Echo and the Bunnymen

Uppgift: skriv en essä om ditt förhållande till Echo and the Bunnymen på 30 minuter.

Vi reser tillbaka i tiden till det tidiga 90-talet. Jag läser igenom gamla intervjuer med sångaren i The Cure. De gånger Robert Smith uttalar sig om sina samtida kollegor är det egentligen bara två band som finner nåd; Associates och Echo and the Bunnymen. Varje gång jag springer på en Bunnymen-skiva fastnar blicken på de oerhört vackra skivomslagen; så skamlöst pampiga, högttravande och uppfordrande. Jag köper Heaven Up Here men blir ganska besviken. Den enda låt jag återvänder till är "All My Colours". Jag älskar sånt trumspel. Pete de Freitas. Innan han körde ihjäl sig såg han till att Wild Swans fick spela in några av tidernas bästa låtar. Har ni inte hört "No Bleeding" har ni inte hört någonting. Pete de Freitas. Min dubbelgångare enligt Antonio Badessa.

Re: looks:
Jag älskar Ian McCullochs utseende; de fylliga läpparna och 80-talets snyggaste frisyr. Nästa skivinköp blir Ocean Rain och den gillar jag betydligt mer. Om jag inte missminner mig åkte bandet till Island för att fotografera omslagsbilden. Åh, den blå färgen, och Ian som doppar fingret i vattnet! Det är så vackert. "Nocturnal Me" och "The Killing Moon" heter de två bästa låtarna, och de är helt fantastiska. Storslagna, stolta depphymner sjungna med övertygelse och smärta. Alltid en karaktärsdanande upplevelse att återvända till Ocean Rain.

Så vrider vi fram klockan och bevittnar musikhistoriens mest imponerande comeback smygas igång med Evergreen. Men det är nästa skiva som för evigt har etsat sig fast; What Are You Going To Do With Your Life? Det är den bästa tråkpopskiva som gjorts. Här blickar Ian McCulloch (fortfarande lika vacker) tillbaka på sitt liv. Det är en bitterljuv resa down memory lane. Som låtskrivare och sångare har han aldrig varit bättre. Det är ett annat Echo and the Bunnymen vi möter här. Borta är den desperata, uppjagade intensiteten som ibland stod i vägen för de riktigt stora låtarna. Här har man tagit sig tid att skriva storslagna arrangemang, samtidigt som man lutat sig tillbaka, och med vetskap om låtarnas styrka, nonchalant spatserat hem en promenadseger för klassiskt pophantverk. Det är en elegant, värdig skiva, som bland annat innehåller deras bästa låt någonsin, "Rust". Tycker man inte om den är man faktiskt helt dum i huvet. What Are You Going To Do With Your Life? är 9 av 10.

I år släppte Bunnymen sin fjärde fullängdare som reinkarnerade, Siberia, och den är inte alls tokig den heller. Lyssna på de två första låtarna "Stormy Weather" och "All Because Of You Days" och jag kan lova er att ni blir imponerade. Popmusik kan visst växa upp, skaffa sig ett jobb och bli gammal utan att förlora ett uns skönhet.

Så, nu kan ni lägga ner pennorna och titta på mig. Ska vi ta in ikväll?