Lyssnaren

Det är alltid intressant att reflektera över hur man lyssnar på musik. Idealtillståndet kanske borde vara ett icke-reflekterande, rent mottagande av toner, frikopplat från kontext, förväntningar och värderingar (annat än distinktionen mellan bra/dåligt). Men jag tycker att det blir allt svårare att bara låta musiken flöda. Det går liksom inte att låta bli att kliva utanför sig själv och skissa upp en lyssnarsituation där man själv agerar huvudperson. I tisdags kom jag osökt att tänka mig bakåt i tiden när min flickvän spelade låtar för mig, samtidigt som jag läste i det fantastiska häfte som följer med remastrade utgåvan av Pet Shop Boys Please. Lite oväntat spelade hon ”Blue Monday”. Om ”Blue Monday” kan vi säga att det givetvis är en av de bästa och viktigaste låtar som någonsin gjorts, ständigt självlysande briljant och inspirerande. Dock inte någon av mina absoluta New Order-favoriter. Men sättet vi lyssnade på låten fick mig att stanna upp: båda liggandes på golvet med ryggen mot varandra, upptagna med att läsa. Bilden av två, fortfarande ganska unga människor, fångade i ett perfekt ögonblick av vacker tisdagstristess, omringade av vinylbackar och böcker. Det var en kliché som var för fin för att inte påtalas. ”Blue Monday” kanske skapades för dansgolvet, det är vad många säger. Men jag tror den skapades för sådana här ögonblick. När det lite småtråkiga vardagslivet upphöjs till skönhet. För några minuter kände man sig delaktig. Så kände jag inte igår, när jag fick höra samma låt på Pizza Hut. Kontexten är tydligen viktig.

Och så tänkte jag på tiden i pojkrummet. Jag hade en faiblesse för att ligga på golvet och snurra en badmintonracket och spela skivor. Där kunde man ligga i timmar och lyssna på Computer World, som var det renaste exemplet på musik som krävde total uppmärksamhet, som inte tillät att tankarna vandrade. New Order var också ett sådant band. ”Temptation”, ”The Perfect Kiss” och ”Ceremony”. Musik som upplöste världen runtomkring och skapade ett vakuum där blott rena lyssnarupplevelser ägde tillträde. Och nu säger jag att det inte är så längre? Jo, ibland sugs man in i vakuumet, med hjälp av band som till exempel My Favorite och Rhythm & Sound. Men även om man börjar reflektera så är det inget fel i det. Det kanske till och med skänker lyssnandet ytterligare en dimension.