Hur jag lärde en Bark Psychosis-skiva dansa drum´n´bass

In 1999, Sutton began working on another Bark Psychosis album, with extensive help from former Talk Talk drummer and Boymerang contributor Lee Harris. That album, entitled Codename: Dustsucker, was set for release through Fire in March of 2004.

Så står det att läsa om Codename: Dustsucker på allmusic. Fem år in the making, eller varje fall fem år från inspelningens början till färdig produkt. Det är inte bara Tears For Fears som tar lång tid på sig i studion. I det här fallet kan jag lugnt säga att skivan var väl värd allas vår väntan.

Jag har haft ett väldigt märkligt förhållande till Bark Psychosis. Det började 1994 med att jag köpte fanzinet Nowhere på Rasslebygd av en rödlätt yngling som stod och gastade om ett band som hette något i stil med Ipswich vs.Tottenham. I zinet läste jag en recension av Bark Psychosis singel ”A Street Scene”, och någon av bröderna Gelin drog paralleller till Verves tidiga singlar – och Verves tidiga singlar stod väldigt högt i kurs i vårt crew. Bara några veckor senare såg jag att Ginza hade singeln för 10 spänn, så det var bara att slå till. Men jag blev, av någon anledning, besviken och sålde skivan till Varubörsen i Kalmar. Åren gick, och jag började så smått återuppta min bekantskap med Talk Talk, jag fick en fantastisk tolva med Disco Inferno av Endless Smile-Mattias – samtidigt som folk runtomkring mig allt oftare talade om Bark Psychosis i en kontext som inbegrep ovan nämnda band. Hade jag missat något här?

Ja, jag hade missat något. En blandskiva från Söderlund, en Hex-fest hos Niklas J – och så förstod jag att Bark Psychosis var the shit. Ni har alla hört om när musikjournalisten Simon Reynolds myntade begreppet postrock i en Bark Psychosis-recension. Well postrock hardly says it all. Codename: Dustsucker är en av mina favoritskivor; en mörk och uppfodrande odyssé i dunkla ljudlandskap, där rökigt blås trängs med xylofoner, öronbedövande gitarrmangel, pukor och psykedelisk jazzambient. Det är en skiva som klarar en jämförelse med Mark Hollis finaste stunder – vi snackar alltså högsta möjliga betyg här. Så: mer Graham Sutton åt folket!

Codename: Mysteriet
Den här historien har en liten twist också.

Får jag berätta?

I julas tankade jag in låtar i min iPod från brorsans dator. Hans playlist var en cocktail av italo, indie och hits av Sandra och Saint Etienne, såväl som The Cure. Och så hade han Codenamne: Dustsucker utan att veta vad det var för något. Det måste vara jag som lagt in den av misstag, tänkte jag och tankade hem den till nanon (goes by Nunon).

Men sen när jag spelar den är det något som inte stämmer. Jag hör låtar med Bark Psychosis som inte alls är med på Codename: Dustsucker. Vissa är det, andra inte. Framförallt fastnar jag för en drum´n´bass-doftande sak som heter ”Lazarus” – hmm d´n´b-remix på Bark Psychosis (eller Boo Radleys!) – inte alls dumt! Det är bra grejor så jag tänker inte mycket mer på det hela. Inte förrän jag till min stora glädje får en Boymerang-skiva av Johan Jacobsson och upptäcker att spår nummer 9 är just – ”Lazarus”!

Så frågan är: hur hamnade ett urbant stycke drum´n´bass i Codename: Dustsucker?