Friendly Noise och Sarto

Friendly Noise har precis gett ut två slagträn i kampen om kanon; samlingsskivan Are You Scared to Get Happy? och Most Valuable Players You In Honey. Jag kan lova er att ni behöver båda två.

Många av mina vänner har slutat köpa fabriksnya skivor; det blir mest loppisitalo och hemmasydda 3"cd, och varför inte? Jag har också skurit ner på mitt missbruk. Därför blir glädjen så mycket större när ett skivbolag som Friendly Noise ger ut nytt. Här finner jag det som saknas hos de flesta andra av dagens skivbolag: riktning, visioner, ideal, bärande estetiska idéer. Och förbannat bra musik. Factory records har alltid varit mitt tempel, och Peter Saville och Mark Farrow...de konstverk de gjorde åt New Order, Pet Shop Boys, Ultravox, Stockholm Monsters och andra artister som talar till mitt innersta - för mig är det the peak of human creativity. Friendly Noise verkar i samma anda (även om Mattias mest talar om él records). Alltifrån omslag till pressreleaser ("tonight the streets are full of actors"!) är minutiöst genomarbetat, och skapar genast en länk mellan avsändare och mottagare. Alla band på Factory var inte lysande, men varje gång jag ser en Saville-designad tolva vill jag ha den, även om det står Quando Quango på den. För den är ju en del av ett pussel. Approved by Factory.

Samma sorts stämpel kan man sätta på Friendly Noise-artisterna. Men på AYSTGH är i stort sett allt lysande. Det är en fantastisk skiva. You In Honey är också fantastiskt bra. Faktiskt mycket bättre än jag hade väntat mig. Visst charmades även jag av förra årets "Stockhom Doesn´t Belong to Me", men det är först här, omgiven av 10 spår den blommar ut i full prakt. Utan att vara direkt nyskapande trampar Most Valuable Players upp en egen stig, någonstans i gränslandet mellan det pastorala och det urbana.

Jag vill säga ett par ord om Sarto också. "Den vita staden" är ett av de spår som sticker ut mest på AYSTGH, och förra torsdagen fick jag en 5-spårscd av Sarto när jag lämnade Ondskanfesten och fann att det fanns mer att hämta där. Det kanske allra främsta spåret, "Min mun är ett hus", klockar in på strax under 20 minuter, och det är ett dystopiskt kollage laddat med hat, samplingar och molltunga syntsjok. Fruktansvärt bra. Annars rör sig Sarto i ett svårdefinierat landskap med inlästa vardagsmonologer, Rhythm & Sound-doftande minimalism, Autechre-epik och finurliga pianoklink. That boy is really on to something.