Skywave

Det är närmast en vedertagen sanning det här om att 90-talet är all over us igen, och på många sätt är det vår plikt att bekämpa det. Vad händer till exempel om band som Arctic Monkeys helt plötsligt får stå oemotsagda? Men om jag för några ögonblick tillåts drömma mig tillbaka och helt okritiskt sjunka ner i ett hav av distorsion, kristallklara poplåtar och Nowhereretorik (be it the record or the zine) och faktiskt kommer tillbaka med någonting som har relevans 2006 - lyssnar ni på mig då?

Om jag får välja ut ett musikminne från 2005 så faller valet på första gången jag hörde Skywaves Synthstatic. Det var en chockartad upplevelse att drabbas av spår som "Tsunami", "Nothing Left To Say" och "Over And Over", för att nämna några. Det kanske låter som en beskrivning av ett rockband om jag försöka fånga Skywaves musik i ord; det är våldsamt, reverbindränkt, mörkt och med massor av distpedaler. Det ska sägas att Skywave kanske inte bryter ny mark, men de förvaltar arvet efter Jesus And Mary Chains distorsionspop och 90-talets shoegaze bättre än något annat band jag har hört. Om vi tittar bortom ljudbilden finner vi utsökta, sköra melodier som inte är rädda för att blicka mot det mest förbjudna; goth. Så ska vi inte här och nu göra upp med den tråkigaste av rockjournalistregler som säger att goth är av ondo, och istället fastslå att popmusik endast kan påverkas positivt om den lånar från Swans och Sisters Of Mercy? Eller ska vi fortsätta hylla Magic Numbers, duktiga blomband och den där irriterande knarkarslyngeln som Kate Moss hänger med istället? Blir ni oroliga nu kan jag trösta er med att "Over And Over" har en melodi i klass med House Of Loves två bästa låtar, och att "Wear This Dress" är rusigt förälskad söt pop vilse i industrilokalen.

Synthstatic släpptes 2003. Det är ett av 2000-talets 10 bästa album. Givetvis blev jag sugen på att ta reda på mer om Skywave, så jag sökte upp Oliver Ackermann, 1/3-del av bandet. Och nu kommer den oväntade vändningen; det första Oliver avslöjar är att Skywave inte längre existerar som band. Han berättar att han har flyttat till Brooklyn, New York och att Paul Baker och John Fedowitz har stannat kvar i Virginia. Summan av Skywave har delats upp i Olivers nya band A Place To Bury Strangers och i Paul och Johns band Ceremony.

Hej Oliver! Jag lyssnade på A Place To Bury Strangers-låtarna på hemsidan (www.aptbs.com) och jag tyckte om det jag hörde. I mina öron lät det rätt likt Skywave. Vad vill du uppnå med det här nya projektet, och hur tycker du det skiljer sig från det du gjorde med Skywave?
Jag tror att det enda som skiljer sig är människorna som är inblandade och den omedelbara situationen. Min främsta ambition är att göra musik jag själv vill lyssna på. Det blir annorlunda än Skywave i den meningen att det inte längre är samma tre låtskrivare, och det är givetvis sorgligt eftersom jag älskade att jobba med Paul och John; de är fantastiska låtskrivare och goda vänner. Men samtidigt är jag glad att jag har hittat likasinnade musiker här i New York City. Annars hade det blivit ett renodlat soloprojekt.

Hur ser framtiden ut för A Place To Bury Strangers?
En EP släpps i början av 2006, och den följs upp av en fullängdare kort därefter. Vi håller på att mixa EP:n nu, och snart ska vi ut och spela i USA och Storbritannien.

Förlåt mig, men nu måste jag fråga om ditt gamla band. När bildades Skywave?
1995. Jag växte upp i Virginia och träffade Paul när vi gick i High School. Vi var alla väldigt fascinerade av hur viss musik fick oss att känna, och vi ville själva göra precis sådan musik.

Jag tycker ni har lyckats göra musik som känns våldsam och farlig, utan att fastna i den korkade rock´n´roll-kliché som just de orden antyder. Det finns också en öm sida i låtarna, och de mörka, dramatiska kvaliteterna ser jag som mycket upplyftande. Musik som får en att känna sig stark och vacker på samma sätt som Joy Divisions skivor. Hur påverkas du av din favoritmusik?
Jag tror överhuvudtaget att skälet till att lyssna på musik är enkelt: to make you feel through sound.

Jag blev speciellt imponerad av ljudbilden och atmosfären på Synthstatic; sättet musiken dränker lyssnaren med ljud. Hade ni hela tiden en klar vision av vad ni ville skapa när ni spelade in skivan?
Ja, vi hade hela tiden, speciellt på våra senare album, strävat efter att fånga det kaos och den intensitet man ibland uppnår under en liveshow, men eftersom inspelning i studio är en helt annan sak fick vi göra det på ett annat sätt. Det kan tyckas konstigt, men för att få det så intensivt som möjligt var det viktigaste att vi hade mycket tid och kunde känna oss avslappnade för att spela in låtarna precis på det sätt som vi hade tänkt oss från början. Sen kanske vi slappnade av för länge; när skivan släpptes hade vi alla gått vidare.

Om vi för ett ögonblick tar och talar om influenser. Jag hör spår av band som My Bloody Valentine, The Jesus And Mary Chain, The Cure, The Chameleons, Slowdive, Xinlisupreme och House Of Love i Skywaves musik. Är det band du gillar?
Vi var definitivt influerade av alla de band du nämner, men även av mindre kända akter som Heaven Piano Co., Ashrae Faux, Mallory, Astrobrite, Alcian Blue, Extacy Of St. Theresa, Crash City Saints. Och så vidare. Det finns för mycket fantastisk musik. Nyligen har jag gått in för Boris. En skön explosion av ljud. Och givetvis allt Paul och John från Skywave gör idag, det är fantastiskt bra.

Jag beundrar verkligen Skywave för modet att fullständigt innesluta musiken i distorsion och inte backa undan från det mörka, det nästan gotiska. Blandningen av storslagen, känsloladdad pop med den där ödesdigra och hotfulla kvaliteten låter kanske enligt vissa som ett recept på anakronistisk 80-talsdoom, men jag tycker tvärtom att det skänker låtarna evigt liv. Vad föredrar du; glad eller ledsen musik?
Jag har inget emot glad musik, om det är bra. Det viktigaste är att det finns en fin melodi. Deppig musik är inte nödvändigtvis mitt förstaval. Jag tror att våra låtar behandlar all frustration som kommer ur de jobbiga perioder som vi alla måste ta oss igenom. Men vi är egentligen rätt glada och spontana personer!

Texterna är ganska dystra; "over and over, nothing can last forever, over and over, suicide could be the answer".
Allt är väldigt personligt.

Hur många skivor släppte Skywave?
Ungefär fyra. Took The Sun, Echodrone, Interference, Synthstatic och några liveskivor, samt ep:s, etc.

Mitt intryck är att Skywave passar bättre in i en europeisk musiktradition än en amerikansk. Vilket mottagande fick ni i Europa respektive Staterna? Kände ni er som del av en scen?
Vi fick ett väldigt varmt välkomnande överallt egentligen. Bra recensioner, och ständigt positiv respons från de som gjort sig mödan att leta upp oss. Det finns definitivt band i samma ådra som kanske ser sig som del av en shoegazer-rörelse, men jag är inte säker på att det ger en korrekt beskrivning av musiken som görs.

När jag nu sitter och stirrar på de suddiga bilderna i konvolutet till Synthstatic så är det med sorg i hjärtat. Bandet finns inte längre. Även om A Place To Bury Strangers verkar bra är det tydligt att magin har gått förlorad. Man kan nästan ana det i Olivers svar. Han saknar nog Skywave. Produced, Written and Performed by Oliver Ackermann, Paul Baker, John Fedowitz står det på skivans baksida. Vi vet inte riktigt vem som har gjort vad, och det spelar mindre roll. Det viktiga är sättet de presenterar sig på: som en enhet. En enhet med en tydlig vision om hur man gör musik som känns.