Årets album 2005

Årets bästa skivor 2005.

Ni kommer att drunkna i likriktning i år igen när ni läser alla listor. Magic Numbers, Antony & the Johnsons, Arcade Fire, M.I.A, Vashti Bunyan och Tough Alliance. Jag tänker tillbaka till början av decenniet då det rådde ett kompakt Ed Harcourt/Badly Drawn Boy/Shite Stripes-mörker på alla årsbästalistor. Lika illa är det kanske inte idag, men konformismen har definitivt tagit bort mycket av glädjen när listorna börjar dyka upp i nov-dec. Man tycker som man tycker, och att distansera sig från Musikbyrån är givetvis inget självändamål i sig. Men det bara måste finnas något som är bättre än Magic Numbers 2005. Och utan att ha hört nämnda band (snälla, låt mig slippa) så är jag säker på att så är fallet. Jag har valt ut 12 glimrande juveler ur årets skivskörd. Så här ser min lista ut:

1. Marsen Jules: Herbstlaub
Årets bästa skiva gjordes av en tysk som kallar sig Marsen Jules. Jag höll på att dö när jag läste Dotshops beskrivning av skivan; Gas möter Arvo Pärt och Max Richter. The Holy Trinity. Sådana där krystade beskrivningar brukar alltid rendera stor fet besvikelse, men inte i det här fallet. Alla sex spår, från böljande inledningen ”Fanes d´automne” till ”Chanson du Soir”, är modern kammarmusik som med upprepningar, försynta pianoklink och forsande elektronik blir till en perfekt illustration av hösten, själen, livet. Ett mästerverk som förtjänar sin plats däruppe bland Pop, Alina och The Blue Notebooks.

2. Differnet
Jag väljer att inte kalla den för någonting. Det räckte nästan, nästan ända fram till förstaplatsen även på albumlistan. Differnets andra album är på alla punkter starkare än debuten. Tomas Bodén tycks ha en väldigt klar vision om vad han vill göra med sitt Differnet, och vi får oss en omtumlande resa. ”Edison” är helt briljant och det närmsta jag vågar mig modern folkpop, ”Alberquerque” med Sarah Action Biker är perfekt electropop och ”Magnetic Memories” har jag redan utnämnt till årets bästa låt. Ett album som pulserar av liv, kreativitet, originalitet och Peter Hook-bas.

3. Out Hud: Let Us Never Speak Of It Again
Det säkraste sättet att få mig avstå från att lyssna på en skiva är normalt en deklaration som säger ”den är som ett enda långt party”. Årets Out Hud-album är precis det. Fast på ett sätt jag knappast hade kunnat föreställa mig. Helt fantastiska basgångar som kanske har sin grund i punkfunk, men som är så mycket mer, fungerar här som skelett i en rytmorgie utan dess like. Let Us Never Speak Of It Again är så proppfull av infall att den borde kännas överlastad och jobbig. Det är den inte. Bara helt underbart skruvad och melodiskt förtjusande i all dårskap.

4. Alva Noto/Ryuichi Sakamoto:Insen
Tysk glitch möter japansk konstmusik i Raster Notons kanske finaste släpp hittills. En alldeles ljuvlig ljudkuliss. Abstrakt, undflyende och rogivande.

5. Saint Etienne: Tales From Turnpike House
När alla var upptagna med att positionera sig om TTA smög Saint Etienne ut sitt bästa album på över 10 år. År 2005 borde vi alla egentligen ha positionerat oss för/emot Tales From Turnpike House istället. Folk talade om softrock och flöjter, men vad jag hör är ljudet av Saint Etiennes mest utpräglade Beach Boys-skiva, med ljuvliga harmonier och körer som tampas med deras patenterade popkänsla. Fortfarande ett av världens bästa band.

6. Sigur Rós: Takk
Givetvis följdes Takk av ett gäng hjärndöda recensioner där man gjorde sig lustig över det isländska och naturromantiska. Verkligen kreativt. Min relation till Takk har inte varit alldeles problemfri, det ska sägas. Den är för lång, och de upprepar grepp från de två föregångarna lite väl mycket. Om ( ) var en förfining av uttrycket på Agaetis Byrjún så är det svårt att inte se Takk som ett dokument över stagnation. Men ändå: vi hittar här 5-6 låtar som bara skulle kunna skapas av Sigur Rós, och de är heller inte rädda för att ta i riktigt ordentligt för att skicka låtarna långt ut i rymden med sina effektpedaler. Och när de är som bäst, då finns det fortfarande inget band som rör Sigur Rós. Eller? Mogwai kanske…

7. Harold Budd: Avalon Sutra
Ett helt otroligt vackert omslag, signerat David Sylvian, skvallrar om en skiva helt i min smak. Harold Budd har medverkat på två av mina all-time top20-skivor: The Pearl och Ambient 2: The Plateaux of Mirror (båda i lag med Brian Eno). Avalon Sutra är vintage Budd. Blott platta ord som vackert och melankoliskt berättar inte hela sanningen. This man is a genius.

8. Brian Eno: Another Day On Earth
Jag är så sjukt imponerad av Another Day On Earth. Än en gång lyckas han uppfinna en helt egen klangvärld, och dessutom skriva underbara poplåtar, så där bara i förbifarten. He truly is God.

9. Cut Copy: Bright Like Neon Love
Årets näst bästa partyplatta. Du hittar minst fem kanonsinglar här.

10. Monotoni #2
Om du tvivlar på Sveriges status som världens ledande popnation 2005 räcker det att lyssna på Billy Rimgards Monotoni #2. Här samlas storheter som The Field, Mr.Suitcase, Sonores och Cotton Ferox (med Sveriges överlägset bästa sångare, Krister Linder från Dive som gäst).

11. Colder: Heat
Så länge vi lyckas hålla den lokala reklambyrån borta från Colder är Heat en stor upplevelse för alla oss som förstår att man måste låna grunden från Joy Division om man vill vara så mycket nu det bara går. Torrt, ogästvänligt, hårt och bitvis briljant.

12. Nine Horses: Snow Borne Sorrow
Jag har min flickvän att tacka för att David Sylvian har fått så stort utrymme i mitt liv på senare år. Det har varit mycket Secrets of the Beehive därhemma kan jag säga. Snow Borne Sorrow är ytterligare en triumf för Sylvian, som inte verkar kunna göra något fel i den fas av livet han nu befinner sig i.


Det har varit ett bra år.