Alice Deejay: A Love Story

Det här måste jag skriva för jag tycker det är viktigt. Just nu känns det viktigt åtminstone. Jag måste berätta för världen hur mycket jag älskar Alice Deejay. Idag promenerade jag med lätta steg från hemmet med Who Needs Guitars Anyway i min Discman. På oanständigt hög volym. Tänk vad livet ter sig lustfyllt och enkelt och underbart med något så fantastiskt upplyftande som soundtrack. Jag lyssnar aldrig på hela skivan. Jag väljer ut tre låtar: "Back In My Life", "Better Off Alone" och "Will I Ever". Där har vi tre av de absolut bästa låtarna jag vet.

"Back In My Life": en direkt tragisk text om att vara slav under kärleken, att vara besatt av begäret efter någon annan, framfört med en närmast likgiltig, entonig stämma. Det är en låt som får mig att inse hur mycket jag hatar Aretha Franklin och wailande skrikhalsar. Musiken är bortom all sans och förnuft. Den där blandningen av eufori och melankoli som jag älskar över allt annat.

"Better Off Alone": jag kan spela den om och om igen, jag tröttnar aldrig. Kanske den mest perfekta uppbyggnaden av en låt någonsin. Och texten:

"Do you think you´re better off alone?
Do you think you´re better off alone?
Talk to me. Oooooooooooh. Talk to me."

Less is more drivet till sin spets.

"Will I Ever": Det där breaket. Med den europeiska stegringen. "Will I ever fall in love, and if I do will it be with you?" När jag spelar dessa tre låtar i rad ser jag egentligen bara ett problem. Det går inte följa upp det här.