Evil Will Prevail!

Jag kommer ta till stora ord nu, jag kommer att slå mig lite för bröstet, men det får ni i så fall förlåta mig. För nästa torsdag är det äntligen dags! Då släpps det första numret av nya tidningen Ondskan. Jag tror verkligen att det är en tidning som behövs. En tidning som kommer gå utanför ramarna och, som programförklaringen säger, se popmusik ur ett vidare perspektiv. Än har jag inte sett slutprodukten, men jag har fullt förtroende för chefredaktör Anton Gustavssons visioner - och även för de skribenter som har medverkat; bl.a Anton själv, Stefan Zachrisson, Billy Rimgard, Hanna Fahl, Angelica Butura och Björn Berglund. Själv står jag bakom artiklar om Pet Shop Boys, Arvo Pärt, Marsen Jules och Ola K. Och, ärligt talat, jag är väldigt stolt över att vara med från början på något som jag vet kommer bli bra, vackert och inspirerande. Internet och bloggar i all ära - det finns inget som slår känslan av att hålla en kvalitativ tidskrift av papper (av kött och blod!) i handen. Att fysiskt bläddra fram och tillbaka bland bladen, att förlusta sig bland bokstäver och interpunktion. Att läsa välskrivna texter om artister som betyder något.

Torsdagen den 2 februari kl. 21.00-01.00 så anordnas också en fest till Ondskans ära på Nalen Bar i Stockholm. Det skulle vara väldigt roligt om ni ville komma dit, köpa en tidning, umgås med trevligt folk och lyssna på bra musik och dricka med värdighet. Läs mer på www.ondskan.se.

Philip Glass

Med anledning av gårdagens dokumentär om Philip Glass.

Under rubriken Veckans konsert sänder svt aktuella klassiska konserter och porträtt varje söndag klockan 19.00. Igår handlade det om Philip Glass. Jag hade gjort mig beredd på en finstämd timme med högläsning ur Joyce Carol Oates Mitt i livet, med en Philip Glass-konsert i bakgrunden. Lite borgerligt söndagsmys. Men istället visade det sig vara en dokumentär, signerad Eric Darmon och Franck Mallett, så det var bara att lägga boken åt sidan och höra vad Mr. Glass hade att säga om livet och konsten.

Det var något av en skänk från ovan. För några veckor sedan såg jag Erroll Morris film om Robert McNamara, The Fog Of War – ett mästerverk för övrigt – och blev som vanligt väldigt tagen av Glass skenbart repetitiva filmmusik. Bara en dag eller två senare hörde jag liknande klanger i Emmanuel Carreres filmatisering av sin gåtfulla bok Mustaschen, och tänkte ”nu är det dags att ta itu med Philip Glass på allvar”. Enter: svt at its very best! Jag ska inte falla in i den där kören som beklagar sig över vår tids kulturella förfall och alla dokusåpor och den huvudlösa kändisfixeringen – skamlöshetens tid. Men låt mig bara säga här och nu så har vi det överstökat: jag hatar allt det där så fruktansvärt och urskillningslöst mycket, och jag tycker det är viktigt att aktivt bekämpa dessa farsoter. Så i en tablå befolkad av idioter blir intrycket alltid starkare när man får se något med intellektuella ambitioner. Som gårdagens dokumentär. Som Philip Glass i sitt komponerande. Hela tiden betonade han vikten av bildning, att aldrig göra det lätt för sig. Han berättade om dirigenter som trodde att hans verk var ganska enkla, fyrkantigt monotona stycken, och därför inte brydde sig om att noga förbereda sig – bara för att upptäcka att de inte behärskade musiken när de väl stod där på podiet. Han förklarade hur mycket han hade lärt sig av att skriva av partitur från Mahler. Influenserna från Prokofjev, Shostakovich och senare Cage sattes i ett sammanhang.

Det var så väldigt inspirerande att höra om hur Glass hela tiden har arbetat utifrån en politisk vision, och hur han medvetet har flyttat utgångspunkten för denna vision genom olika decennier, men hela tiden vidmakthållit en konsekvent ståndpunkt. Vilken glädje det var att se allvarliga män i glasögon med dignande bokhyllor, sitta och föra diskussioner om trioler och ariosa. ”No it´s 1234, 1234, 1234, 1231, not 1234, 1234, 1234, 1234”. Och hela tiden perspektiv på allt: Philip Glass var mycket noga med att påpeka att han kunde försörja sig som musiker först som 41-åring, och skulle han likt många av de stora mästarna dött i 35-årsåldern hade han inte lämnat mycket efter sig. Han fyller 69 nu i januari, och det är väl enormt glädjande att se en man i den åldern som fortfarande gör musik som förmodligen kan mäta sig med hans finaste verk. Han menade att han lätt skulle kunna följa en framgångsrik formel, och spotta ur sig filmmusik, men att han inte var intresserad av att arbeta på det sättet. Det finns hela tiden en strävan framåt, visioner om något nytt, något annorlunda och uppfordrande – både för kompositör och lyssnare.

En sak till: det hela var mycket konstigt, för det var ju helt uppenbart att det var Werner Herzog som var dokumentärens narrator, men ingenstans stod hans namn att finna i eftertexterna?

Missa nu inte reprisen ikväll kl. 23.30 på svt2.

Hur jag lärde en Bark Psychosis-skiva dansa drum´n´bass

In 1999, Sutton began working on another Bark Psychosis album, with extensive help from former Talk Talk drummer and Boymerang contributor Lee Harris. That album, entitled Codename: Dustsucker, was set for release through Fire in March of 2004.

Så står det att läsa om Codename: Dustsucker på allmusic. Fem år in the making, eller varje fall fem år från inspelningens början till färdig produkt. Det är inte bara Tears For Fears som tar lång tid på sig i studion. I det här fallet kan jag lugnt säga att skivan var väl värd allas vår väntan.

Jag har haft ett väldigt märkligt förhållande till Bark Psychosis. Det började 1994 med att jag köpte fanzinet Nowhere på Rasslebygd av en rödlätt yngling som stod och gastade om ett band som hette något i stil med Ipswich vs.Tottenham. I zinet läste jag en recension av Bark Psychosis singel ”A Street Scene”, och någon av bröderna Gelin drog paralleller till Verves tidiga singlar – och Verves tidiga singlar stod väldigt högt i kurs i vårt crew. Bara några veckor senare såg jag att Ginza hade singeln för 10 spänn, så det var bara att slå till. Men jag blev, av någon anledning, besviken och sålde skivan till Varubörsen i Kalmar. Åren gick, och jag började så smått återuppta min bekantskap med Talk Talk, jag fick en fantastisk tolva med Disco Inferno av Endless Smile-Mattias – samtidigt som folk runtomkring mig allt oftare talade om Bark Psychosis i en kontext som inbegrep ovan nämnda band. Hade jag missat något här?

Ja, jag hade missat något. En blandskiva från Söderlund, en Hex-fest hos Niklas J – och så förstod jag att Bark Psychosis var the shit. Ni har alla hört om när musikjournalisten Simon Reynolds myntade begreppet postrock i en Bark Psychosis-recension. Well postrock hardly says it all. Codename: Dustsucker är en av mina favoritskivor; en mörk och uppfodrande odyssé i dunkla ljudlandskap, där rökigt blås trängs med xylofoner, öronbedövande gitarrmangel, pukor och psykedelisk jazzambient. Det är en skiva som klarar en jämförelse med Mark Hollis finaste stunder – vi snackar alltså högsta möjliga betyg här. Så: mer Graham Sutton åt folket!

Codename: Mysteriet
Den här historien har en liten twist också.

Får jag berätta?

I julas tankade jag in låtar i min iPod från brorsans dator. Hans playlist var en cocktail av italo, indie och hits av Sandra och Saint Etienne, såväl som The Cure. Och så hade han Codenamne: Dustsucker utan att veta vad det var för något. Det måste vara jag som lagt in den av misstag, tänkte jag och tankade hem den till nanon (goes by Nunon).

Men sen när jag spelar den är det något som inte stämmer. Jag hör låtar med Bark Psychosis som inte alls är med på Codename: Dustsucker. Vissa är det, andra inte. Framförallt fastnar jag för en drum´n´bass-doftande sak som heter ”Lazarus” – hmm d´n´b-remix på Bark Psychosis (eller Boo Radleys!) – inte alls dumt! Det är bra grejor så jag tänker inte mycket mer på det hela. Inte förrän jag till min stora glädje får en Boymerang-skiva av Johan Jacobsson och upptäcker att spår nummer 9 är just – ”Lazarus”!

Så frågan är: hur hamnade ett urbant stycke drum´n´bass i Codename: Dustsucker?

The blog that celebrates itself!

File under: självbelåten lovsång to self.

Idag fyller slowdivejocke 1 år.

Jag upptäckte det av en slump när jag satt och var desillusionerad på jobbet - samma tillstånd som för exakt ett år sedan! Ett tillstånd som ibland kan tvinga en till handling. Med slowdivejocke föddes möjligheten att skriva långa texter om exempelvis Brian Enos Neroli och The Beloveds Where It Is. För mig kändes det lite viktigt, eller i varje fall inspirerande. Inspirerande, främst på grund av att det inte fanns några andra texter om de skivorna innan - inga texter som förstod hur viktiga de här skivorna är för mig. Så visst skrevs texterna för min egen skull, men det finns ju alltid en förhoppning om att någon ska reagera och kanske till och med fundera och agera efter att ha läst dem. Jag har ingen aning om hur många som läser här på sidan, kanske är det bara de närmast sörjande vännerna. Gott så - jag får i vilket fall som helst reaktioner hela tiden, ibland till och med positiva sådana.

Ibland blir jag självreflekterande och skriver om min egen popmytologi, den som befolkas av mina hjältar. Alla de som slåss på den goda sidan. Egentligen handlar allt om just den popmytologin. Slowdivejocke är ett forum för att skapa det lilla universum som är mitt eget, där allt står rätt till - ett universum där Pet Shop Boys och Slowdive kan få regera sida vid sida, där Beloved har status som ett av världens 10 bästa band, där The Top är ett nyckelverk, där kanon ser ut på ett annat sätt. På mitt sätt. På rätt sätt. Slowdivejocke tänker fortsätta vara mycket vanvördig mot Musikbyrånideologin, vilka kläder den än bär för tillfället. Här skapas inga monster, här härskar nyfikenheten, ärligheten och det självständiga tänkandet.

Så när Billie Trix sjunger "It´s just my little tribute to Caligula, darling" på Pet Shop Boys musikalskiva Closer To Heaven, tänker jag att det här kommer bli ett intressant år. Ingen vet vad som kommer stå här på sidorna de följande månaderna. Men jag hoppas att ni vill följa med mig och rita om kartan.

Erasure: Nightbird

I´m writing this to say, in a gentle way: Erasures senaste skiva är jättebra! Den är faktiskt riktigt jävla suveränt bra!! Ni tror mig inte. För det borde den inte vara. Den borde rimligen vara en anakronistisk rest av ett hitband utan hits, ett sorgligt monument över en svunnen tid, hjälpligt uppdaterad, men hopplöst förlegad. Därför är det så fruktansvärt roligt att utbrista: Erasure har gjort en förträfflig popskiva, och de gjorde det 2005 utan att knappt någon märkte det!

Erasure var bandet som alltid fanns där, en pålitlig källa till härliga popupplevelser; aldrig något stort favoritband, men ändå en väldigt god vän som alltid levererade smaskigt komponerade hits av hög klass. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett collage över Erasure när jag gick i sjuan och presenterade Andy Bell som ”en utåtriktad bög från Peterborough” och fördjupade mig i Vince Clarkes förflutna som ansvarig för Depeche Modes mästerverk Speak & Spell och två förnämliga skivor med Yazoo. Vince Clarke har alltid och kommer alltid vara en hjälte. Yazoos You and Me Both är faktiskt en av mina mest spelade skivor på senare år, och Speak & Spell är mer än en favoritskiva, snarare en stöttepelare i livet.

Så visst har hjärtat alltid slagit för Vince och Erasure, men jag trodde helt uppriktigt att de var slut redan efter 1991 års Chorus. Låt vara att det kom ett par fina singlar (”Always”, ”Stay With Me” och ”Don´t Say Your Love Is Killing Me”), men med väldigt långa mellanrum – jämför med hitraden från ”Oh Lamour” till ”Breath of Life”! Erasure var slut, och Andy Bell diagnostiserades med HIV. Andy Bell, denna underbara praktfjolla…Jag minns en dokumentär jag såg hos brorsan hösten 2003. Den handlade om de 10 mest framgångsrika syntpopakterna i Storbritannien, och Stephin Merritt (Magnetic Fields) fick breda ut sig om hur mycket han respekterade Erasure och Andy Bell för att ha gjort så mycket för fjolligheten i popen. Och nu går han bara och väntar på att vår tids pest ska bryta ner hans kropp. Det hela känns mycket sorgligt. Men vänta nu! Det känns inte som om Andy Bell är den som lägger sig ner och snyftar och långsamt inväntar döden. Det är här Nightbird äntrar scenen, likt en stor, stolt vacker fågel med elva storslagna pophymner mellan sin majestätiska vingbredd.

Jag noterade knappt att Nightbird släpptes förra året. Men för några månader sedan fick jag några sms från min flickväns bror, Tommy, som ihärdigt framhöll skivans storhet. Och sedan lade Johan E ut ”I Broke It All In Two” på världens bästa MP3-blogg http://lamouratrois.blogspot.com och passade även i förbifarten på att försiktigt lovorda Nightbird. Men det var först nu i helgen, när vi samlades några stycken för att koka kroppkakor hos Tommy och Gabi i Hägersten, som jag fick höra skivan i sin helhet. Först hörde jag bara något svagt i bakgrunden, något som lät behagligt och kanske till och med…briljant. Det var "Breathe". Varför blev inte det en världshit? Vi höjde volymen, och skivan gick runt några gånger. Ärligt talat: jag var chockad. Jag är chockad. Varför sa ingen något? Vad var 2005? Var det inte, hrrm, eh…the year of syntpopduo? Och så inte ett endaste jävla litet ord om Nightbird! Eller var det bara jag som var ignorant? För det här, mina damer och herrar, är inget annat än den största lilla sensation jag har upplevt sedan jag började bygga min egen popmytologi. Att Erasure skulle resa sig på elva och knocka mig med ett rakt igenom lysande album 2005 måste varit nästan lika otippat som om att vi skulle få uppleva världsfred under George W. Bushs styre! Det är en formidabel skräll. Faktum är väl egentligen att Erasure aldrig tidigare har gjort ett helgjutet album, det har alltid varit ett singelband. Men nu kan de stå där i triumf, i vetskapen om att de är katten från Jurtjyrkogården, livs levande och utan doften av död. Lena och mjuka i pälsen, gosigare, sötare och bättre än någonsin.