Let´s get physical

Tinitusfestival 2006-10-28, Münchenbryggeriet.

Folk frågade mig varför jag inte skulle se Arab Strap, ett band som jag har älskat så vansinnigt mycket, på deras sista Sverigespelning. Anledning 1: jag har sett dem sex gånger. Anledning 2: Nitzer Ebb var i stan.

Nitzer Ebb. Det måste vara ett av de snyggaste bandnamnen någonsin. I somras gjorde de comeback och alla rapporter från deras spelningar var samstämmiga; så här bra var de inte ens när det begav sig.

Jag gick i sjuan när jag hittade That Total Age på Domus skivavdelning för 49 kr. Det är i särklass den skiva jag har lånat ut flest gånger till vänner och bekanta. När jag gick i högstadiet var de coolast och hårdast av alla. Aldrig har jag väl gått mer rakryggad än när jag fick igenom att köra plattan på uppvärmningen i gympan. Vi sprang omkring och vevade med armarna samtidigt som Douglas McCarthy vrålade uppfordrande – Now don´t be lazy. Något mer inspirerande får man leta efter.

Nitzer Ebb var mitt första möte med rytmen. Visst lyssnade jag även på Front 242, men de skrev ju melodier. Nitzer Ebb var bara ett skelett, en ryggrad, några leder och en dunkande puls. Det var absolut renhet, fysik som enda logik. En gång var en av Färjestadens häftigaste syntare hemma hos mig när min äldre bror hävdade att Nitzer Ebb var disco. Disco var en svordom på den tiden, det kan jag lova, så han fick inte mycket till medhåll. Idag är det lätt att se att han hade rätt. That Total Age producerades av Phil Harding, som också dök upp som engineer på flera Stock/Aitken/Waterman-singlar under 80-talet. Något dansvänligare får man leta efter. Det går inte att sitta ner och lyssna på That Total Age. Den kräver direkt aktion.

Jag blev väldigt glad för några år sedan när det började dyka upp välrenommerade technonamn som remixade Nitzer-låtar, för ganska länge såg det ut som om de har efterlämnat sig ett arv så trist att deras eget rykte riskerades att solkas ner. Let´s face it: flera av världens sämsta band har försökt bygga karriärer på att rippa Nitzer Ebb. Läser ni om syntband som vill låta som dem kan ni vara 100 % säkra på att de suger riktigt ordentligt mycket. Även om Nitzer Ebb förlitade sig till det som DAF skapade några år tidigare, fyllde de på med en massa blod, ilska och slagord och röjde sin egen stig. Att låta som de gjorde 1987, i England, var givetvis sant progressivt. Det vore ledsamt att se det förtvina i händerna på 1000-tals machokorkade vulgobodyband som inte själva förstår att de är Scooter. Det är inom technon vi ska spåra deras inflytande istället, och där har det varit av godo.

Till Tinitus går vi, tre ölänningar som har bodyn i blodomloppet, och det första band vi får se är precis ett sånt där Scooterband jag nämnde. Unter Null heter de, och de är riktigt usla. De bjuder på puckat bultande och utrop som ”are there any sick fucks here tonight?” Kvinnan som sjunger försöker bröla hotfullt, samtidigt som den uppumpade tatuerade syntmannen bredvid gör sitt bästa för att jaga igång publiken. Det är sånt här som ger synt a bad name; en helt egen genre som bäst beskrivs som klumpfotsbody som vill låta lite techno. Hur mycket det än pumpar på, låter det bara så vekt, obegåvat och pinsamt att vi istället sitter och fördjupar oss i alla flyers som delas ut (på en stod det att Sigue Sigue Sputnik ska lira i Göteborg den 17 november. Nån som är sugen på att hänga med dit?) Betyg: 1 av 10.

Nåväl, det var väl ganska väntat, ingen misströstar. Jag har en kompis i Malmö som älskar nästa band, Absolute Body Control, och mina två homies för kvällen är också totalsålda på dem. I min enfald har jag gått och trott att det här var ett nytt bodyband av den typ jag beskrev ovan. Absolute Body Control är ju ett rätt kackigt namn. Om de skulle ha bildats idag, vill säga, men om vi skriver 1981 blir bilden en helt annan. För det här är nämligen ett band som Dirk Ivens drog igång innan Klinik (fantastiskt bra och hårt band, köp States, världens bästa råsyntskiva). Jag lägger korten på bordet och erkänner att jag har haft pinsamt dålig koll, och att jag har missat en duo som borde ha samma status som Suicide.

In på scen kommer två oförskämt fräscha killar som på håll ser ut som 25. Eric van Wonterghem på synt är klädd i kokainkrängarjoggingdress, och Dirk Ivens har bibehållit den i comebacksammanhang så viktiga senigheten; han är lång, smal och rör sig otroligt snyggt. Och jag som trodde att Dirk Ivens skulle vara ett fläskigt bodyvrak!

Det är en helt osannolikt bra spelning, en knäckande uppvisning i hur elektronisk pop ska göras. Det låter så lätt, men bandet innan visade precis hur jävla svårt det är att skapa minimalistisk syntpop. Dirk Ivens sjunger inte med 14 distar i käften, som i Klinik, utan hans stämma ljuder obearbetad ut över lokalen och den är klockren. Varje låt de spelar är ett litet mästerverk i sig. Lite förenklat: de bygger på Suicides repetitiva minimalism, Rational Youths trummaskin och New Orders Movement. Samtidigt finns det en flyhänt lätthet, och ett malande driv som bara kan beskrivas som…”centraleuropeiskt”. De satt alltså som tonåringar i Belgien och gjorde den här fantastiska musiken, som nu har getts ut på cd (blott en singel och några demokassetter var vad de fick ur sig under den aktiva karriären). I ett milt rus utropar jag att det måste vara musikhistoriens mest orättvist ignorerade band, vid sidan av Cluster. Betyg: 9 av 10.

Härefter spelar ett svenskt band som heter Dupont, men de såg vi inte mycket av. Istället roade vi oss med att se tillbaka på ett liv med synten, och hur vi har sett på den under 20 års tid. 1995 trodde man väl knappast att man skulle stå och titta på Front 242 år 2006. Men så blev det alltså. Innan de äntrar scenen var det dock dags för The Hacker att bränna iväg ett set. Han gjorde det väldigt bra, och med techno och body som ingredienser kommer han upp med en välbalanserad och smakfull anrättning, som är Scooterbodyns antites. Betyg: 7 av 10.

Front 242 lyckades mellan 1980 och 1993 ständigt uppdatera och förnya sitt sound, och skrev en hel drös suveräna låtar under resans gång. De var ett väldigt viktigt band för mig, kort sagt. 1993 gjorde de en enormt aggressiv och respektingivande spelning på Hultsfredfestivalen. Det tar inte många sekunder in på spelningen här på Tinitus innan jag inser att Front 242 borde ha lagt av efter de smått underskattade syskonskivorna Up Evil och Evil Off de släppte just 1993. Det är sannerligen ingen rolig syn att se Richard 23 hoppa omkring som vore han bästa kompisens häftiga farsa som tokar till det på scen. En gång i tiden gick han in i militärväst och mördade publiken. Nu står han där som en belgian homie och vädjar till vårt sentimentala överseende för den fluffiga soppa de bjuder på ikväll. Jag förstår inte hur det kunde gå så snett; de skulle ju spela ett kronologiskt set med godbitar från ett material som rymmer så mycket fantastisk och hårt slående musik. De här killarna fick en gång i tiden artister som Derrick May och One Dove att gå ner på knä, men alla klassiker är här så tama och kraftlösa att parodin blott är tragisk. Front 242 blir bodyns John Cleese när de misshandlar sin begåvning och fjäskar och larvar och urholkar något som borde stå som själva definitionen på kvalitet. Betyg: 2 av 10.

Vi sväljer besvikelsen och väntar in kvällens huvudattraktion. Klockan två på natten är det dags, och man kan ta på stämningen i lokalen. Kroppar brinner av en längtan efter att Nitzer Ebb ska ta revansch på 242-debaclet. Och, praise the lord, vilken entré de gör! Douglas McCarthy, som enligt utsago var en sorglig knarkrest under 90-talets andra hälft, är något av det snyggaste jag har sett på en scen. Han utstrålar kraft, passion och sex. Han flankeras av Bon Harris på dator, och en stenhård donna från San Francisco (tror jag, har för mig att Strage sa det precis innan konserten) som stående trummis. Det här är en enhet som flirtar vilt med totalitär estetik, och när de inleder med ”Getting Closer” jublar jag högt, ty det är ett av de där få ögonblicken när man känner att allt är så rätt och perfekt att inget behöver justeras. Det är en av de allra bästa konsertinledningar jag har sett. Och som han sjunger karln. Douglas McCarthy är den ende bluessångare jag någonsin kommer att uppskatta. Hans energi var iögonfallande redan på de första tolvorna, men live är han som en naturkraft som skulle kunna få med sig en hel nation på vilka dumheter som helst. Hade jag varit Lennart Persson hade jag sagt att han var en Leadbelly för den industriella funken. Som entertainer är han lika naturlig i sin roll som en 70-årig Frank Sinatra. Det syns att han trivs.

Bon Harris har klokt nog valt att inte rota runt i låtarna och mixa om dem; vi får på ett bräde mästerverk som ”Let Your Body Learn”, ”Blood Money”, ”Murderous”, ”Join In the Chant”. Och ”Hearts and Minds”. När jag spelade den på Trägårn i somras kom det fram en kille och sa att det var ”världens bästa låt”. Möjligen. I alla fall världens coolaste låt. Det blir överraskande mycket från Belief, en skiva som är så märklig att jag fortfarande inte har lyckats greppa den helt. Ikväll låter allt därifrån fantastiskt. Vad fan är det för nåt...muterad, inverterad blues? Tyvärr blir det ett par smärre avbrott, på grund av teknik som strular. Magin bryts lite av det, även om Douglas snabbt tar det tillbaka. Jag måste säga att jag nog ändå inte trodde att de skulle vara så förkrossande bra som de verkligen var. Egentligen är jag ju en känslig kille som gillar grubblande, inåtvänd musik. Men den befrielsen Nitzer Ebb skänker genom att stå där med en orubblig tro på den egna förmågan och kapaciteten åker tvivel, ångest, rädsla och osäkerhet ut genom bakdörren. Det hjälpte mig en hel del 1990. 2006 är det inte det jag behöver av den här musiken. Men det är förbannat tillfredställande att känna att det här är låtar som fortfarande sitter i ryggraden. Det är musik som bryter vilken passivisering som helst. Betyg: 9 av 10.