Ännu ett överlastat inlägg om popmusik

I fredags vaknade jag upp med ett lätt sinne, och ett lite tyngre huvud. Jag älskar ändå den där känslan av förestående helg, fortfarande. Det är lätt att ta sig igenom några timmars jobb med vetskapen om vad som väntar därhemma. Just denna dag; umgänge med min flickvän, en flaska rött och matlagning, och sedan ”The Wire”. Och däremellan en massa bra musik. För i den där känslan av förestående helg ingår det alltid en klarsynt vetskap om vad kvällen/eftermiddagen ska inledas med; i detta fall ELO:s Balance of Power. Visst är det underbart att redan klockan 08.00 på morgonen veta vilken vinyl man ska lägga på skivspelaren när man kommer hem? Och först i huvudet gå igenom skivan, gång på gång, för att slutligen komma hem, koka en kopp kaffe och lägga sig i sängen och låta musiken ta över? Samklang, harmoni – att komma hem ska vara en schlager, och så var det sannerligen i fredags. Om detta må jag berätta, men jag vill också skriva några ord om de skivor jag köpte helgen som gick.

Fredagen blev inte mindre perfekt av att jag hittade två skivor på Vingen, Råsunda: den manliga strippan Glen Spoves ”Macho” och prinsessan Stephanies album Live Your Life. Bakom Glen Spoves semihit ligger Rex Gisslén från åttiotalsbandet Shanghai. Om ni inte har hört Rex solosingel ”Angelina Angeleyes” har ni missat den svenska 80-talseurons kanske främsta achievement, vid sidan av det Fake gjorde. ”Macho” har ett omisskänligt Gisslénsound, och det är en bra låt, som dock tyngs ner lite av den väl fotbollspuckade refrängen. Om ni vill veta mer om svensk eurobeat föreslår jag att ni kollar in Roger Gunnarsson och Stefan Olssons helt sagolikt fantastiska site eurostop online, och kolla även in Rogers lika suveräna MP 3-blogg skivtoppen. Mina två absoluta favoritsidor på internet just nu. Den sortens heroiska (alla andra ord är för små) arkeologiska insatser kan inte överskattas.

Stephanies Live Your Life är på intet sätt ett oävet album, men det är framförallt de två singlarna ”One Love to Give” och ”Irresistible” som knäcker mig fullständigt när jag nu hör dem för första gången på 20 år. Jag trodde verkligen inte det skulle låta så här bra, men faktum är att det här är oförskämt fräsch, och extremt europeisk popmusik. Det är paraplydrinkar vid poolen, klädsamt uttråkad lyxarrogans, melankolisk livsleda, parat med loj nattklubbseufori – och så Stephanies tunna, tunna röst som kämpar så tappert med den intrikata melodin i ”Irresistable”. Jag älskar tunna popröster, och jag spelar ”One Love to Give” minst tio gånger på fredagskvällen.

På lördagen åker jag in till stan för att avpollettera lite mög som jag samlat på mig från alltför många dammiga skivmässor genom åren. Dessutom har jag ett tillgodokvitto på 700 kronor på Nostalgipalatset. Det är alltid så roligt att vara på Nostalgipalatset. Mannen bakom disken, goes by Lasse, är för dagen klädd i orange kavaj i något konstigt material, och som vanligt är han mycket älskvärd och bjuder kunderna på wienerbröd. My kind of place. Dessutom finns det mycket bra skivor här. För mina 700 kronor får jag följande:

Dislocation Dance: Midnight Shift LP
Jag frågar Per J per telefon om jag ska köpa den, och han rekommenderar den å det varmaste. Det är en skiva som är fylld av jazzanstruken, vimsig new wave. Jag har ännu inte riktigt lyckats bli tjenis med deras lite avigt naivistiska och varma pop – här befinner jag mig ganska långt från mammas gata. Men samtidigt lockas jag att spela skivan upprepade gånger, för den har obestridliga kvaliteter. En vacker dag ska jag nog lyckas fånga dess undflyende charm.

Autechre: EP 7.1 12”
Vad kan jag säga? Autechre är alltid Autechre, och även om de förmodligen aldrig kommer kunna matcha sitt sanslösa mästerverk Incunabula, så tilltalas jag alltid av deras totala kompromisslöshet och förmåga att göra njutbar musik av kretskort som brinner.

The Stockholm Monsters: How Corrupt Is Rough Trade 12”
”Die, you bastards!” Factory Benelux, och givetvis ett osannolikt snyggt omslag, som jag instinktivt trodde Mark Farrow låg bakom, men tydligen inte. Det här måste vara en av de konstigaste singlar som har gjorts; uppbyggnaden ignorerar alla regler som finns, med en första halva som mest består av en gormande agitator och ett skadeskjutet postpunkkomp, som sedan övergår i vacker Joy Division-perfektion, med våldsamt basspel och smakfulla pianoklink. Givetvis fullständigt briljant. Varför varför varför det här bandet inte har fler tillskyndare kommer jag aldrig begripa.

The Wild Swans: Spaceflower LP
Wild Swans-samlingen Incandescent har jag spelat som en galning, och jag håller ”No Bleeding” som en av världens kanske 10 bästa låtar någonsin. Därför är det ganska sorgligt att höra denna spillra av bandet spela karakteristiskt sportradiokonventionell pop i manchesterstil, komplett med intetsägande Ian Broudie-produktion och stelt funky drumming. Bitvis ganska hemskt, som bäst medelmåttigt.

Shanghai: I Full Frihet LP
Jag utbrister ”äntligen!” Jag har letat efter Shanghais andra album rätt länge, och den har alltid varit lite för dyr hos polska eurokännare på ebay. På Palatset går den för 65 kr, och det är ett kanonpris för en svensk popklassiker. Precis som debutalbumet är det en ojämn historia, men flera av låtarna är riktigt bra. Och en låt är ”Radio Girl”. ”Radio Girl” är ett mästerverk, en av de bästa låtar som gjorts i det här landet. Jag begrep aldrig varför den inte gick högre än till typ 17:e plats på Tracks, för det var en låt som på allvar kunde mäta sig med Ola Håkanssons allra bästa. Tolvtummaren är en av mina mest spelade; classical version och special 7” club version åker på varje gång jag sitter där med ett glas Old Grand Dad i soffan. Men albumversionen har jag förmodligen inte hört sen det begav sig. Det visar sig att den är ännu bättre. Verserna är rent wagnerska/spectorska med flygel, Ulf Söderbergs avmätta och i sammanhanget perfekta popröst, och den pampiga produktionen av Harpo. En rakt igenom perfekt poplåt.

The Durutti Column: Circuses and Bread LP
Ytterligare en Factory Benelux-utgåva. Vini Reilly har mutat in sitt eget hörn i pophistorien med sina försiktiga, snillrika gitarrfigurer och drömska melodier. Precis som med Stockholm Monsters är det svårt att förstå att Durutti Column inte fått mer uppmärksamhet. Men Reilly trivs nog med sin undanskymda tillvaro, fjärran från allt vad scener, positioneringar och referensramar heter. Lysande skiva, in two words.

Depeche Mode: Blasphemous Rumours 12”
Jag köper den för att få liveversionen av ”Ice Machine”, som jag till och från håller som Depeche Modes bästa låt. Tänk om de spelar den nu snart i Globen?

DAF: Für Immer LP
Ni frågar er kanske varför jag inte redan har den? Ja, det är nog lite konstigt. Ett band som jag uppskattar så pass mycket. Men hur bra DAF än är, så går det inte komma ifrån att de är rätt begränsade i sitt uttryck. Så jag har alltid känt mig ganska tillfreds med min Gold und Liebe. Men egentligen är ju Für Immer minst lika bra.

Efter några timmar på Nostalgipalatset går jag till Record Hunter för att hämta ut 8 Felt-skivor till lillbrorsan, och då blir jag också pålurad The Kids La Société Nouvelle. Jag har gillat The Kid ända sedan deras spelning på Mitt Nästa Liv 2003, de uppvisade där fräschör och respektlöshet utan att tappa bort de så viktiga Hook-basgångarna. Jag imponeras framförallt av spåren ”The Noble Art of Jealousy” och ”Kit Club Hotel” – låtarna med de tydligaste basgångarna helt enkelt. Men hela skivan är bra; vi rör oss i ett landskap någonstans mellan New Order, The Cure och, om jag inte missminner mig helt, Cat Rapes Dogs version av ”Everything´s Gone Green” och även ”Superluminal”. Eller är jag fel ute nu? Hursomhelst, The Kid är ett band jag gillar skarpt.

Jag får även, på beställning, en skiva med Ibizatrance från Tommy, och det är en låt därifrån som jag skyndar hem för att lyssna på; 4-Strings "Summer Sun". Robert C spelade den för mig förra torsdagen ute i Abrahamsberg, och det är en helt underbar trancedänga med fantastisk sång. Hur får man ord som "summer sun, keep me warm" att eka av isolation, desperation, smärta och existentiell ångest? Jag vet inte, men sångerskan i 4-Strings lyckas.

På söndagen går jag på loppis i Sumpan och köper 15 italosinglar, och sen på kvällen äter jag och Allie middag med Maarten från Belgien. Vi pratar om Coil och Marc Wilmots. En väldigt bra helg är snart slut.