Philip Glass

Med anledning av gårdagens dokumentär om Philip Glass.

Under rubriken Veckans konsert sänder svt aktuella klassiska konserter och porträtt varje söndag klockan 19.00. Igår handlade det om Philip Glass. Jag hade gjort mig beredd på en finstämd timme med högläsning ur Joyce Carol Oates Mitt i livet, med en Philip Glass-konsert i bakgrunden. Lite borgerligt söndagsmys. Men istället visade det sig vara en dokumentär, signerad Eric Darmon och Franck Mallett, så det var bara att lägga boken åt sidan och höra vad Mr. Glass hade att säga om livet och konsten.

Det var något av en skänk från ovan. För några veckor sedan såg jag Erroll Morris film om Robert McNamara, The Fog Of War – ett mästerverk för övrigt – och blev som vanligt väldigt tagen av Glass skenbart repetitiva filmmusik. Bara en dag eller två senare hörde jag liknande klanger i Emmanuel Carreres filmatisering av sin gåtfulla bok Mustaschen, och tänkte ”nu är det dags att ta itu med Philip Glass på allvar”. Enter: svt at its very best! Jag ska inte falla in i den där kören som beklagar sig över vår tids kulturella förfall och alla dokusåpor och den huvudlösa kändisfixeringen – skamlöshetens tid. Men låt mig bara säga här och nu så har vi det överstökat: jag hatar allt det där så fruktansvärt och urskillningslöst mycket, och jag tycker det är viktigt att aktivt bekämpa dessa farsoter. Så i en tablå befolkad av idioter blir intrycket alltid starkare när man får se något med intellektuella ambitioner. Som gårdagens dokumentär. Som Philip Glass i sitt komponerande. Hela tiden betonade han vikten av bildning, att aldrig göra det lätt för sig. Han berättade om dirigenter som trodde att hans verk var ganska enkla, fyrkantigt monotona stycken, och därför inte brydde sig om att noga förbereda sig – bara för att upptäcka att de inte behärskade musiken när de väl stod där på podiet. Han förklarade hur mycket han hade lärt sig av att skriva av partitur från Mahler. Influenserna från Prokofjev, Shostakovich och senare Cage sattes i ett sammanhang.

Det var så väldigt inspirerande att höra om hur Glass hela tiden har arbetat utifrån en politisk vision, och hur han medvetet har flyttat utgångspunkten för denna vision genom olika decennier, men hela tiden vidmakthållit en konsekvent ståndpunkt. Vilken glädje det var att se allvarliga män i glasögon med dignande bokhyllor, sitta och föra diskussioner om trioler och ariosa. ”No it´s 1234, 1234, 1234, 1231, not 1234, 1234, 1234, 1234”. Och hela tiden perspektiv på allt: Philip Glass var mycket noga med att påpeka att han kunde försörja sig som musiker först som 41-åring, och skulle han likt många av de stora mästarna dött i 35-årsåldern hade han inte lämnat mycket efter sig. Han fyller 69 nu i januari, och det är väl enormt glädjande att se en man i den åldern som fortfarande gör musik som förmodligen kan mäta sig med hans finaste verk. Han menade att han lätt skulle kunna följa en framgångsrik formel, och spotta ur sig filmmusik, men att han inte var intresserad av att arbeta på det sättet. Det finns hela tiden en strävan framåt, visioner om något nytt, något annorlunda och uppfordrande – både för kompositör och lyssnare.

En sak till: det hela var mycket konstigt, för det var ju helt uppenbart att det var Werner Herzog som var dokumentärens narrator, men ingenstans stod hans namn att finna i eftertexterna?

Missa nu inte reprisen ikväll kl. 23.30 på svt2.