Pet Shop Boys: Fundamental

Så här kommer det inte bli till slut, men just nu känns det som om 2006 kommer att handla uteslutande om Pet Shop Boys. Den 27:e mars släpps deras nya album Fundamental. Och peppen är enormt hänsynslöst gigantiskt himlastormande brutalt övermäktigt jävla stor! Man kan fråga sig varför, och jag svarar då så här: ”Miracles” och ”Flamboyant”. Möjligen 2000-talets två bästa singlar, definitivt Pet Shop Boys största ögonblick sedan 1993 års ”Can You Forgive Her?”. Jag är så väldigt glad över just de här två singlarna – kanske de viktigaste Pet Shop Boys någonsin gjort. För till och med jag har i svaga ögonblick tvivlat och trott att det har varit över. Nightlife innehöll musikhistoriens bästa tranceintro i ”For Your Own Good”, "I don´t Know What You Want But I Can´t Give It Anymore", och ett par trevliga bagateller. Release gav oss den underbara ”Home and Dry” och en ganska fin resa längs mittfilen. Men det var ju nästan visor! Just därför kom ”Miracles” och ”Flamboyant” som två konfettibomber av dekadent discogloom och påminde oss alla om varför man aldrig ska sluta tro. Neil och Chris svingade sitt trollspö och –just like that!- så var de bäst i världen igen, just i detta nu, inte bara historiskt sett utifrån meritlistan. Jag hoppar lite orättvist över den lysande Disco 3 här för att göra mitt resonemang klarare.

*2005 har jag lyssnat mer på Pet Shop Boys än någonsin tidigare (inre röst: nåja, 1987-1990 lyssnade du ju faktiskt inte på någon annan musik, whatsoever). Det som knäcker mig mest är kanske tidlösheten över deras minimalistiska syntpop. Visst att Please var ett väldigt fräscht album när det släpptes nu för 20 år sedan, men att det fortfarande låter så modernt, så urbant och egensinnigt drömskt – hade de ens själva räknat med det?

*2005 släppte Pet Shop Boys också ett mycket välavvägt soundtrack till Sergei Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin. Eisenstein hade ju tydligen uttryckt en önskan om att det skulle skrivas ny musik till hans revolutionära/revolutionerande mästerverk varje decennium – en tanke som givetvis känns väldigt mycket Pet Shop Boys.

*Back To Mine!!

*2005 har varit ett bra år för popduos (är inte det uttalandet årets klyscha så säg!), 2005 har sett gamla Yo La Tengo-fans gråtandes till ”King´s Cross” och Chris Lowe utbrista att coverbandet West End Girls var ”väldigt Strawberry Switchblade”. 2005 var, vid närmare eftertanke, ett Pet Shop Boys-år, det med.

Hur bra blir då Fundamental? Siten http://www.popjustice.co.uk använder sig av en skala där Pet Shop Boys svagaste verk är lika bra som övriga artisters toppar (givetvis en helt rimlig bedömningsskala) och kommer fram till detta: "OMG etc it's the best Pet Shop Boys album since Very!" Trevor Horn har producerat och låtlistan ser ut så här:

1. God Willing
2. Minimal
3. The Sodom and Gomorrah Show
4. I'm With Stupid
5. Psychological
6. I Made My Excuses and Left
7. Integral
8. Numb
9. Luna Park
10. Casanova In Hell
11. Twentieth Century
12. Indefinite Leave To Remain

Den 27:e mars 2006 var det. Tills dess ska jag studera låtlistan och drömma upp ljudbilder, precis som när man bläddrade i Smash Hits på pojkrummet och fantiserade över hur titlar som "To Speak Is a Sin" och "Jealousy" kunde låta som färdiga verk.

Will you take me to the movies?

Jag mådde länge dåligt över att jag knappt hade skrivit något om film på slowdivejocke, men det avhjälptes i och med mitt kulturbloggande från Stockholms filmfestival i november. Jag tycker att jag skrev min beskärda del filmkritik då, därför har jag bara kommenterat min förstaplacering.

Det är alltid jobbigt det här med att göra en årslista över de bästa filmerna; ska man bara ta med filmer som har fått svensk biopremiär? Vad händer då med filmer som har visats på festivaler, men inte fått officiell premiär? Slowdivejocke är trött på regler, slowdivejocke bestämmer själv. Så slowdivejocke blandar. Och kommer upp med följande lista. Årets bästa filmer:

1. De Battre Mon Coeur s´est Arrêté (Mitt hjärtas förlorade slag)
Jaqcues Audiard

Det här var nog den mest intensiva filmupplevelsen jag har varit med om sedan jag såg Mean Streets första gången. Så här skrev jag på slowdivejocke i november:

"Jaques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag är en remake av den amerikanska 70-talsfilmen Fingers, med Harvey Keitel i huvudrollen. Tom jobbar med skumma fastighetsaffärer, där hot och våld är en del av vardagen. Samtidigt drömmer han om att bli professionell pianist. I huvudrollen ser vi Romain Duris göra ett av de starkaste rollporträtt jag sett på flera år. Han spelar oerhört nervigt, och blottlägger Toms desperation och återhållna aggressivitet, men även de ömma sidorna på ett sätt som är fullständigt trovärdigt. Jag är helt uppslukad av uppvisningen; varje scen han är med i (och han är med i nästan samtliga scener) är till bristningen laddad med hot om våld, kärlek, nervositet och storslagna drömmar. Det är en remarkabel karaktärsstudie, som utvecklas från att skildra en rätt osympatisk typ i skinnpaj som lägger ut råttor för att skrämma bort fattiga hyresgäster, till att få oss att se den kärlekstörstande konstnärssjälen. Sällan har ett filmöde engagerat mig mer. Man är delaktig i filmens skeende på ett nästan fysiskt sätt. Duris är också en väldigt fysisk skådespelare som här jobbar mycket med kroppen som uttrycksmedel. Kanske låter det som jag beskrivit ovan som en lättköpt transformation, men det är med små medel och ett absolut trovärdigt händelseförlopp regissör och skådespelare får med publiken på noterna (hehe). Även birollerna är minutiöst avlyssnade, inte minst Niels Arestrup som Toms ärrade far. Mitt hjärtas förlorade slag är en rakt igenom lysande film."

Ja, visst är det så. Ett odiskutabelt mästerverk, och årets bästa film. Trots att den går upp på biograferna först nästa år.

2. The Assassination Of Richard Nixon (Attentatet mot Richard Nixon)
Niels Mueller

3. Caché (Dolt hot)
Michael Haneke

4. A History Of Violence
David Cronenberg

5. Dead Man´s Shoes
Shane Meadows

6. Pusher II
Nicholas Winding-Refn

7. A Bittersweet Life
Ji-woon Kim

8. Sideways
Alexander Payne

9. Sympathy For Lady Vengeance
Chan-wook Park

10. Sin City
Frank Miller/Robert Rodriguez

11. Batman Begins
Christopher Nolan

12. Hotel Rwanda
Terry George

13. Lonesome Jim
Steve Buscemi

14. Closer
Mike Nichols

15. Bröder
Susanne Bier

16. Enron: The Smartest Guys In the Room
Alex Gibney

17. Kiss Kiss, Bang Bang
Shane Black

18. Grizzly Man
Werner Herzog


Med detta önskar jag er en god jul och ett goth nytt år. Glöm inte bort att Laibachs version av "Across the Universe" är världens bästa jullåt.

Live at the Witch Trials

Årets konserter:

1. The Dead Texan, Fylkingen
Det var februari och det snöade ymnigt. Ni anar inte hur mycket jag älskar snö. Det enda jag klagar på när det gäller vädret i Sverige är att det snöar för lite. Men just denna dag låg det stora vita drivor längs gatorna i Stockholm. I skenet från gatlyktorna blev det en vacker kvällspromenad mot Fylkingen, och en nästan alltför perfekt inramning till kvällens begivenhet.

Jag hade lyssnat på The Dead Texans skiva innan jag såg spelningen, men jag hade tydligen inte hört den. Konserten varade i kanske 50 minuter, men alla tidsbegrepp upplöstes när jag satt på en pinnstol och domnade bort i ett hypnotiskt tillstånd. För kanske första gången upplevde jag att animationerna som visades på duken inte bara var en bakgrund, utan något som var minst lika centralt som musiken. Christina Vantzos har gjort ett fantastiskt arbete med sina videoteckningar, som bland annat fungerade som illustrationer av blodomloppet i människokroppen. Till detta har Adam Wiltzie gjort musik som är snäppet vassare än det han gör med droneduon Stars of the Lid. The Dead Texan har hittat ett alldeles eget ljuduniversum, lite som en musikalisk motsvarighet till Innerspace. Efter den enorma konsertupplevelsen har The Dead Texans skiva vuxit ut till något av det finaste jag har i min dronehylla.

2. Out Hud, Debaser
Det blev många höga placeringar för Out Hud på årets listor här på slowdivejocke. Kanske tar de hem den sammanlagda världscupen. Jag gick till Debaser, mer eller mindre som ett oskrivet blad vad gäller Out Hud. Där bländades jag av det berömda vita ljuset. Jag fick samma upplevelse som jag inbillar mig att James Browns fans får på inspirerade spelningar. Det var en funkexplosion, med rötterna i en 80-tals new wave som beamats långt in i framtiden. Det svängde något så fruktansvärt hårt. Mitt i spelningen såg jag bandets gitarrist i kön till baren. Han köpte en öl, och gick sedan upp för att återförenas med bandet. *insert: aftonbladetklyscha för att hylla en Håkan Hellström-konsert. Ledord – glädje, eufori, dans*

3. Sigur Rós, Vega Köpenhamn
Det är alltid farligt för konsertupplevelsen att se ett band man gillar i Köpenhamn. De härligt spontana rödnäsorna behärskar bättre än alla andra folk konsten att skråla sönder något vackert. Det är ju också en extra hjälp att Vega serverar sin öl i plastmuggar som sedan slängs på golvet, bara för att bli ljudligt mosade i parti och minut. Så när jag ser Sigur Rós för tredje gången är jag ett nervvrak och jag kan inte säga att det är till bandets fördel. Men man rör inte en Sigur Rós-spelning så lätt. Inledningen är så fenomenal att allt annat bleknar. Innanför en blek slöjridå spelar bandet de två inledande spåren från Takk, och det är en säregen blandning av skör skönhet och rå aggresivitet, avskärmad från en publik som inte förtjänar det de hör och ser.

4. Differnet, Södra Teatern/Stagneliusskolan i Kalmar
Det är svårt att välja en av de här spelningarna. Det främsta tillskottet jämfört med albumet är att basisten får ett större utrymme. Magnus är verkligen Differnets Simon Gallup, och en stor tillgång på scen. Det han gör får en himmelsk skapelse som "Magnetic Memories" att skimra ännu mer.

5. Mr. Suitcase, Nalen Bar
Det var en chockartad upplevelse att se Billy Rimgard gå upp och fullständigt köra över den hänförda publiken med kirurgiskt precisa electrokompositioner, fullmatade med melodisk skärpa. Att döma av låtmaterialet blir kommande ep:n en av nästa års stora musikhändelser i Sverige.

6. Mono, Södra Teatern
Det jag gillar med Mono är att deras musik är så okomplicerad och rakt på sak. Låtarna smyger igång, med försiktiga gitarrplock, för att övergå i ringande gitarrmattor som hela tiden ökar i styrka tills de imploderar. Uppfriskande, på något sätt. Det är väldigt basic postrock, men Mono gör det bättre än alla andra. Det är som att se en välkonstruerad actionfilm från Hong Kong; man njuter av de noggrant uppbyggda scenerna som alltid slutar i virtuost våld.

7. The Field, Popaganda
Jag kan inte låta bli att skicka iväg ett mess till Axel, mitt under hans spelning: ”5 av 5, om man säger”.

8. Milky, Nalen Stacken
Jag har aldrig varit förtjust i tacky kitsch, men Milky närmade nog sig just det. Halvdant koreograferad dans, Östeuropa och Ibiza möttes här i en ohelig allians. Men det var så himla fin och upplyftande popmusik de bjöd på, lite som ett Saint Etienne utan smakfilter. Briljant, in a word.

9. The Montgolfier Brothers, Nalen Stacken
Kanske var jag egentligen lite för full och odräglig för att till fullo uppskatta Montgolfier Brothers spelning. Men jag minns att jag imponerades av modet att inleda med en låt a capella. Konserten fortsatte i ett beundransvärt lågt tempo, och deras fint utmejslade sånger blev en välbehövlig kontrast mot den rådande dekadansen.

10. The Wedding Present, Debaser
Årets mest missförstådda konsert, brukar jag skoja. Men det kanske ligger något i det, inte så många verkade övertygade av David Gedge och hans mannar i deras ganska så utskällda comeback. Jag tyckte att de var alldeles lysande denna kväll; ett gäng tjuriga arbetslösa huliganer ställde sig på scenen och började ganska avvaktande. I takt med att de blev allt tjurigare skruvades både volym, intensitet och frenesi upp. Till slut stod de där med mungiporna neråt och manglade så jävla hårt och bittert att man bara måste älska dem. Efter konserten köpte jag en Wedding Present-penna för 7 spänn. Den kostade egentligen 10 kr, men merchandisetjejen tog tjurigt och motvilligt mot mina sista slantar i utbyte mot skrivdonet.


Events
Jag vill ha med en liten underrubrik för att få med tre andra arrangemang som har påverkat mig mycket i år. Saker som inte riktigt är renodlade konserter, men som ändå förtjänar ett hedersomnämnande.

1. Dumb Type Voyage, Dansens Hus
Dumb Type är ett konstnärskollektiv bestående av musiker, dansare, arkitekter, videokonstnärer och dataprogrammerare. Med Voyage har de skapat något som måste vara det kanske häftigaste jag har sett på en scen. Till musik av Ryoji Ikeda spelar de upp scener som är så snygga att jag flera gånger under föreställningen bokstavligen tappar andan. De börjar i en gruva, för att sedan fly ut till havs, och däremellan skildra ett framväxande kommunikationssamhälle med dans, videokonst, snillrik belysning och öronbedövande noise. Det är så oerhört 10 av 10 att de bara måste komma hit igen. Dansens Hus är för övrigt jävligt ace. Ge mig fler anledningar att gå dit, plz.

2. Perfect From Now On, Malmö Folkets Park
PFNO lindrade smärtan, ja smärtan, efter Mitt ***** Livs frånfälle. En oerhört älskvärd endagsfestival, anordnad av fantastiska människor, besökt av fantastiska människor, och med fler fantastiska spelningar av bland andra O.Lamm, Kompjotr Eplektrika och Domotic. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen, även om flera fragment gåtfullt nog redan saknas…Men alla minns väl när ”Änglahund” överröstade Calvin Johnson? Jag får fortfarande kramp i magen när jag tänker på det.

3. Magnus Uggla, Hamburger Börs
Gurra på Rocks lyckades minsann få loss två biljetter till popsmedens krogshow. Krogshow är för mig lika med subversiv, omstörtande verksamhet – helt enkelt en kulturyttring som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mig till. Jag har alltid tyckt om Magnus Uggla, även om han inte har gjort något relevant sedan 1986 års suveräna samtidsskildring Den Döende Dandyn. Hans krogshow bygger till största delen på hans nya, tyvärr ganska usla låtmaterial, och texter av Calle Norlén. Är det roligt? Jag vet inte, men jag och Gurra skrattar i varje fall jättemycket, ibland skrattar vi åt sånt som inte är det minsta kul. Men det är förbannat roligt när Uggla ligger på en roterande säng, likt Craig Wasson i De Palmas Body Double, och provocerar. Han roar och oroar. Spottar på publiken och bryter tabun. Häcklar. Det är givetvis väldigt tryggt och bingolotto-anpassat, men Uggla behärskar det här. Det blir fantastiskt roligt när Gurra skriker ”låt inte dom jävlarna ta dig”. Vi sitter längst fram, och tanten bredvid mig vill hålla min hand hela tiden. Jag låter henne hållas ett tag. När Uggla går mot scenkanten är jag inte sen att gå fram och göra en dubbel high five med honom. Det gjorde jag, nådens år 2005. Vad gjorde ni?

Årets album 2005

Årets bästa skivor 2005.

Ni kommer att drunkna i likriktning i år igen när ni läser alla listor. Magic Numbers, Antony & the Johnsons, Arcade Fire, M.I.A, Vashti Bunyan och Tough Alliance. Jag tänker tillbaka till början av decenniet då det rådde ett kompakt Ed Harcourt/Badly Drawn Boy/Shite Stripes-mörker på alla årsbästalistor. Lika illa är det kanske inte idag, men konformismen har definitivt tagit bort mycket av glädjen när listorna börjar dyka upp i nov-dec. Man tycker som man tycker, och att distansera sig från Musikbyrån är givetvis inget självändamål i sig. Men det bara måste finnas något som är bättre än Magic Numbers 2005. Och utan att ha hört nämnda band (snälla, låt mig slippa) så är jag säker på att så är fallet. Jag har valt ut 12 glimrande juveler ur årets skivskörd. Så här ser min lista ut:

1. Marsen Jules: Herbstlaub
Årets bästa skiva gjordes av en tysk som kallar sig Marsen Jules. Jag höll på att dö när jag läste Dotshops beskrivning av skivan; Gas möter Arvo Pärt och Max Richter. The Holy Trinity. Sådana där krystade beskrivningar brukar alltid rendera stor fet besvikelse, men inte i det här fallet. Alla sex spår, från böljande inledningen ”Fanes d´automne” till ”Chanson du Soir”, är modern kammarmusik som med upprepningar, försynta pianoklink och forsande elektronik blir till en perfekt illustration av hösten, själen, livet. Ett mästerverk som förtjänar sin plats däruppe bland Pop, Alina och The Blue Notebooks.

2. Differnet
Jag väljer att inte kalla den för någonting. Det räckte nästan, nästan ända fram till förstaplatsen även på albumlistan. Differnets andra album är på alla punkter starkare än debuten. Tomas Bodén tycks ha en väldigt klar vision om vad han vill göra med sitt Differnet, och vi får oss en omtumlande resa. ”Edison” är helt briljant och det närmsta jag vågar mig modern folkpop, ”Alberquerque” med Sarah Action Biker är perfekt electropop och ”Magnetic Memories” har jag redan utnämnt till årets bästa låt. Ett album som pulserar av liv, kreativitet, originalitet och Peter Hook-bas.

3. Out Hud: Let Us Never Speak Of It Again
Det säkraste sättet att få mig avstå från att lyssna på en skiva är normalt en deklaration som säger ”den är som ett enda långt party”. Årets Out Hud-album är precis det. Fast på ett sätt jag knappast hade kunnat föreställa mig. Helt fantastiska basgångar som kanske har sin grund i punkfunk, men som är så mycket mer, fungerar här som skelett i en rytmorgie utan dess like. Let Us Never Speak Of It Again är så proppfull av infall att den borde kännas överlastad och jobbig. Det är den inte. Bara helt underbart skruvad och melodiskt förtjusande i all dårskap.

4. Alva Noto/Ryuichi Sakamoto:Insen
Tysk glitch möter japansk konstmusik i Raster Notons kanske finaste släpp hittills. En alldeles ljuvlig ljudkuliss. Abstrakt, undflyende och rogivande.

5. Saint Etienne: Tales From Turnpike House
När alla var upptagna med att positionera sig om TTA smög Saint Etienne ut sitt bästa album på över 10 år. År 2005 borde vi alla egentligen ha positionerat oss för/emot Tales From Turnpike House istället. Folk talade om softrock och flöjter, men vad jag hör är ljudet av Saint Etiennes mest utpräglade Beach Boys-skiva, med ljuvliga harmonier och körer som tampas med deras patenterade popkänsla. Fortfarande ett av världens bästa band.

6. Sigur Rós: Takk
Givetvis följdes Takk av ett gäng hjärndöda recensioner där man gjorde sig lustig över det isländska och naturromantiska. Verkligen kreativt. Min relation till Takk har inte varit alldeles problemfri, det ska sägas. Den är för lång, och de upprepar grepp från de två föregångarna lite väl mycket. Om ( ) var en förfining av uttrycket på Agaetis Byrjún så är det svårt att inte se Takk som ett dokument över stagnation. Men ändå: vi hittar här 5-6 låtar som bara skulle kunna skapas av Sigur Rós, och de är heller inte rädda för att ta i riktigt ordentligt för att skicka låtarna långt ut i rymden med sina effektpedaler. Och när de är som bäst, då finns det fortfarande inget band som rör Sigur Rós. Eller? Mogwai kanske…

7. Harold Budd: Avalon Sutra
Ett helt otroligt vackert omslag, signerat David Sylvian, skvallrar om en skiva helt i min smak. Harold Budd har medverkat på två av mina all-time top20-skivor: The Pearl och Ambient 2: The Plateaux of Mirror (båda i lag med Brian Eno). Avalon Sutra är vintage Budd. Blott platta ord som vackert och melankoliskt berättar inte hela sanningen. This man is a genius.

8. Brian Eno: Another Day On Earth
Jag är så sjukt imponerad av Another Day On Earth. Än en gång lyckas han uppfinna en helt egen klangvärld, och dessutom skriva underbara poplåtar, så där bara i förbifarten. He truly is God.

9. Cut Copy: Bright Like Neon Love
Årets näst bästa partyplatta. Du hittar minst fem kanonsinglar här.

10. Monotoni #2
Om du tvivlar på Sveriges status som världens ledande popnation 2005 räcker det att lyssna på Billy Rimgards Monotoni #2. Här samlas storheter som The Field, Mr.Suitcase, Sonores och Cotton Ferox (med Sveriges överlägset bästa sångare, Krister Linder från Dive som gäst).

11. Colder: Heat
Så länge vi lyckas hålla den lokala reklambyrån borta från Colder är Heat en stor upplevelse för alla oss som förstår att man måste låna grunden från Joy Division om man vill vara så mycket nu det bara går. Torrt, ogästvänligt, hårt och bitvis briljant.

12. Nine Horses: Snow Borne Sorrow
Jag har min flickvän att tacka för att David Sylvian har fått så stort utrymme i mitt liv på senare år. Det har varit mycket Secrets of the Beehive därhemma kan jag säga. Snow Borne Sorrow är ytterligare en triumf för Sylvian, som inte verkar kunna göra något fel i den fas av livet han nu befinner sig i.


Det har varit ett bra år.

2005: Songs To Learn And Sing

Det är den tiden på året igen. Det är dags att summera. Jag har tagit på mig att göra fyra listor; årets låtar, årets skivor, årets konserter och årets filmer. Låtlistan är nästan den roligaste (och svåraste) att göra. 25 låtar blev det. Det skulle bli två ruggiga blandskivor av det här urvalet. En sak som slår mig; 2005 är svensk musik världsledande - det är inget annat än helt otroligt. Läs noga nu, för här har ni 2005 års bästa låtar på ett bräde.

1. Differnet: Magnetic Memories
Det sista spåret på årets fenomenala Differnet-album är en majestätisk skapelse som smyger igång med en tyst bas och ett ambient ljudlandskap med försiktigt blås längst bak, för att sedan blomma ut i en hård elektromelankolisk hymn. Det här var årets vackraste musikstycke; en episk saga som ignorerar traditionella tidsramar och under resans gång lyckas få med det mesta jag gillar med anspråksfull popmusik.

2. Out Hud: It´s For You
Jag trodde inte jag hade funken i blodet förrän jag mötte Out Hud och förstod att svängig musik visst har ett existensberättigande. ”It´s For You” var årets dansbomb, en sanslös orgie i stenhård bastrumma, catchy pop och innovativt rytmmönster.

3. Sigur Rós: Glósóli
Glósóli är en vidareutveckling av det de har sysslat med sedan mästerverket Agaetis Byrjún, bara lite hårdare. En jävligt respektingivande och hårt kontrollerad långsam explosion.

4. Embassy: Some Indulgence
Albumet har inte imponerat nämnvärt på mig, det förefaller hafsigt och alltför obekymrat medelhavsglassigt i mina öron, långt från debutens briljans. Men ”Some Indulgence” är verkligen det bästa Embassy någonsin har gjort. Totalt fokuserad, dramatisk och svindlande melodisk.

5. Domotic: Hate You Forever
En ganska simpel låt egentligen, men fullständigt oemotståndlig i sin blandning av söt harmoni, upphackad produktion och bitter svada.

6. Alyoa: It´s Been Too Long
Housepop är den nya exotismen. Jag vet nada om Alyoa, men "It´s Been Too Long" är nog årets mest upplyftande låt.

7. Marsen Jules: Fanes d´Automne
Som en porlande bäck av rent klart vatten. Gas och Arvo Pärt är en kombination jag trodde existerade blott i mina drömmar.

8. Brian Eno: This
Brian Eno har gjort klassiska skivor i mer än 30 år, men lyckas fortfarande hitta unika ingångar i sitt musikskapande. I ”This” gör han sin mest direkta poplåt på evigheter; det är en enkel melodi som på Enos omisskännliga vis kombinerar naiv popsensibilitet med rik ljudarkitektur.

9. Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
”Mellanstadiediscot” hade utmärkt sig som ett av de bästa spåren på ”69 Love Songs” om den hade varit med där. Aldrig förr har väl den där känslan och klumpen i halsen efter ytterligare en misslyckad mellanstadiedans fångats bättre.

10. Nine Horses: Snow Borne Sorrow
Inte bara årets snyggaste titel, utan ytterligare en fjäder i hatten för David Sylvians gyllene medelålder. Det är inga som helst problem att bli äldre med hans värdiga och stilfulla kompositioner som sällskap.

11. Mr.Suitcase: La Menteuse
Alla älskar årets största undergroundhit. Och namedroppar man Pet Shop Boys och Jean-Michel Jarre på fransk brytning efter varandra i texten så har man vunnit över mig som stort fan.

12. Cut Copy: Autobahn Music Box
Ytterligare ett sånt där klipp-och-klistraband med härligt eklektisk smak; det borde vara lätt att hata Cut Copy. Bara ett problem; de är svinbra. Den låt jag spelar oftast från deras sublima album är ”Autobahn Music Box”.

13. Depeche Mode: Precious
Tyvärr är Playing the Angel deras svagaste album någonsin, men förstasingeln är faktiskt chockerande bra. Vintage Depeche Mode, med evergreenkvaliteter i klass med ”Enjoy the Silence”.

14. Gwen Stefani: Cool (Richard X Remix)
Jag gillar egentligen inte alls Gwen Stefani. Hon är en ganska obehaglig MTV-maskot, designad att vara lite smartare och häftigare än de andra average white chicks som ges sändningstid på samma vidriga kanal. Men ”Cool” i Richard X remix är ett suveränt stycke samtida pop i samma anda som förra årets bästa singel ”I Believe In You” av Kylie.

15. World´s End Girlfriend: We Are the Massacre
Det är väl klart att man har en förkärlek till dysfunktionell japansk postrock. Med ett sånt bandnamn förtjänar man att tas på allvar. ”We Are the Massacre” är ett filmiskt praktstycke.

16. Ola K: Cistern
Ola K bjöd på detta Voluptésläpp in oss till en stund med stenhård instrumental bodytechno som Nitzer Ebb skulle ha kunnat bygga sin comeback på. Helt sjukt coolt och bra såklart. Håll utkik efter Ola K-special i Ondskan i januari!

17. Malcolm Middleton: Choir
Arab Strap har gjort en rockskiva och det gråter jag givetvis lite över. Men jag tröstar mig med Middletons fantastiska ”Choir” från hans rätt så schyssta soloalbum Into the Woods.

18. Sonores: Jonathan
Jag missade den här lite i början när jag spelade sönder ”La Menteuse” och The Field från samma samlingsskiva, Monotoni#2. Men ”Jonathan” är nästan plågsamt vacker akustisk shoegazingambient med ett unikt tilltal.

19. Radio Dept.: Deliverance
En ny inriktning, och kanske inte lika direkt som deras mästerverk ”Pulling Our Weight”. ”Deliverance” är som en skör uppdatering av Pet Shop Boys/Dusty Springfields ”In Private”, förbluffande elegant och förföriskt skön.

20. Milky: Be My World
Glöm det där jag sa om Embassy; här snackar vi obekymrad Ibizadisco, glitter och dansgolv. För en gammal got som jag känns det nästan radikalt att gå igång på det här. Om man bortser från italokopplingen då.

21. Saint Etienne: Milk Bottle Symphony
Förmodligen den bästa låten från deras allvarligt missförstådda Tales From Turnpike House.

22. The Field: Serenade
The Field släppte också en briljant tolva på Kompakt i år, men frågan är om inte ”Serenade” är ännu bättre. Ingen gör varsam monoton techno bättre än Axel Willner.

23. Flow Flux Clan: Slowmotion Ears, Widescreen Eyes
Jag hörde den först idag, men det är så bra att den måste upp på listan direkt.

24. Echo & the Bunnymen: All Because Of You Days
Jag har tidigare betygad min Bunnymen-kärlek här på bloggen. ”All Because Of You Days” är finaste spåret på värdiga vuxenpopskivan Siberia. Bredbent blir inte bättre än så här.

25. Rhythm & Sound w/Rod Of Iron: Lightning Storm
På intet sätt dålig, men ändå en stor besvikelse; jag talar om Rhythm & Sounds See Mi Yah som släpptes som 7”-box och cd nu i år. Alla tio låtar har samma rytm, och det är inte en av Ernestus/Oswalds mest minnesvärda baktakter som används. Men på ”Lightning Storm” får de till det, och man påminns om the good old days, där varje ny Burial Mix-10” var en fullständigt världsomstörtande, revolutionerande musikhändelse.

Mr.Suitcase + ett dj-set

Jag kom hem från Paris igår, men jag ska inte trötta ut er med ännu en reseskildring. Det var fantastique är allt jag tänker säga om det nu. Idag ska jag istället sammanfatta vad som hände på Volupté torsdagen den 8/12. Det var en sagolikt fin säsongsavslutning. Mr.Suitcase! Mr.Suitcase. Jag trodde väl visst att det skulle bli jättebra, men jag blev närmast chockad av exakt hur jävla fantastiskt det var. Billy (Mr.Suitcase) arbetade redan innan spelningen upp en hetsig drum´n´bass-energi, och agerade human beatbox, wild on the jungle. När han så äntrade scenen var det för att annonsera ett jungle-party, som vore det 1995 igen. Nu blev det ju inte så mycket jungle, men väl en spelning som totalt slog undan benen på mig, trots att jag tvingades hålla avståndet från scenen. Som jag minns det spelades fyra låtar och alla höll minst lika hög klass som "La Menteuse". Det var hårt och mjukt, och på väggen visades fina projektioner - vi som var där var alla mycket imponerade. Snart släpps en ep och i mars spelar Mr.Suitcase förband till Depeche Mode i Globen.

Detta om detta. Det spelades ju musik före och innan konserten också. Jag minns att Angelica spelade en helt sjukt bra låt med Max Berlin (gimme!), och Åsa bjöd på lite smakprov från Japan innan Markus och jag tog oss an skivtallrikarna. Det här är vad vi spelade:

Autechre: Eggshell
Incunabula är och förblir(?) den bästa technoskiva som gjorts. Jag har alltid med "Eggshell" när det spelas skivor, men oftast har man redan tidigt fått upp ett för högt tempo för att den ska passa in i ett partyset. Så nu inledde jag med den. Vilket jävla mästerverk.

Kompjotr Eplektrika: Reztlezzlegz
En väldigt fascinerande ljudbild. Avigt och stört, men också medryckande, originellt och briljant.

Rhythm & Sound: Spend Some Time
Ibland tycker jag att Rhythm & Sound är de enda som gjort något verkligt radikalt rent musikaliskt i en popkontext den här sidan Kraftwerks 70-tal.

Isan: Celia´s Dream
Slowdivecover.

Talk Talk: Living in Another World
"Did I see tenderness when you saw hell?" När man verkligen lyssnar på texten växer den här monumentala låten ytterligare.

Francoiz Breut: Ultimo
En Aidan Moffatt-favorit.

Andreas Dorau: Girls In Love
Vår europeiska orgie fortsätter med Andreas Doraus popkaramell. Jag har upptäckt Dorau först i år, mest på grund av en bild på jetsetjunta där han såg intressant ut. Vill ha mer, mer!

Indochine: Leila
Inte ett dj-set utan den här. "Hej, det är jag; Magdalena. Jag vill hälsa till..."

Savage: Don´t Cry Tonight
Den perfekta italolåten, i ett omöjligt tempo.

Vitalic: Trahison
En riktigt fläskig discopärla från Frankrike.

The Cure: Lament
Det har alltid varit en liten dröm för mig att spela "Lament" ute på diskotek. En av Cures fem bästa låtar.

Felix Kubin: Hello
En väldigt personlig Lionel Richie-tolkning.

Indochine: Tes Yeux Noirs
Mitt franska favoritband än en gång. När jag var i Belgien förra året frågade jag två tjejer vilken låt av Indochine som hade varit mest framgångsrik i Belgien, och de svarade till min stora förvåning och glädje "Tes Yeux Noirs". Världens bästa gitarrljud, underbart intro, och en otroligt vacker melodi=en av Indochines 3-4 bästa låtar.

Narks: Nighttime In Smedby
Lokalpatriotismen strikes again.

Saint Etienne: This Is Radio Etienne
Min all-time favoritöppning på ett album!

Saint Etienne: Only Love Can Break Your Heart
...och den övergår givetvis i denna crowdpleaser.

Här går Mr.Suitcase upp och gör sin fenomenala och exklusiva spelning. När det är färdigt inleder vi vår andra runda med...

Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
Patrik Lindgren is telling it like it was i 2005 års stora tearjerker.

The Stockholm Monsters: Partyline (12" mix)
Här skakar Markus och jag hand på att detta verkligen är Världens Bästa Låt Någonsin.

Harry: You Have Gone Wrong
Och "Partyline" har en brasiliansk tvilling! Överlägset bästa spåret på fina samlingen The Sexual Life of the Savages. Första utomeuropeiska låten för kvällen.

Pet Shop Boys: Here (PSB extended mix)
Den helt suveräna electroclash-mixen från sjukt underskattade Disco 3.

Junior Boys: Birthday (Manitoba remix)
För varje dag som går framstår Junior Boys mer och mer som världens viktigaste popband just nu. Fattar ni verkligen hur sjukt bra de är?

The Mobile Homes: I Know I Will Die
Jag uppfyller ytterligare en våt dröm och introducerar Mobile Homes i de fina salongerna. Hade "I Know I Will Die" släppts i år hade den varit en större hit än vadsomhelst med Le Sport. Note to Billy: gör en remix!

Exchpoptrue: Lost And Found
Kitsuné Maison bjuder på en fin akt.

Domotic: Hate You Forever
En låt som är lika bra som titeln är genialisk.

Erasure: Breath Of Life
Det finns ju hur mycket godbitar som helst att hämta från Vince Clarkes hitfabrik! Jag tänker på hur mycket jag älskar Yazoos You And Me Both.

My Favorite: Homeless Club Kids Remix By Alexander Pearls
Fortfarande världens bästa remix. Numera ett stående inslag i våra set.

Pet Shop Boys: A Man Could Get Arrested
B-sida på "West End Girls" och en av de mest aggresiva låtar de har gjort. Spelas alldeles för sällan ute på klubbarna.

Alyoa: It´s Been Too Long
Från Stefan Z:s fina årssammanställning. Pop med ett visst mått av house i botten. Otroligt bra och upplyftande låt.

Saint Etienne: Lightning Strikes Twice
Enda problemet med Tales From Turnpike House är att det är snudd på omöjligt att välja ut den bästa låten.

Lars Blek ft. Action Biker: My Everything
Två av Sveriges absolut bästa artister i ett samarbete som snart äntligen kommer släppas officiellt på Friendly Noise kommande supersamling.

Flatpack: Sweet Child O´Mine
Jag svär mig fri från allt ansvar!

The Orb: Perpetual Dawn
En av 90-talets tio bästa singlar.

Soviet: Commute
Ett väldigt underskattat band vars album We Are Eyes, We Are Builders varmt rekommenderas.

OMD: Maid Of Orleans
Jag kan inte hålla mig utan skriker rätt ut "världens bästa låt!" Men det var ju "Partyline", så "Maid Of Orleans" får väl bli tvåa typ.

Embassy: Time´s Tight
Crowdpleaser.

New Order: Age Of Consent
Har ni inte sett Endless Smile-Mattias visseldansa till "Age Of Consent" har ni inte sett någonting. Glöm aldrig bort hur fantastisk denna låt är, hur många skivor New Order än fortsätter göra.

Erasure: Love To Hate You
Publiken gillar Erasure jättemycket och det är ju kanonroligt!

Carter USM: The Only Living Boy In New Cross
Det är inte så många kvar i lokalen nu, så vi har total konstnärlig frihet. Missa inte Carter-listan på http://theunsexables.blogspot.com.

Pet Shop Boys: Girls And Boys
Bättre än det redan briljanta originalet.

A Shrine: Silent
Det är tänkt att detta, swindiens absoluta peak, ska bli kvällens sista låt.

...men det blir det inte. Åsa spelar en jullåt, sen får Markus och jag på allmän begäran avsluta med...

Carter USM: England
Evert Taube hade mördat för den här dragspelsuppgörelsen med ett hycklande England.

Det var väl ett job well done? Förhoppningsvis ses vi snart ute i klubbsvängen igen. Have a good time, all the time.

A Better Tomorrow: Volupté 8/12

Ni har nog inte riktigt råd att missa superba Voluptés säsongsavslutning imorgon. Främst givetvis på grund av att Mr. Suitcase tänker bjuda på ett exklusivt liveset. I "La Menteuse" finner vi inte bara en av årets vassaste låtar; det är också den slutgiltiga upprättelsen av Jean-Michel Jarres ära. Det är jättefint.

Men vad mer kan ni vänta er av morgondagen? Jo, Markus och jag agerar gäst-dj:s och vi tänker bjuda på fantastisk musik. Jag har varit lite sjuk i början av veckan, och det har inneburit en massa tid framför stereon och djupgrävande bland skivorna. Nyss spelade jag Cocteau Twins "The Spangle Maker", och kom som vanligt fram till att partiet 3.34-4.39 är bland det bästa jag vet. Kanske borde jag spela den imorgon. Man kan aldrig vara säker på exakt var man hamnar när man ger sig ut på dj-odyssé, det är så många faktorer man får ta hänsyn till när man väl står där i båset. Men ett hett stalltips är väl att ni får höra saker med Autechre, Beloved, Marc Almond, Stockholm Monsters, Submarine Prophets, Savage, Indochine och Rhythm & Sound.

...tänkte han medan en fantastisk bland-cd klingade i bakgrunden; A Silver Mt. Zions "13 Angels Standing Guard ´Round the Side Of Your Bed" övergick i Wareham/Phillips "Moonshot" och det var dags att ta itu med disken. Imorgon: Volupté. Fredag: Paris!