Cluster & Eno

1976 reste Brian Eno till den lilla byn Forst i dåvarande Västtyskland för att jamma med Hans-Joachim Roedelius och Dieter Mœbius i Cluster. Bakom sig hade han då en kort men intensiv karriär i Roxy Music, briljanta och egensinniga popskivor som Taking Tiger Mountain (By Strategy) och Another Green World, samt 1975 års experimentella mästerverk Discreet Music. Den sistnämnda skvallrade om influenser från John Cage: "sounds imitating nature in their mode of growth, decay and renewal." Genom att använda sig av tre toner som loopats slumpvis, för att återkomma i intervaller, skapade Eno en "ny" musik som både var stillastående och i ständig förändring.

Brian Enos intresse för Cluster väcktes när han förstod att de gjorde något liknande, men i improvisationens form, med "riktiga" musiker istället för förprogrammerade system. Så ett samarbete tedde sig logiskt. Eno: "I liked the fact that I could hear in Cluster a sort of European alternative to the African root that most other pop music had taken." Snart skulle punken explodera, men jag tror inte det intresserade Eno nämnvärt. En tripp till en tysk sagoby sågs i hans ögon som något mycket mer relevant än att ventilera sin ilska i den urbana slummen. På sikt gav hans resa också musik som idag, 2006, låter förbluffande fräsch och frikopplad från tid och yttre omständigheter.

Cluster & Eno är en unik lyssnarupplevelse. Om målet var att skapa en sant europeisk musik, utan influenser från blues och soul, så får man konstatera att det uppfylldes. Däremot tycker jag mig höra vissa orientaliska klanger, inte minst i spåret "One". Men samtidigt så förstärker det bara intrycket av att Cluster och Eno skapade något unikt därute i skogen. Eno hade ju själv redan börjat sikta högt över sin ursprungliga glamrock, samtidigt som han lärde David Bowie bordsskick och höjde dennes ambitionsnivå ett par snäpp, och Cluster var redan ett respekterat namn i krautrockkretsar (trots obefintlig skivförsäljning). Många av oss älskar och respekterar djupt den fantastiska musik band som Can, Neu!, Faust och Kraftwerk skapade vid den här tiden, men den hårt kontrollerade improvisationsmusiken på Cluster & Eno passar inte riktigt in i den kontexten. Referenserna är relevanta, visst, men Neu! var ju till exempel aldrig särskilt intresserade av att bygga ljudlandskap. Det handlade om ett monotont, hypnotiskt driv. Monotonin finner vi även på den här skivan, men den är likt musiken på Discreet Music i ständig förändring, i en pågående utveckling, i färd med att skapa ett landskap. De hypnotiska kvaliteterna ska man inte heller bortse ifrån; när jag satt på tåget häromdan hann skivan rulla fyra gånger. Det repetitiva draget försätter en i trans, samtidigt som man upptäcker nyanser och detaljer man kanske inte uppfattade tidigare. Som skönheten i musiken kanske. Den är inte alldeles uppenbar i början. "Wehrmut" är en jordnära variant av det som skulle döpas till ambient 1978. Det sparsmakade pianoklinkandet ovanpå det återkommande, dystopiskt laddade synthesizertemat blir till en filmisk skogsserenad; olycksbådande, sorglig och underskön. Tre ord som sammanfattar hur jag upplever skivan.