ELO: Balance of Power

En fråga vi alla borde ställa oss: hur cool är egentligen Jeff Lynne? Jag svarar att han är riktigt jävla cool. Ni har säkert hört hans klassiska uttalande om att varje dag på turné är en förlorad dag i studion. Respekt. En sådan inställning får mig att jubla inombords, och den har säkert fått många att närma sig ELO:s verk med ödmjuk nyfikenhet.

Min egen ELO-historia tar sin början för 20 år sedan, i en liten by på Öland. Jag är 10 år gammal och har på allvar upptäckt popmusik. På Tracks spelar Kaj Kindvall en låt som heter ”Calling America” och det är det mest perfekta jag har hört så långt i livet.

”Somebody
told her that there was a place like heaven
Across the water on a seven-fortyseven
Yeah, we're living in a modern world.”

Det ekoindränkta “somebody” som intro, sedan direkt in i en poplåt spunnen av renaste guld. Ett driv bortom sans och förnuft, en sångröst med perfekt klang och matematiskt exakt intonation, en rak och enkel melodi som är själva definitionen av harmoni. En ljudbild som låter helt ny, med effekter och en tonartssänkning vid 2.11 som jag aldrig riktigt kommer kunna förklara i andra termer än det banala ”kanske det bästa parti musik som har gjorts”. Yeah we´re living in a modern world, indeed. Det må låta som en efterkonstruktion, men jag minns klart och tydligt att jag reagerade på hur fräsch och spännande produktionen lät. Jag minns det därför att jag länge vägrade tro på min bror när han sa att ”ELO egentligen är ett gammalt band med gamla gubbar som har gjort comeback”. Beviset fick jag sedan den 24:e december 1986 när jag fick Balance of Power i julklapp och såg fotot i innerkonvolutet på tre män som var avgjort äldre än, säg grabbarna i Depeche Mode. Inte för att det spelade någon roll. Jag älskade den där skivan så mycket, och jag tror jag spelade den mer än Pet Shop Boys Please. Jag älskade att följa med i texterna, jag älskade omslaget, Jeff Lynnes smala slips och att trummisen hette något så konstigt som ”Bev Bevan”.
Sedan föll Balance of Power och ELO sakta i glömska och jag arbetade mig metodiskt igenom ett antal referensramar till dess att det var dags att skriva 2000 i almanackan. Jag tror att något hände då. Många av oss skakade av den unkna filten av konformism, och krossade bojorna som bundits vid våra handleder för många år sedan. Tortyren som gick under namnet Den Goda Smaken var plötsligt lika avlägsen som någonsin 1800-talets amerikanska slavhandel. Det väsentliga var att en hel generation reste sig upp och sa ”vi tänker FAN inte finna oss i det här längre”. Så gick det till när vi tog makten över vår egen popmusik. Det är klart att det har kommit andra förtryckande strukturer sedan dess; pitchfork och allt vad de kallas, men en befriande kamp om kanon rasar nu och var och en smider sitt eget svärd. Maybe ape shall kill ape, trots allt.

Det om detta. Jag plockade fram Balance of Power igen, egentligen redan på 90-talet, men för resonemangets skull kan vi väl säga vid millennieskiftet. Och herregud vad bra det lät. Jag köpte boxen Flashback och imponerades av den osannolika ambitionsnivån: att göra Beatleslåtar av Griegarior och skicka ut dem i rymden. I början blev låtarna väldigt långa, utan att egentligen leda någonvart (ELO uppfann här postrocken). Jeff Lynnes far sa: "no wonder why your tunes are no bloody good. They´ve got no tunes in them." Så Lynne satte sig ner och skissade ihop låtar som innehöll de mest förtjusande melodier. Varje ny skiva var omisskännligen en ELO-produkt, men hela tiden i utveckling. Som min lillebror brukar säga: ELO var 70-talets The Cure. De döpte en discoinfluerad skiva till Discovery, och keyboardisten Richard Tandy myntade frasen Disco Very – långt innan Daft Punk, till och med långt innan Pet Shop Boys.

Men det är hela tiden Balance of Power jag återvänder till. Låtarna skimrar fortfarande av oförminskad styrka. ”Calling America”, ”So Serious” och ”Getting to the Point”. ”Getting to the Point”! Där har vi en låt som ingen människa på jorden kan tycka något annat än ”sheer brilliance” om. En reverbindränkt superballad om kärlekens omöjliga villkor och pendlande mellan extas och helvete. Med ett kokaindoftande saxofonsolo. Lätt en av världens 50 bästa låtar. Daft Punk ja. De byggde hela sin Discovery på Balance of Power. Även Phoenix har Jeff Lynne att tacka för sin ljudbild. Jag gillar både Daft Punk och Phoenix (nåja), men i jämförelse med Balance of Power är allt de har att erbjuda en snygg, smart, välljudande och distanserad 90-talsdoftande uppdatering med betydligt svagare låtmaterial än det Jeff Lynne, Bev Bevan och Richard Tandy serverade på sitt mästerverk från 1986. Det är egentligen bara den malplacerade countrypastischen ”Send It” som faller utanför ramen och hindrar mig från att dela ut en 10-poängare. Apropå betyg; min lillebror, ever the pragmatist, klagar alltid på att jag inte sätter ut betyg på de skivor jag skriver om. Han bidrar därför med en gradering av några ELO-skivor här nedan.

Eldorado: 5/10

Face the Music: 6/10

New World Record: 7/10

Out of the Blue: 7/10

Discovery: 9/10

Time: 9/10

Secret Messages: 7/10

Balance of Power: 10/10