Erasure: Nightbird

I´m writing this to say, in a gentle way: Erasures senaste skiva är jättebra! Den är faktiskt riktigt jävla suveränt bra!! Ni tror mig inte. För det borde den inte vara. Den borde rimligen vara en anakronistisk rest av ett hitband utan hits, ett sorgligt monument över en svunnen tid, hjälpligt uppdaterad, men hopplöst förlegad. Därför är det så fruktansvärt roligt att utbrista: Erasure har gjort en förträfflig popskiva, och de gjorde det 2005 utan att knappt någon märkte det!

Erasure var bandet som alltid fanns där, en pålitlig källa till härliga popupplevelser; aldrig något stort favoritband, men ändå en väldigt god vän som alltid levererade smaskigt komponerade hits av hög klass. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett collage över Erasure när jag gick i sjuan och presenterade Andy Bell som ”en utåtriktad bög från Peterborough” och fördjupade mig i Vince Clarkes förflutna som ansvarig för Depeche Modes mästerverk Speak & Spell och två förnämliga skivor med Yazoo. Vince Clarke har alltid och kommer alltid vara en hjälte. Yazoos You and Me Both är faktiskt en av mina mest spelade skivor på senare år, och Speak & Spell är mer än en favoritskiva, snarare en stöttepelare i livet.

Så visst har hjärtat alltid slagit för Vince och Erasure, men jag trodde helt uppriktigt att de var slut redan efter 1991 års Chorus. Låt vara att det kom ett par fina singlar (”Always”, ”Stay With Me” och ”Don´t Say Your Love Is Killing Me”), men med väldigt långa mellanrum – jämför med hitraden från ”Oh Lamour” till ”Breath of Life”! Erasure var slut, och Andy Bell diagnostiserades med HIV. Andy Bell, denna underbara praktfjolla…Jag minns en dokumentär jag såg hos brorsan hösten 2003. Den handlade om de 10 mest framgångsrika syntpopakterna i Storbritannien, och Stephin Merritt (Magnetic Fields) fick breda ut sig om hur mycket han respekterade Erasure och Andy Bell för att ha gjort så mycket för fjolligheten i popen. Och nu går han bara och väntar på att vår tids pest ska bryta ner hans kropp. Det hela känns mycket sorgligt. Men vänta nu! Det känns inte som om Andy Bell är den som lägger sig ner och snyftar och långsamt inväntar döden. Det är här Nightbird äntrar scenen, likt en stor, stolt vacker fågel med elva storslagna pophymner mellan sin majestätiska vingbredd.

Jag noterade knappt att Nightbird släpptes förra året. Men för några månader sedan fick jag några sms från min flickväns bror, Tommy, som ihärdigt framhöll skivans storhet. Och sedan lade Johan E ut ”I Broke It All In Two” på världens bästa MP3-blogg http://lamouratrois.blogspot.com och passade även i förbifarten på att försiktigt lovorda Nightbird. Men det var först nu i helgen, när vi samlades några stycken för att koka kroppkakor hos Tommy och Gabi i Hägersten, som jag fick höra skivan i sin helhet. Först hörde jag bara något svagt i bakgrunden, något som lät behagligt och kanske till och med…briljant. Det var "Breathe". Varför blev inte det en världshit? Vi höjde volymen, och skivan gick runt några gånger. Ärligt talat: jag var chockad. Jag är chockad. Varför sa ingen något? Vad var 2005? Var det inte, hrrm, eh…the year of syntpopduo? Och så inte ett endaste jävla litet ord om Nightbird! Eller var det bara jag som var ignorant? För det här, mina damer och herrar, är inget annat än den största lilla sensation jag har upplevt sedan jag började bygga min egen popmytologi. Att Erasure skulle resa sig på elva och knocka mig med ett rakt igenom lysande album 2005 måste varit nästan lika otippat som om att vi skulle få uppleva världsfred under George W. Bushs styre! Det är en formidabel skräll. Faktum är väl egentligen att Erasure aldrig tidigare har gjort ett helgjutet album, det har alltid varit ett singelband. Men nu kan de stå där i triumf, i vetskapen om att de är katten från Jurtjyrkogården, livs levande och utan doften av död. Lena och mjuka i pälsen, gosigare, sötare och bättre än någonsin.