2005: Songs To Learn And Sing

Det är den tiden på året igen. Det är dags att summera. Jag har tagit på mig att göra fyra listor; årets låtar, årets skivor, årets konserter och årets filmer. Låtlistan är nästan den roligaste (och svåraste) att göra. 25 låtar blev det. Det skulle bli två ruggiga blandskivor av det här urvalet. En sak som slår mig; 2005 är svensk musik världsledande - det är inget annat än helt otroligt. Läs noga nu, för här har ni 2005 års bästa låtar på ett bräde.

1. Differnet: Magnetic Memories
Det sista spåret på årets fenomenala Differnet-album är en majestätisk skapelse som smyger igång med en tyst bas och ett ambient ljudlandskap med försiktigt blås längst bak, för att sedan blomma ut i en hård elektromelankolisk hymn. Det här var årets vackraste musikstycke; en episk saga som ignorerar traditionella tidsramar och under resans gång lyckas få med det mesta jag gillar med anspråksfull popmusik.

2. Out Hud: It´s For You
Jag trodde inte jag hade funken i blodet förrän jag mötte Out Hud och förstod att svängig musik visst har ett existensberättigande. ”It´s For You” var årets dansbomb, en sanslös orgie i stenhård bastrumma, catchy pop och innovativt rytmmönster.

3. Sigur Rós: Glósóli
Glósóli är en vidareutveckling av det de har sysslat med sedan mästerverket Agaetis Byrjún, bara lite hårdare. En jävligt respektingivande och hårt kontrollerad långsam explosion.

4. Embassy: Some Indulgence
Albumet har inte imponerat nämnvärt på mig, det förefaller hafsigt och alltför obekymrat medelhavsglassigt i mina öron, långt från debutens briljans. Men ”Some Indulgence” är verkligen det bästa Embassy någonsin har gjort. Totalt fokuserad, dramatisk och svindlande melodisk.

5. Domotic: Hate You Forever
En ganska simpel låt egentligen, men fullständigt oemotståndlig i sin blandning av söt harmoni, upphackad produktion och bitter svada.

6. Alyoa: It´s Been Too Long
Housepop är den nya exotismen. Jag vet nada om Alyoa, men "It´s Been Too Long" är nog årets mest upplyftande låt.

7. Marsen Jules: Fanes d´Automne
Som en porlande bäck av rent klart vatten. Gas och Arvo Pärt är en kombination jag trodde existerade blott i mina drömmar.

8. Brian Eno: This
Brian Eno har gjort klassiska skivor i mer än 30 år, men lyckas fortfarande hitta unika ingångar i sitt musikskapande. I ”This” gör han sin mest direkta poplåt på evigheter; det är en enkel melodi som på Enos omisskännliga vis kombinerar naiv popsensibilitet med rik ljudarkitektur.

9. Ring Snuten!: Mellanstadiediscot
”Mellanstadiediscot” hade utmärkt sig som ett av de bästa spåren på ”69 Love Songs” om den hade varit med där. Aldrig förr har väl den där känslan och klumpen i halsen efter ytterligare en misslyckad mellanstadiedans fångats bättre.

10. Nine Horses: Snow Borne Sorrow
Inte bara årets snyggaste titel, utan ytterligare en fjäder i hatten för David Sylvians gyllene medelålder. Det är inga som helst problem att bli äldre med hans värdiga och stilfulla kompositioner som sällskap.

11. Mr.Suitcase: La Menteuse
Alla älskar årets största undergroundhit. Och namedroppar man Pet Shop Boys och Jean-Michel Jarre på fransk brytning efter varandra i texten så har man vunnit över mig som stort fan.

12. Cut Copy: Autobahn Music Box
Ytterligare ett sånt där klipp-och-klistraband med härligt eklektisk smak; det borde vara lätt att hata Cut Copy. Bara ett problem; de är svinbra. Den låt jag spelar oftast från deras sublima album är ”Autobahn Music Box”.

13. Depeche Mode: Precious
Tyvärr är Playing the Angel deras svagaste album någonsin, men förstasingeln är faktiskt chockerande bra. Vintage Depeche Mode, med evergreenkvaliteter i klass med ”Enjoy the Silence”.

14. Gwen Stefani: Cool (Richard X Remix)
Jag gillar egentligen inte alls Gwen Stefani. Hon är en ganska obehaglig MTV-maskot, designad att vara lite smartare och häftigare än de andra average white chicks som ges sändningstid på samma vidriga kanal. Men ”Cool” i Richard X remix är ett suveränt stycke samtida pop i samma anda som förra årets bästa singel ”I Believe In You” av Kylie.

15. World´s End Girlfriend: We Are the Massacre
Det är väl klart att man har en förkärlek till dysfunktionell japansk postrock. Med ett sånt bandnamn förtjänar man att tas på allvar. ”We Are the Massacre” är ett filmiskt praktstycke.

16. Ola K: Cistern
Ola K bjöd på detta Voluptésläpp in oss till en stund med stenhård instrumental bodytechno som Nitzer Ebb skulle ha kunnat bygga sin comeback på. Helt sjukt coolt och bra såklart. Håll utkik efter Ola K-special i Ondskan i januari!

17. Malcolm Middleton: Choir
Arab Strap har gjort en rockskiva och det gråter jag givetvis lite över. Men jag tröstar mig med Middletons fantastiska ”Choir” från hans rätt så schyssta soloalbum Into the Woods.

18. Sonores: Jonathan
Jag missade den här lite i början när jag spelade sönder ”La Menteuse” och The Field från samma samlingsskiva, Monotoni#2. Men ”Jonathan” är nästan plågsamt vacker akustisk shoegazingambient med ett unikt tilltal.

19. Radio Dept.: Deliverance
En ny inriktning, och kanske inte lika direkt som deras mästerverk ”Pulling Our Weight”. ”Deliverance” är som en skör uppdatering av Pet Shop Boys/Dusty Springfields ”In Private”, förbluffande elegant och förföriskt skön.

20. Milky: Be My World
Glöm det där jag sa om Embassy; här snackar vi obekymrad Ibizadisco, glitter och dansgolv. För en gammal got som jag känns det nästan radikalt att gå igång på det här. Om man bortser från italokopplingen då.

21. Saint Etienne: Milk Bottle Symphony
Förmodligen den bästa låten från deras allvarligt missförstådda Tales From Turnpike House.

22. The Field: Serenade
The Field släppte också en briljant tolva på Kompakt i år, men frågan är om inte ”Serenade” är ännu bättre. Ingen gör varsam monoton techno bättre än Axel Willner.

23. Flow Flux Clan: Slowmotion Ears, Widescreen Eyes
Jag hörde den först idag, men det är så bra att den måste upp på listan direkt.

24. Echo & the Bunnymen: All Because Of You Days
Jag har tidigare betygad min Bunnymen-kärlek här på bloggen. ”All Because Of You Days” är finaste spåret på värdiga vuxenpopskivan Siberia. Bredbent blir inte bättre än så här.

25. Rhythm & Sound w/Rod Of Iron: Lightning Storm
På intet sätt dålig, men ändå en stor besvikelse; jag talar om Rhythm & Sounds See Mi Yah som släpptes som 7”-box och cd nu i år. Alla tio låtar har samma rytm, och det är inte en av Ernestus/Oswalds mest minnesvärda baktakter som används. Men på ”Lightning Storm” får de till det, och man påminns om the good old days, där varje ny Burial Mix-10” var en fullständigt världsomstörtande, revolutionerande musikhändelse.