Pistol Disco

Mig gick skivbranschen förbi.

Man säger mig att skivbranschen är död, hör ni hört det också? Nåja, så länge man begär att jag ska betala för att få musik in i min platta, personlighetslösa lilla iPod från nåt iTunesvaruhus som även säljer mobilsignaler, kommer jag aktivt att göra motstånd och fortsätta köpa, byta, få, och ge bort skivor. Nu när jättarna plötsligt har ”vaknat” och tävlar om att proklamera skivans död (så sent som idag gjorde EMI-bossen det) så ges det ut enorma mängder omistlig musik i vårt land. Må det sen vara i form av vinylsinglar, cdr, kreditkorts-cdr, handsydda 3”… Poängen är att de är väldigt mycket finare än en osynlig fil, och att de är skapade av passion och kärlek.

Jag hör att folk gör sig av med sin stereoutrustning och köper ett sånt där kalt litet designerset med dockningsstation och pyttesmå högtalare. Brrrr… Så fort jag har råd ska jag köpa svindyra lösa delar och gå in för ett liv som audiofil. Motstånd, jag kan inte sluta tala om motstånd mot förflackningen av den kulturella sfären. Vi är några som har jobbat stenhårt i flera månader på ett fanzine som ska se dagens ljus inom en månad, förhoppningsvis. Det är ett sätt att göra motstånd. Ett annat är att starta ett skivbolag. Och döpa det efter en låt av Swans. Man blir inte mer motstånd än så.

Jag talar om Celebrity Lifestyle Records, som i dagarna gav ut den ultimata motståndsskivan, Two, av Göteborgsbandet Pistol Disco. Det är en skiva som för ett jävla liv just när vårt land behöver det som mest. Köp den. Inte minst för den avslutande covern av Suicides bästa låt ”Cheree” (eller näst bästa, efter ”Sweetheart”?) En noisehymn som knappast smeker medhårs, men som ändå lyckas föra in lite välbehövlig epik i noisegenren. Jag orkar ärligt talat inte lyssna enbart på gnissel längre, men Pistol Disco släpper sargen och vidgar vyerna. Det är en uppfriskande skiva i dessa tider av dumhet (hör jag nån idiot i ironisk slips nämna yachtrock en gång till så är det lampshade time).

Let´s get physical

Tinitusfestival 2006-10-28, Münchenbryggeriet.

Folk frågade mig varför jag inte skulle se Arab Strap, ett band som jag har älskat så vansinnigt mycket, på deras sista Sverigespelning. Anledning 1: jag har sett dem sex gånger. Anledning 2: Nitzer Ebb var i stan.

Nitzer Ebb. Det måste vara ett av de snyggaste bandnamnen någonsin. I somras gjorde de comeback och alla rapporter från deras spelningar var samstämmiga; så här bra var de inte ens när det begav sig.

Jag gick i sjuan när jag hittade That Total Age på Domus skivavdelning för 49 kr. Det är i särklass den skiva jag har lånat ut flest gånger till vänner och bekanta. När jag gick i högstadiet var de coolast och hårdast av alla. Aldrig har jag väl gått mer rakryggad än när jag fick igenom att köra plattan på uppvärmningen i gympan. Vi sprang omkring och vevade med armarna samtidigt som Douglas McCarthy vrålade uppfordrande – Now don´t be lazy. Något mer inspirerande får man leta efter.

Nitzer Ebb var mitt första möte med rytmen. Visst lyssnade jag även på Front 242, men de skrev ju melodier. Nitzer Ebb var bara ett skelett, en ryggrad, några leder och en dunkande puls. Det var absolut renhet, fysik som enda logik. En gång var en av Färjestadens häftigaste syntare hemma hos mig när min äldre bror hävdade att Nitzer Ebb var disco. Disco var en svordom på den tiden, det kan jag lova, så han fick inte mycket till medhåll. Idag är det lätt att se att han hade rätt. That Total Age producerades av Phil Harding, som också dök upp som engineer på flera Stock/Aitken/Waterman-singlar under 80-talet. Något dansvänligare får man leta efter. Det går inte att sitta ner och lyssna på That Total Age. Den kräver direkt aktion.

Jag blev väldigt glad för några år sedan när det började dyka upp välrenommerade technonamn som remixade Nitzer-låtar, för ganska länge såg det ut som om de har efterlämnat sig ett arv så trist att deras eget rykte riskerades att solkas ner. Let´s face it: flera av världens sämsta band har försökt bygga karriärer på att rippa Nitzer Ebb. Läser ni om syntband som vill låta som dem kan ni vara 100 % säkra på att de suger riktigt ordentligt mycket. Även om Nitzer Ebb förlitade sig till det som DAF skapade några år tidigare, fyllde de på med en massa blod, ilska och slagord och röjde sin egen stig. Att låta som de gjorde 1987, i England, var givetvis sant progressivt. Det vore ledsamt att se det förtvina i händerna på 1000-tals machokorkade vulgobodyband som inte själva förstår att de är Scooter. Det är inom technon vi ska spåra deras inflytande istället, och där har det varit av godo.

Till Tinitus går vi, tre ölänningar som har bodyn i blodomloppet, och det första band vi får se är precis ett sånt där Scooterband jag nämnde. Unter Null heter de, och de är riktigt usla. De bjuder på puckat bultande och utrop som ”are there any sick fucks here tonight?” Kvinnan som sjunger försöker bröla hotfullt, samtidigt som den uppumpade tatuerade syntmannen bredvid gör sitt bästa för att jaga igång publiken. Det är sånt här som ger synt a bad name; en helt egen genre som bäst beskrivs som klumpfotsbody som vill låta lite techno. Hur mycket det än pumpar på, låter det bara så vekt, obegåvat och pinsamt att vi istället sitter och fördjupar oss i alla flyers som delas ut (på en stod det att Sigue Sigue Sputnik ska lira i Göteborg den 17 november. Nån som är sugen på att hänga med dit?) Betyg: 1 av 10.

Nåväl, det var väl ganska väntat, ingen misströstar. Jag har en kompis i Malmö som älskar nästa band, Absolute Body Control, och mina två homies för kvällen är också totalsålda på dem. I min enfald har jag gått och trott att det här var ett nytt bodyband av den typ jag beskrev ovan. Absolute Body Control är ju ett rätt kackigt namn. Om de skulle ha bildats idag, vill säga, men om vi skriver 1981 blir bilden en helt annan. För det här är nämligen ett band som Dirk Ivens drog igång innan Klinik (fantastiskt bra och hårt band, köp States, världens bästa råsyntskiva). Jag lägger korten på bordet och erkänner att jag har haft pinsamt dålig koll, och att jag har missat en duo som borde ha samma status som Suicide.

In på scen kommer två oförskämt fräscha killar som på håll ser ut som 25. Eric van Wonterghem på synt är klädd i kokainkrängarjoggingdress, och Dirk Ivens har bibehållit den i comebacksammanhang så viktiga senigheten; han är lång, smal och rör sig otroligt snyggt. Och jag som trodde att Dirk Ivens skulle vara ett fläskigt bodyvrak!

Det är en helt osannolikt bra spelning, en knäckande uppvisning i hur elektronisk pop ska göras. Det låter så lätt, men bandet innan visade precis hur jävla svårt det är att skapa minimalistisk syntpop. Dirk Ivens sjunger inte med 14 distar i käften, som i Klinik, utan hans stämma ljuder obearbetad ut över lokalen och den är klockren. Varje låt de spelar är ett litet mästerverk i sig. Lite förenklat: de bygger på Suicides repetitiva minimalism, Rational Youths trummaskin och New Orders Movement. Samtidigt finns det en flyhänt lätthet, och ett malande driv som bara kan beskrivas som…”centraleuropeiskt”. De satt alltså som tonåringar i Belgien och gjorde den här fantastiska musiken, som nu har getts ut på cd (blott en singel och några demokassetter var vad de fick ur sig under den aktiva karriären). I ett milt rus utropar jag att det måste vara musikhistoriens mest orättvist ignorerade band, vid sidan av Cluster. Betyg: 9 av 10.

Härefter spelar ett svenskt band som heter Dupont, men de såg vi inte mycket av. Istället roade vi oss med att se tillbaka på ett liv med synten, och hur vi har sett på den under 20 års tid. 1995 trodde man väl knappast att man skulle stå och titta på Front 242 år 2006. Men så blev det alltså. Innan de äntrar scenen var det dock dags för The Hacker att bränna iväg ett set. Han gjorde det väldigt bra, och med techno och body som ingredienser kommer han upp med en välbalanserad och smakfull anrättning, som är Scooterbodyns antites. Betyg: 7 av 10.

Front 242 lyckades mellan 1980 och 1993 ständigt uppdatera och förnya sitt sound, och skrev en hel drös suveräna låtar under resans gång. De var ett väldigt viktigt band för mig, kort sagt. 1993 gjorde de en enormt aggressiv och respektingivande spelning på Hultsfredfestivalen. Det tar inte många sekunder in på spelningen här på Tinitus innan jag inser att Front 242 borde ha lagt av efter de smått underskattade syskonskivorna Up Evil och Evil Off de släppte just 1993. Det är sannerligen ingen rolig syn att se Richard 23 hoppa omkring som vore han bästa kompisens häftiga farsa som tokar till det på scen. En gång i tiden gick han in i militärväst och mördade publiken. Nu står han där som en belgian homie och vädjar till vårt sentimentala överseende för den fluffiga soppa de bjuder på ikväll. Jag förstår inte hur det kunde gå så snett; de skulle ju spela ett kronologiskt set med godbitar från ett material som rymmer så mycket fantastisk och hårt slående musik. De här killarna fick en gång i tiden artister som Derrick May och One Dove att gå ner på knä, men alla klassiker är här så tama och kraftlösa att parodin blott är tragisk. Front 242 blir bodyns John Cleese när de misshandlar sin begåvning och fjäskar och larvar och urholkar något som borde stå som själva definitionen på kvalitet. Betyg: 2 av 10.

Vi sväljer besvikelsen och väntar in kvällens huvudattraktion. Klockan två på natten är det dags, och man kan ta på stämningen i lokalen. Kroppar brinner av en längtan efter att Nitzer Ebb ska ta revansch på 242-debaclet. Och, praise the lord, vilken entré de gör! Douglas McCarthy, som enligt utsago var en sorglig knarkrest under 90-talets andra hälft, är något av det snyggaste jag har sett på en scen. Han utstrålar kraft, passion och sex. Han flankeras av Bon Harris på dator, och en stenhård donna från San Francisco (tror jag, har för mig att Strage sa det precis innan konserten) som stående trummis. Det här är en enhet som flirtar vilt med totalitär estetik, och när de inleder med ”Getting Closer” jublar jag högt, ty det är ett av de där få ögonblicken när man känner att allt är så rätt och perfekt att inget behöver justeras. Det är en av de allra bästa konsertinledningar jag har sett. Och som han sjunger karln. Douglas McCarthy är den ende bluessångare jag någonsin kommer att uppskatta. Hans energi var iögonfallande redan på de första tolvorna, men live är han som en naturkraft som skulle kunna få med sig en hel nation på vilka dumheter som helst. Hade jag varit Lennart Persson hade jag sagt att han var en Leadbelly för den industriella funken. Som entertainer är han lika naturlig i sin roll som en 70-årig Frank Sinatra. Det syns att han trivs.

Bon Harris har klokt nog valt att inte rota runt i låtarna och mixa om dem; vi får på ett bräde mästerverk som ”Let Your Body Learn”, ”Blood Money”, ”Murderous”, ”Join In the Chant”. Och ”Hearts and Minds”. När jag spelade den på Trägårn i somras kom det fram en kille och sa att det var ”världens bästa låt”. Möjligen. I alla fall världens coolaste låt. Det blir överraskande mycket från Belief, en skiva som är så märklig att jag fortfarande inte har lyckats greppa den helt. Ikväll låter allt därifrån fantastiskt. Vad fan är det för nåt...muterad, inverterad blues? Tyvärr blir det ett par smärre avbrott, på grund av teknik som strular. Magin bryts lite av det, även om Douglas snabbt tar det tillbaka. Jag måste säga att jag nog ändå inte trodde att de skulle vara så förkrossande bra som de verkligen var. Egentligen är jag ju en känslig kille som gillar grubblande, inåtvänd musik. Men den befrielsen Nitzer Ebb skänker genom att stå där med en orubblig tro på den egna förmågan och kapaciteten åker tvivel, ångest, rädsla och osäkerhet ut genom bakdörren. Det hjälpte mig en hel del 1990. 2006 är det inte det jag behöver av den här musiken. Men det är förbannat tillfredställande att känna att det här är låtar som fortfarande sitter i ryggraden. Det är musik som bryter vilken passivisering som helst. Betyg: 9 av 10.

Bring Me the Rest of Alfredo Garcia

Med jämna mellanrum är det viktigt att påpeka hur absolutely essential den här skivan är.

they´re all out looking for a burnt out wreck of a man

Les McKoewn

1988 eller 89 var jag i Polen med min familj. En glass kostade 4000 zloty, vilket var lika med noll och ingenting alls. På marknaderna såldes det kassettband för liknande priser, så jag och brorsan köpte en del som vi sen körde hårt med i bilradion. De var ju alldeles tokiga i den tyska grenen av italon i Östeuropa, så det blev mycket Dieter Bohlen-relaterat. Brorsan fick tag på en kassett med skotten Les McKeown, känd från bandet Bay City Rollers. Det var McKoewns comeback, pråddad av nämnde Bohlen. Det lät som Modern Talking, fast hårdare och ännu rakare. Svinbra, med andra ord.

Jag hade inte hört Les McKoewn på 17 år när brorsan drog igång en låt förra helgen, med ett arr som Bohlen har snott rakt av från Introspective-versionen av "Always On My Mind". Popglädje på ett fat. I feel strangely elated today, så jag bjuder på en McKoewn-video från youtube. Något för er att starta upp helgen med.

Jag kan väl inte hjälpa att jag älskar sånt här...

Cocteau Twins på 33 varv

Cocteau Twins LP Victorialand har den egenheten att den ska spelas på 45 varv, vilket givetvis lurade mig. Det är jag väldigt glad för. Vissa kanske tycker att det är att göra våld på ett av världens bästa och mest originella band när man spelar deras skiva på fel hastighet. Men jag tycker ändå att ni ska testa, om ni ändå har ett ex av skivan därhemma. Det är första spåret, ”Lazy Calm”, jag främst tänker på. På 45 varv är den fantastisk, men på 33 varv är den överjordisk. It goes beyond postrock och shoegaze och allt som brukar beskrivas med ord som ethereal, transcendent och celestial. Lägg er på golvet, två-tre meter bort från högtalarna, precis mittemellan dem, och vrid upp volymen. Exakt där börjar Slowdive sin resa.

Svensk Indie 1988-2006

Nästa vecka släpps samlingsskivan Svensk Indie 1988-2006 – En kärlekshistoria. Det känns på något sätt lite stort. Jag tror att skivan kommer i helt rätt läge, i en tid när svensk oberoende musik mår som allra bäst. Det ser väldigt fint ut med en välgjord samling som täcker det som har hänt up until now. Framförallt känns satsningen väldigt gedigen och high profile, och givetvis är det Terry Ericsson som ligger bakom låtvalen. Stora giganter som Bob Hund, Broder Daniel, Kent, Radio Dept. och The Knife trängs med orättvist bortglömda Suredo, och däremellan hittar vi allt från Bear Quartet, Cloudberry Jam och Fireside, till mina små älsklingar i Bad Cash Quartet. Hade jag själv fått styra och ställa hade jag gjort lite justeringar och valt ”Kompromissen” med Bob Hund, ”Utan dina andetag” med Kent, ”Sonic Atmosphere” med Suredo, ”I´ll Be Gone” med Broder Daniel och ”Too Bored To Die” med Bad Cash Quartet, istället för de låtar de nu medverkar med. Petitesser kanske, men det finns faktiskt en rad artister jag verkligen saknar, som jag verkligen tycker borde ha fått vara med.

T.ex.
Submarine Prophets
Sveriges mest underskattade band någonsin. Jag hade valt ”You, the World & a Tennisball” eller ”Once Upon the Seas of Abessynia”. Har ni inte cdr-samlingen The Summers of 1989-1992, så skynda ut till Delicious Goldfish och köp ett ex.

A Shrine
Jag är orimligt svag för deras skiva Hansel, och framförallt låten ”Silent” – ett ljuvligt möte mellan New Order och Secret Service. Topp 10 svenska låtar, evah!

Arvid Tuba ”Att måla med svartsjuka”
Börft records är sorgligt underrepresenterade!

Lars Blek ”Tristess”
Egentligen skulle en skiva kunna utgöras av det bästa från de sex Garmonbozia-släppen, men då skulle samlingen förmodligen tappa avsedd fokus. ”Tristess”, topp 3 svenska låtar, evah! Action Biker-duetten ”My Everything” är ju också 10 av 10, och borde varit med här också.

Sonores ”Know My Heart”
Den är väl alldeles för ny, men herregud vilken mäktig avslutning på suveräna albumet Elefanten.