Labradford vs. Pan•American

Möt Mark Nelson. Mannen bakom Labradford och Pan•American.

Labradford var utan tvekan 90-talets bästa amerikanska band, en oas i grungehelvetet som kastade sin skugga över hela decenniet. Jag tror faktiskt att jag först fick upp ögonen för Labradford 1996-97 på en flimrig best of alternative nation-vhs, förmodligen Mellbergs. Videon i sig var väl mest en upprepning av det tidiga 90-talets obligatoriska suddiga atmosfärbilder (tänk shoegaze), men låten var något annat. ”Midrange”. Det fanns en grund som kunde härledas till Slowdive, men det här var mer sofistikerat och polerat.

Jag lovar att jag inte ska prata om Brian Eno här, för jag lyssnade inte ens på honom vid den här tiden. Men…you do the math. Mina ambientupplevelser har jag orerat om på andra ställen här på bloggen (se texten om Neroli, under archive januari), så jag ska försöka sluta placera det här i en historisk/personlig kontext. Låt mig bara säga att Labradford öppnade upp en ny värld av ljud: så inbjudande, behaglig, full av liv och upplevelser. Engelskans texture är ett ord som dyker upp. Rik textur, kan man säga så? Kan man få prata om klangvärld utan att vara expert på John Cage? Jag vet inte. Men musiken, ljuden, de små melodierna, atmosfären, ja allt det som är Labradford…jag älskar det. Och faktum är att det låter bättre än någonsin om skivorna idag, hösten 2005.

Mark Nelson flyttade till Chicago innan Labradford spelade in sitt femte album, E Luxo So. Där började han laborera med sitt soloprojekt Pan•American, något som tillät utflykter i lite mer dubbiga ljudlandskap, dock utan att lämna den vilsamma pulsen som karakteriserade Labradfords musik. Sammanlagt ligger Mark Nelson bakom tio fullängdsskivor under de här två namnen. Ska vi inte göra så att vi ställer dem mot varandra, jämför och tycker till lite om deras kvaliteter och brister? Kanske till och med göra en liten topplista? Även om ni tycker att det är fånigt? Så här ser mitt resultat ut:

1. Labradford: Labradford (1996)
Goes by the White Album. Mitt första möte med bandet. Fortfarande tycker jag att det här är det bästa Mark Nelson har gjort. Med ena foten rotad i försiktig shoegaze siktar Labradford mot rymden och uppfinner en helt egen ljudbild, där viskande sång ackompanjeras av spaceambient och sorgliga gitarrslingor som låter som ekon i Grand Canyon.

2. Pan•American: Quiet City (2004)
Förra årets bästa skiva, och det mest avskalade och radikala hittills från Mark Nelson. Jag lyssnade på den här skivan varje dag i flera månader från det att jag köpte den. Det dystra blåset på ”Het Volk” är bland det mest perfekta som spelats in. Den medföljande DVD:n är fövisso fin att titta på, men den är överflödig eftersom musiken målar bilder direkt på din hjärnbark.

3. Labradford: E Luxo So (1999)
Framstod först som en liten besvikelse när den kom. Efter den fylliga Mi Media Naranja kom den här nedtonade uppföljaren med ett betydligt kargare sound. Inte så mycket reverb, men med tiden har E Luxo So kommit att framstå som ett säreget litet mästerverk, egentligen minst lika richly textured som något annat i Nelsons œuvre.

4. Labradford: Mi Media Naranja (1997)
Ekoindränkt och nästan helt instrumental; det här är den mest filmiska plattan i sällskapet. Det är svävande, skört och oerhört vackert hela vägen. På sätt och vis den bästa introduktionen till Mark Nelsons musik.

5. Pan•American: Pan•American (1998)
Debuten, som knäckte mig fullständigt när den kom. Jag hade min mest intensiva dub-period runt den här tiden, och bara tanken på att sammanföra King Tubby med ambient gjorde mig, kort och gott, förbannat exalterad. Trippeln som inleder skivan är chockerande bra; inte så mycket dub, men elementen finns ändå där för att skapa något fullständigt originellt. Det låter än idag modernt, som ett letargiskt Rhythm & Sound. Precis så bra är det. Retro och futurism i ett.

6. Labradford: Prazision LP (1994)
Det första släppet på fantastiska skivbolaget Kranky. En briljant skiva, på alla sätt, men än har Labradford inte till 100% lyckats realisera sina idéer om ljud och akustik. Däremot har de redan här skapat sitt egna lilla universum och det är väldigt svårt att peka på referenser, men förmodligen har de lyssnat på Talk Talks Laughing Stock ett par gånger.

7. Pan•American: The River Made No Sound (2002)
I slutet av 90-talet skördade Stephan Betke stora framgångar med Poles glitchiga ambient-dub, som egentligen inte hade så mycket gemensamt med Nelsons variant på Pan•Americans debut. The River Made No Sound är mer elektronisk, och har kanske fler beröringspunkter med Pole på ett plan, men Nelson rör sig ändå i ett annat ljudlab än Betke. Klart är att det är Nelsons hightechalbum (eller glitchalbum, vad ni vill); inte lika organiskt, inte lika magiskt, men givetvis mycket bra och egensinnigt nevertheless.

8. Labradford: A Stable Reference (1995)
I Kalmar gick det länge ett rykte om att A Stable Reference bara fanns på vinyl. Döm om min förvåning när jag stegade in på Blinda Åsnan i Malmö och fiskade upp ett ex på compact disc, några år för sent alldeles i onödan! Labradford har tagit ett litet, litet musikaliskt kliv framåt här jämfört med debutalbumet, men skivan känns något osjälvständig och karaktärslös.

9. Labradford: Fixed:Context (2001)
Är det här Labradfords sista album? Ingen vet, men låt oss hoppas att det inte är så. Skivan inleds med 20-minuterseposet ”Twenty”, och det är förvisso en mäktig resa, men samtidigt känns detta som Labradfords minst angelägna album. Musiken är kyligare och inte lika inspirerad som tidigare. Det verkar som om Nelson har tankarna någon annanstans, förmodligen hos Pan•American.

10. Pan•American: 360 business/360 bypass (2000)
Med eftertryck: att hamna 10 på denna lista är ingen skam, väldigt få skivor kan mäta sig ens med Nelsons svagare (allting är relativt!) alster. Det här är Pan•Americans andra album. På det bästa spåret ”Code” gästar Mimi Parker från Low. Resten av skivan är en bubblig och mysig ljudexkursion, med trumpeten från ”En röst i natten” som sällskap.

This is my truth, tell me yours!