anda (även om Mattias mest talar om él records). Alltifrån omslag till pressreleaser ("tonight the streets are full of actors"!) är minutiöst genomarbetat, och skapar genast en länk mellan avsändare och mottagare. Alla band på Factory var inte lysande, men varje gång jag ser en Saville-designad tolva vill jag ha den, även om det står Quando Quango på den. För den är ju en del av ett pussel. Approved by Factory.

Samma sorts stämpel kan man sätta på Friendly Noise-artisterna. Men på AYSTGH är i stort sett allt lysande. Det är en fantastisk skiva. You In Honey är också fantastiskt bra. Faktiskt mycket bättre än jag hade väntat mig. Visst charmades även jag av förra årets "Stockhom Doesn´t Belong to Me", men det är först här, omgiven av 10 spår den blommar ut i full prakt. Utan att vara direkt nyskapande trampar Most Valuable Players upp en egen stig, någonstans i gränslandet mellan det pastorala och det urbana.

Jag vill säga ett par ord om Sarto också. "Den vita staden" är ett av de spår som sticker ut mest på AYSTGH, och förra torsdagen fick jag en 5-spårscd av Sarto när jag lämnade Ondskanfesten och fann att det fanns mer att hämta där. Det kanske allra främsta spåret, "Min mun är ett hus", klockar in på strax under 20 minuter, och det är ett dystopiskt kollage laddat med hat, samplingar och molltunga syntsjok. Fruktansvärt bra. Annars rör sig Sarto i ett svårdefinierat landskap med inlästa vardagsmonologer, Rhythm & Sound-doftande minimalism, Autechre-epik och finurliga pianoklink. That boy is really on to something.

Skywave

Det är närmast en vedertagen sanning det här om att 90-talet är all over us igen, och på många sätt är det vår plikt att bekämpa det. Vad händer till exempel om band som Arctic Monkeys helt plötsligt får stå oemotsagda? Men om jag för några ögonblick tillåts drömma mig tillbaka och helt okritiskt sjunka ner i ett hav av distorsion, kristallklara poplåtar och Nowhereretorik (be it the record or the zine) och faktiskt kommer tillbaka med någonting som har relevans 2006 - lyssnar ni på mig då?

Om jag får välja ut ett musikminne från 2005 så faller valet på första gången jag hörde Skywaves Synthstatic. Det var en chockartad upplevelse att drabbas av spår som "Tsunami", "Nothing Left To Say" och "Over And Over", för att nämna några. Det kanske låter som en beskrivning av ett rockband om jag försöka fånga Skywaves musik i ord; det är våldsamt, reverbindränkt, mörkt och med massor av distpedaler. Det ska sägas att Skywave kanske inte bryter ny mark, men de förvaltar arvet efter Jesus And Mary Chains distorsionspop och 90-talets shoegaze bättre än något annat band jag har hört. Om vi tittar bortom ljudbilden finner vi utsökta, sköra melodier som inte är rädda för att blicka mot det mest förbjudna; goth. Så ska vi inte här och nu göra upp med den tråkigaste av rockjournalistregler som säger att goth är av ondo, och istället fastslå att popmusik endast kan påverkas positivt om den lånar från Swans och Sisters Of Mercy? Eller ska vi fortsätta hylla Magic Numbers, duktiga blomband och den där irriterande knarkarslyngeln som Kate Moss hänger med istället? Blir ni oroliga nu kan jag trösta er med att "Over And Over" har en melodi i klass med House Of Loves två bästa låtar, och att "Wear This Dress" är rusigt förälskad söt pop vilse i industrilokalen.

Synthstatic släpptes 2003. Det är ett av 2000-talets 10 bästa album. Givetvis blev jag sugen på att ta reda på mer om Skywave, så jag sökte upp Oliver Ackermann, 1/3-del av bandet. Och nu kommer den oväntade vändningen; det första Oliver avslöjar är att Skywave inte längre existerar som band. Han berättar att han har flyttat till Brooklyn, New York och att Paul Baker och John Fedowitz har stannat kvar i Virginia. Summan av Skywave har delats upp i Olivers nya band A Place To Bury Strangers och i Paul och Johns band Ceremony.

Hej Oliver! Jag lyssnade på A Place To Bury Strangers-låtarna på hemsidan (www.aptbs.com) och jag tyckte om det jag hörde. I mina öron lät det rätt likt Skywave. Vad vill du uppnå med det här nya projektet, och hur tycker du det skiljer sig från det du gjorde med Skywave?
Jag tror att det enda som skiljer sig är människorna som är inblandade och den omedelbara situationen. Min främsta ambition är att göra musik jag själv vill lyssna på. Det blir annorlunda än Skywave i den meningen att det inte längre är samma tre låtskrivare, och det är givetvis sorgligt eftersom jag älskade att jobba med Paul och John; de är fantastiska låtskrivare och goda vänner. Men samtidigt är jag glad att jag har hittat likasinnade musiker här i New York City. Annars hade det blivit ett renodlat soloprojekt.

Hur ser framtiden ut för A Place To Bury Strangers?
En EP släpps i början av 2006, och den följs upp av en fullängdare kort därefter. Vi håller på att mixa EP:n nu, och snart ska vi ut och spela i USA och Storbritannien.

Förlåt mig, men nu måste jag fråga om ditt gamla band. När bildades Skywave?
1995. Jag växte upp i Virginia och träffade Paul när vi gick i High School. Vi var alla väldigt fascinerade av hur viss musik fick oss att känna, och vi ville själva göra precis sådan musik.

Jag tycker ni har lyckats göra musik som känns våldsam och farlig, utan att fastna i den korkade rock´n´roll-kliché som just de orden antyder. Det finns också en öm sida i låtarna, och de mörka, dramatiska kvaliteterna ser jag som mycket upplyftande. Musik som får en att känna sig stark och vacker på samma sätt som Joy Divisions skivor. Hur påverkas du av din favoritmusik?
Jag tror överhuvudtaget att skälet till att lyssna på musik är enkelt: to make you feel through sound.

Jag blev speciellt imponerad av ljudbilden och atmosfären på Synthstatic; sättet musiken dränker lyssnaren med ljud. Hade ni hela tiden en klar vision av vad ni ville skapa när ni spelade in skivan?
Ja, vi hade hela tiden, speciellt på våra senare album, strävat efter att fånga det kaos och den intensitet man ibland uppnår under en liveshow, men eftersom inspelning i studio är en helt annan sak fick vi göra det på ett annat sätt. Det kan tyckas konstigt, men för att få det så intensivt som möjligt var det viktigaste att vi hade mycket tid och kunde känna oss avslappnade för att spela in låtarna precis på det sätt som vi hade tänkt oss från början. Sen kanske vi slappnade av för länge; när skivan släpptes hade vi alla gått vidare.

Om vi för ett ögonblick tar och talar om influenser. Jag hör spår av band som My Bloody Valentine, The Jesus And Mary Chain, The Cure, The Chameleons, Slowdive, Xinlisupreme och House Of Love i Skywaves musik. Är det band du gillar?
Vi var definitivt influerade av alla de band du nämner, men även av mindre kända akter som Heaven Piano Co., Ashrae Faux, Mallory, Astrobrite, Alcian Blue, Extacy Of St. Theresa, Crash City Saints. Och så vidare. Det finns för mycket fantastisk musik. Nyligen har jag gått in för Boris. En skön explosion av ljud. Och givetvis allt Paul och John från Skywave gör idag, det är fantastiskt bra.

Jag beundrar verkligen Skywave för modet att fullständigt innesluta musiken i distorsion och inte backa undan från det mörka, det nästan gotiska. Blandningen av storslagen, känsloladdad pop med den där ödesdigra och hotfulla kvaliteten låter kanske enligt vissa som ett recept på anakronistisk 80-talsdoom, men jag tycker tvärtom att det skänker låtarna evigt liv. Vad föredrar du; glad eller ledsen musik?
Jag har inget emot glad musik, om det är bra. Det viktigaste är att det finns en fin melodi. Deppig musik är inte nödvändigtvis mitt förstaval. Jag tror att våra låtar behandlar all frustration som kommer ur de jobbiga perioder som vi alla måste ta oss igenom. Men vi är egentligen rätt glada och spontana personer!

Texterna är ganska dystra; "over and over, nothing can last forever, over and over, suicide could be the answer".
Allt är väldigt personligt.

Hur många skivor släppte Skywave?
Ungefär fyra. Took The Sun, Echodrone, Interference, Synthstatic och några liveskivor, samt ep:s, etc.

Mitt intryck är att Skywave passar bättre in i en europeisk musiktradition än en amerikansk. Vilket mottagande fick ni i Europa respektive Staterna? Kände ni er som del av en scen?
Vi fick ett väldigt varmt välkomnande överallt egentligen. Bra recensioner, och ständigt positiv respons från de som gjort sig mödan att leta upp oss. Det finns definitivt band i samma ådra som kanske ser sig som del av en shoegazer-rörelse, men jag är inte säker på att det ger en korrekt beskrivning av musiken som görs.

När jag nu sitter och stirrar på de suddiga bilderna i konvolutet till Synthstatic så är det med sorg i hjärtat. Bandet finns inte längre. Även om A Place To Bury Strangers verkar bra är det tydligt att magin har gått förlorad. Man kan nästan ana det i Olivers svar. Han saknar nog Skywave. Produced, Written and Performed by Oliver Ackermann, Paul Baker, John Fedowitz står det på skivans baksida. Vi vet inte riktigt vem som har gjort vad, och det spelar mindre roll. Det viktiga är sättet de presenterar sig på: som en enhet. En enhet med en tydlig vision om hur man gör musik som känns.

Cluster & Eno

1976 reste Brian Eno till den lilla byn Forst i dåvarande Västtyskland för att jamma med Hans-Joachim Roedelius och Dieter Mœbius i Cluster. Bakom sig hade han då en kort men intensiv karriär i Roxy Music, briljanta och egensinniga popskivor som Taking Tiger Mountain (By Strategy) och Another Green World, samt 1975 års experimentella mästerverk Discreet Music. Den sistnämnda skvallrade om influenser från John Cage: "sounds imitating nature in their mode of growth, decay and renewal." Genom att använda sig av tre toner som loopats slumpvis, för att återkomma i intervaller, skapade Eno en "ny" musik som både var stillastående och i ständig förändring.

Brian Enos intresse för Cluster väcktes när han förstod att de gjorde något liknande, men i improvisationens form, med "riktiga" musiker istället för förprogrammerade system. Så ett samarbete tedde sig logiskt. Eno: "I liked the fact that I could hear in Cluster a sort of European alternative to the African root that most other pop music had taken." Snart skulle punken explodera, men jag tror inte det intresserade Eno nämnvärt. En tripp till en tysk sagoby sågs i hans ögon som något mycket mer relevant än att ventilera sin ilska i den urbana slummen. På sikt gav hans resa också musik som idag, 2006, låter förbluffande fräsch och frikopplad från tid och yttre omständigheter.

Cluster & Eno är en unik lyssnarupplevelse. Om målet var att skapa en sant europeisk musik, utan influenser från blues och soul, så får man konstatera att det uppfylldes. Däremot tycker jag mig höra vissa orientaliska klanger, inte minst i spåret "One". Men samtidigt så förstärker det bara intrycket av att Cluster och Eno skapade något unikt därute i skogen. Eno hade ju själv redan börjat sikta högt över sin ursprungliga glamrock, samtidigt som han lärde David Bowie bordsskick och höjde dennes ambitionsnivå ett par snäpp, och Cluster var redan ett respekterat namn i krautrockkretsar (trots obefintlig skivförsäljning). Många av oss älskar och respekterar djupt den fantastiska musik band som Can, Neu!, Faust och Kraftwerk skapade vid den här tiden, men den hårt kontrollerade improvisationsmusiken på Cluster & Eno passar inte riktigt in i den kontexten. Referenserna är relevanta, visst, men Neu! var ju till exempel aldrig särskilt intresserade av att bygga ljudlandskap. Det handlade om ett monotont, hypnotiskt driv. Monotonin finner vi även på den här skivan, men den är likt musiken på Discreet Music i ständig förändring, i en pågående utveckling, i färd med att skapa ett landskap. De hypnotiska kvaliteterna ska man inte heller bortse ifrån; när jag satt på tåget häromdan hann skivan rulla fyra gånger. Det repetitiva draget försätter en i trans, samtidigt som man upptäcker nyanser och detaljer man kanske inte uppfattade tidigare. Som skönheten i musiken kanske. Den är inte alldeles uppenbar i början. "Wehrmut" är en jordnära variant av det som skulle döpas till ambient 1978. Det sparsmakade pianoklinkandet ovanpå det återkommande, dystopiskt laddade synthesizertemat blir till en filmisk skogsserenad; olycksbådande, sorglig och underskön. Tre ord som sammanfattar hur jag upplever skivan.

Any day now...

urval: Joakim

omslag: Tommy

1. Charlie: Spacer woman 2. Den Harrow: Bad boy 3. Miko Mission: Two for love (Mozzart mix)4. Bad Boys Blue: I wanna hear your heartbeat 5. Ken Laszlo: Don´t cry 6. Scotch: Penguins invasion 7. Savage: Radio 8. CC Catch: Cause you are young 9. Brian Ice: Talking to the night 10. Silent Circle: Stop the rain in the night 11. Valerie Dore: The night 12. Scotch: Loving is easy/Evolution 13. Eddy Huntington: Up and down 14. Silver Pozzoli: Around my dream 15. Ken Laszlo: Hey hey guy