Pistol Disco

Mig gick skivbranschen förbi.

Man säger mig att skivbranschen är död, hör ni hört det också? Nåja, så länge man begär att jag ska betala för att få musik in i min platta, personlighetslösa lilla iPod från nåt iTunesvaruhus som även säljer mobilsignaler, kommer jag aktivt att göra motstånd och fortsätta köpa, byta, få, och ge bort skivor. Nu när jättarna plötsligt har ”vaknat” och tävlar om att proklamera skivans död (så sent som idag gjorde EMI-bossen det) så ges det ut enorma mängder omistlig musik i vårt land. Må det sen vara i form av vinylsinglar, cdr, kreditkorts-cdr, handsydda 3”… Poängen är att de är väldigt mycket finare än en osynlig fil, och att de är skapade av passion och kärlek.

Jag hör att folk gör sig av med sin stereoutrustning och köper ett sånt där kalt litet designerset med dockningsstation och pyttesmå högtalare. Brrrr… Så fort jag har råd ska jag köpa svindyra lösa delar och gå in för ett liv som audiofil. Motstånd, jag kan inte sluta tala om motstånd mot förflackningen av den kulturella sfären. Vi är några som har jobbat stenhårt i flera månader på ett fanzine som ska se dagens ljus inom en månad, förhoppningsvis. Det är ett sätt att göra motstånd. Ett annat är att starta ett skivbolag. Och döpa det efter en låt av Swans. Man blir inte mer motstånd än så.

Jag talar om Celebrity Lifestyle Records, som i dagarna gav ut den ultimata motståndsskivan, Two, av Göteborgsbandet Pistol Disco. Det är en skiva som för ett jävla liv just när vårt land behöver det som mest. Köp den. Inte minst för den avslutande covern av Suicides bästa låt ”Cheree” (eller näst bästa, efter ”Sweetheart”?) En noisehymn som knappast smeker medhårs, men som ändå lyckas föra in lite välbehövlig epik i noisegenren. Jag orkar ärligt talat inte lyssna enbart på gnissel längre, men Pistol Disco släpper sargen och vidgar vyerna. Det är en uppfriskande skiva i dessa tider av dumhet (hör jag nån idiot i ironisk slips nämna yachtrock en gång till så är det lampshade time).