Live at the Witch Trials

Årets konserter:

1. The Dead Texan, Fylkingen
Det var februari och det snöade ymnigt. Ni anar inte hur mycket jag älskar snö. Det enda jag klagar på när det gäller vädret i Sverige är att det snöar för lite. Men just denna dag låg det stora vita drivor längs gatorna i Stockholm. I skenet från gatlyktorna blev det en vacker kvällspromenad mot Fylkingen, och en nästan alltför perfekt inramning till kvällens begivenhet.

Jag hade lyssnat på The Dead Texans skiva innan jag såg spelningen, men jag hade tydligen inte hört den. Konserten varade i kanske 50 minuter, men alla tidsbegrepp upplöstes när jag satt på en pinnstol och domnade bort i ett hypnotiskt tillstånd. För kanske första gången upplevde jag att animationerna som visades på duken inte bara var en bakgrund, utan något som var minst lika centralt som musiken. Christina Vantzos har gjort ett fantastiskt arbete med sina videoteckningar, som bland annat fungerade som illustrationer av blodomloppet i människokroppen. Till detta har Adam Wiltzie gjort musik som är snäppet vassare än det han gör med droneduon Stars of the Lid. The Dead Texan har hittat ett alldeles eget ljuduniversum, lite som en musikalisk motsvarighet till Innerspace. Efter den enorma konsertupplevelsen har The Dead Texans skiva vuxit ut till något av det finaste jag har i min dronehylla.

2. Out Hud, Debaser
Det blev många höga placeringar för Out Hud på årets listor här på slowdivejocke. Kanske tar de hem den sammanlagda världscupen. Jag gick till Debaser, mer eller mindre som ett oskrivet blad vad gäller Out Hud. Där bländades jag av det berömda vita ljuset. Jag fick samma upplevelse som jag inbillar mig att James Browns fans får på inspirerade spelningar. Det var en funkexplosion, med rötterna i en 80-tals new wave som beamats långt in i framtiden. Det svängde något så fruktansvärt hårt. Mitt i spelningen såg jag bandets gitarrist i kön till baren. Han köpte en öl, och gick sedan upp för att återförenas med bandet. *insert: aftonbladetklyscha för att hylla en Håkan Hellström-konsert. Ledord – glädje, eufori, dans*

3. Sigur Rós, Vega Köpenhamn
Det är alltid farligt för konsertupplevelsen att se ett band man gillar i Köpenhamn. De härligt spontana rödnäsorna behärskar bättre än alla andra folk konsten att skråla sönder något vackert. Det är ju också en extra hjälp att Vega serverar sin öl i plastmuggar som sedan slängs på golvet, bara för att bli ljudligt mosade i parti och minut. Så när jag ser Sigur Rós för tredje gången är jag ett nervvrak och jag kan inte säga att det är till bandets fördel. Men man rör inte en Sigur Rós-spelning så lätt. Inledningen är så fenomenal att allt annat bleknar. Innanför en blek slöjridå spelar bandet de två inledande spåren från Takk, och det är en säregen blandning av skör skönhet och rå aggresivitet, avskärmad från en publik som inte förtjänar det de hör och ser.

4. Differnet, Södra Teatern/Stagneliusskolan i Kalmar
Det är svårt att välja en av de här spelningarna. Det främsta tillskottet jämfört med albumet är att basisten får ett större utrymme. Magnus är verkligen Differnets Simon Gallup, och en stor tillgång på scen. Det han gör får en himmelsk skapelse som "Magnetic Memories" att skimra ännu mer.

5. Mr. Suitcase, Nalen Bar
Det var en chockartad upplevelse att se Billy Rimgard gå upp och fullständigt köra över den hänförda publiken med kirurgiskt precisa electrokompositioner, fullmatade med melodisk skärpa. Att döma av låtmaterialet blir kommande ep:n en av nästa års stora musikhändelser i Sverige.

6. Mono, Södra Teatern
Det jag gillar med Mono är att deras musik är så okomplicerad och rakt på sak. Låtarna smyger igång, med försiktiga gitarrplock, för att övergå i ringande gitarrmattor som hela tiden ökar i styrka tills de imploderar. Uppfriskande, på något sätt. Det är väldigt basic postrock, men Mono gör det bättre än alla andra. Det är som att se en välkonstruerad actionfilm från Hong Kong; man njuter av de noggrant uppbyggda scenerna som alltid slutar i virtuost våld.

7. The Field, Popaganda
Jag kan inte låta bli att skicka iväg ett mess till Axel, mitt under hans spelning: ”5 av 5, om man säger”.

8. Milky, Nalen Stacken
Jag har aldrig varit förtjust i tacky kitsch, men Milky närmade nog sig just det. Halvdant koreograferad dans, Östeuropa och Ibiza möttes här i en ohelig allians. Men det var så himla fin och upplyftande popmusik de bjöd på, lite som ett Saint Etienne utan smakfilter. Briljant, in a word.

9. The Montgolfier Brothers, Nalen Stacken
Kanske var jag egentligen lite för full och odräglig för att till fullo uppskatta Montgolfier Brothers spelning. Men jag minns att jag imponerades av modet att inleda med en låt a capella. Konserten fortsatte i ett beundransvärt lågt tempo, och deras fint utmejslade sånger blev en välbehövlig kontrast mot den rådande dekadansen.

10. The Wedding Present, Debaser
Årets mest missförstådda konsert, brukar jag skoja. Men det kanske ligger något i det, inte så många verkade övertygade av David Gedge och hans mannar i deras ganska så utskällda comeback. Jag tyckte att de var alldeles lysande denna kväll; ett gäng tjuriga arbetslösa huliganer ställde sig på scenen och började ganska avvaktande. I takt med att de blev allt tjurigare skruvades både volym, intensitet och frenesi upp. Till slut stod de där med mungiporna neråt och manglade så jävla hårt och bittert att man bara måste älska dem. Efter konserten köpte jag en Wedding Present-penna för 7 spänn. Den kostade egentligen 10 kr, men merchandisetjejen tog tjurigt och motvilligt mot mina sista slantar i utbyte mot skrivdonet.


Events
Jag vill ha med en liten underrubrik för att få med tre andra arrangemang som har påverkat mig mycket i år. Saker som inte riktigt är renodlade konserter, men som ändå förtjänar ett hedersomnämnande.

1. Dumb Type Voyage, Dansens Hus
Dumb Type är ett konstnärskollektiv bestående av musiker, dansare, arkitekter, videokonstnärer och dataprogrammerare. Med Voyage har de skapat något som måste vara det kanske häftigaste jag har sett på en scen. Till musik av Ryoji Ikeda spelar de upp scener som är så snygga att jag flera gånger under föreställningen bokstavligen tappar andan. De börjar i en gruva, för att sedan fly ut till havs, och däremellan skildra ett framväxande kommunikationssamhälle med dans, videokonst, snillrik belysning och öronbedövande noise. Det är så oerhört 10 av 10 att de bara måste komma hit igen. Dansens Hus är för övrigt jävligt ace. Ge mig fler anledningar att gå dit, plz.

2. Perfect From Now On, Malmö Folkets Park
PFNO lindrade smärtan, ja smärtan, efter Mitt ***** Livs frånfälle. En oerhört älskvärd endagsfestival, anordnad av fantastiska människor, besökt av fantastiska människor, och med fler fantastiska spelningar av bland andra O.Lamm, Kompjotr Eplektrika och Domotic. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen, även om flera fragment gåtfullt nog redan saknas…Men alla minns väl när ”Änglahund” överröstade Calvin Johnson? Jag får fortfarande kramp i magen när jag tänker på det.

3. Magnus Uggla, Hamburger Börs
Gurra på Rocks lyckades minsann få loss två biljetter till popsmedens krogshow. Krogshow är för mig lika med subversiv, omstörtande verksamhet – helt enkelt en kulturyttring som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mig till. Jag har alltid tyckt om Magnus Uggla, även om han inte har gjort något relevant sedan 1986 års suveräna samtidsskildring Den Döende Dandyn. Hans krogshow bygger till största delen på hans nya, tyvärr ganska usla låtmaterial, och texter av Calle Norlén. Är det roligt? Jag vet inte, men jag och Gurra skrattar i varje fall jättemycket, ibland skrattar vi åt sånt som inte är det minsta kul. Men det är förbannat roligt när Uggla ligger på en roterande säng, likt Craig Wasson i De Palmas Body Double, och provocerar. Han roar och oroar. Spottar på publiken och bryter tabun. Häcklar. Det är givetvis väldigt tryggt och bingolotto-anpassat, men Uggla behärskar det här. Det blir fantastiskt roligt när Gurra skriker ”låt inte dom jävlarna ta dig”. Vi sitter längst fram, och tanten bredvid mig vill hålla min hand hela tiden. Jag låter henne hållas ett tag. När Uggla går mot scenkanten är jag inte sen att gå fram och göra en dubbel high five med honom. Det gjorde jag, nådens år 2005. Vad gjorde ni?