Beat Pasolini Happening

Beat Happening och Pier Paolo Pasolini. Jag gillar båda väldigt mycket. Kopplingen är, admittedly, inte alldeles självklar. Men vänta här så ska ni få höra. I våras drömde jag om mordet på Pasolini, och på något sätt var Beat Happening inblandade. Jag messade till min sicilianske vän Antonio och berättade kort om drömmen. Svaret jag fick måste vara världshistoriens bästa: 2 november 1975: Beat Pasolini Happening. Tänk er det sagt med italobrytning. Pure genius.

Pier Paolo Pasolini. Världens snyggaste namn. Jag älskar alla bilder på Pasolini när han står i mörk polo och kolsvarta solglasögon. Han ser så stram och ondskefull ut. Ouppnåelig. Jag tänker på alla fester hemma hos Antonio, och hur jag ständigt söker mig till Pasolini-biografin och bläddrar med sådan förtjusning som kommer av något förbjudet. Saló är givetvis den främsta anledningen till att jag förknippar Pasolini med det förbjudna, det riktigt farliga. Hela tiden vill jag veta mer om mannen och myten. Jag tittar på hans filmer och tjusas av vanvördigheten, de ständiga angreppen på den goda smaken, det till synes ostrukturerade och anarkistiska berättandet. Man måste vara stark för att älska ensamheten, sa Pasolini. Fantastiskt bra sagt.

Kanske måste man vara stark för att gilla Beat Happening också. När jag för några veckor sedan åkte bil till Kalmar med fyra kollegor så hade jag bullat upp med ett gäng otroliga blandskivor. Det mesta uppskattades, till och med The Normal, Neubauten (”det låter som han Jarre!”) och Nitzer Ebb svaldes med hull och hår. Men när vi kom till ”Our Secret”, som enligt mig kanske är Beat Happenings bästa låt, så brast de fyra ut i ett kollektivt gapskratt och de enades om att det var det absolut sämsta de någonsin hade hört.

Nu borde jag egentligen starta ett band som heter Beat Pasolini Happening. Det är ett helt osannolikt genialiskt namn. Dreams Never End, om man säger.