Catching up with Depeche Mode

Den här veckan pågår ju som bekant Stockholm New Music festival, och ur det lär det komma ett antal anspråksfulla texter från den här pennan. Igår kväll såg jag t.ex stråkkvartetten Quatuor Diotima framföra verk av Leos Janácek, Brian Ferneyhough, James Dillon och Iannis Xenakis i Grünewaldsalen på Konserthuset, och det var stenhård precision all the way. På fredag är det världspremiär för finska Pan Sonics ”Microwaves”, ett samarbete med italienska Alter Ego. Jag står som ett oskrivet blad med höga förväntningar på mötet mellan finkultur och avantgardelectronica.

Men nu ska det handla om något helt annat; nästa onsdag gästas Globen av Depeche Mode. Det kommer bli mitt första besök i den runda tingesten, och det blir min tredje DM-spelning. Läs valfri recension av valfri Depeche-konsert och du finner ord som ”väckelsemöte”, ”fanatiskt hängiven publik”, ”professionellt framförande”, ”naturlig scenbegåvning” och så vidare. Gott så. Depeche Mode är förmodligen världens mest drivna liveakt, så skickliga att det nästan är tråkigt att se dem. Man kan bara jämföra med hur de lät 1982 och 1983 när de gästade SVT:s Måndagsbörsen och Casablanca och framförde fantastiska, sprudlande liveversioner (jo, faktiskt – Roger visade mig klippen för några veckor sedan, och Alan Wilder spelar fel) av sina tidiga blipp-hits. 2006 kommer de knappast göra några misstag, och jag är övertygad om att det kommer bli fantastiskt – även om en liten (stor) del av mig kan sakna det taffliga, naiva, kulörta Depeche Mode. Men jag tänker inte skriva någon konsertrecension, där jag triumfatoriskt basunerar ut att ”fansen sjöng med även i de obskyra b-sidorna”. Det blir istället en hårt hållen genomgång av deras album på max 50 ord/skiva, plus betyg.

Speak & Spell 9/10
Ett fortfarande, inom syntpopen, oöverträffat naivistiskt mästerverk, fyllt av nästan brottsligt medryckande, lekfullt programmerade poplåtar med ett helt unikt sound. Vince Clarke bevisar vilket låtskrivargeni han är. Hade man bytt ut ”Big Muff” mot ”Ice Machine” hade betyget varit det allra högsta.

A Broken Frame 7/10
Efter Clarkes sorti fick nu Martin Gore axla det tyngsta ansvaret, och han visar med en gång klass med låtar som ”See You” och ”The Sun & Rainfall”; den förra oförskämt lättsam, den senare en betydligt dystrare sak, som också pekar ut en ny riktning för bandet. A Broken Frame är ett splittrat, men spännande, album av ett band som precis blivit av med sin viktigaste medlem.

Construction Time Again 5/10
Ett till största delen misslyckat försök att göra popmusik med industriklang. Man kan bara jämföra med vad Einstürzende Neubauten sysslade med ungefär samtidigt för att inse hur lättviktiga och generande ofärdiga DM var på industriarenan. Men när Gore skriver cyniska pophits som ”Everything Counts” förstår man ändå att det här är ett band med en framtid.

Some Great Reward 7/10
Det stora kommersiella genombrottet. Jag kommer ihåg att jag fick den på köpkassett julen 1984 (eftersom Alphavilles Forever Young var slut!). Man har behållit sin industriella, karga ljudbild – men tagit sig flera steg framåt. Här har Martin Gore också börjat blomma ut på allvar som textförfattare, inte minst på skivans främsta spår ”Blasphemous Rumours” – övertydlig men ändå väldigt gripande.

Black Celebration 9/10
Äntligen hittar de helt rätt igen! Depeche Mode blir här ett av världens största band och imponerar kolossalt med ett helgjutet, kolsvart album om sex, synd, skuld och ångest. Än idag knockas jag av den stenhårda ljudbilden, de religiöst laddade ångesthymnerna och melodiernas odiskutabla evergreenkvaliteter.

Music For the Masses 8/10
Inte riktigt samma skärpa som på föregångaren, men inledningen med ”Never Let Me Down Again” och ”Things You Said” är deras starkaste någonsin.

101 9/10

Världens bästa liveskiva, vid sidan av Arab Straps Mad For Sadness. What more can I say? Missa inte heller DA Pennebakers väldigt lyckade konsertfilm med samma namn.

Violator 9/10
Det finns möjligen ett problem med Violator; kanske är den för perfekt. Ofta känns det roligare att lyssna på Black Celebration istället. Men faktum kvarstår; varenda litet ljud, varenda sekund på Violator är inspirerad, genomarbetad, detaljerad och häpnadsväckande briljant – men just perfektionen kommer lite, lite i vägen när man lyssnar på den idag.

Songs Of Faith and Devotion 6/10
Dave Gahan blev ett knarkarmonster och Depeche Mode blev ett rockband. Men den här plattan är ändå inte helt misslyckad; låtar som ”Walking In My Shoes” och ”In Your Room” fångar en slags uppjagad desperation, långt från den kontrollerade perfektionen på Violator, och det blir bitvis, mellan de sövande gospelaspirationerna, riktigt smärtsamt och bra.

Ultra 8/10
En jättelik positiv överraskning när den kom. Med en halvdöd Dave Gahan trodde jag inte det skulle gå att få liv i Depeche Mode. Men de gjorde helomvändning från gospelrocken och spelade in ett koncentrerat syntalbum med Bomb the Bass som producent, och hoppar man över första singeln ”Barrel of a Gun” är det lysande hela vägen.

Exciter 6/10
Exciter lever högt på LFO-mannen Mark Bells produktion. Aldrig förr har Depeche låtit mer slipade ljudmässigt, inte ens på Violator. Men någonstans glömde de skriva låtar. Det är egentligen bara ”Freelove” och ”When the Body Speaks” som når upp till den standard man har vant sig vid.

Playing the Angel 4/10
Tråkig titel, tråkigt omslag, tråkiga texter, tråkiga låtar. Ja, det var sannerligen ingen rolig upplevelse att stå där med Playing the Angel i sin hand. Singeln ”Precious” – vintage Depeche Mode! – hade ju fått oss att hoppas på en skiva i klass med Ultra. Men istället fick vi denna oinspirerade sömntabletten. Ett överflödigt album. Men ärligt talat, who cares? De har inget mer att bevisa.

…och fan vad kul det ska bli att se dem på onsdag, det tycker jag verkligen!