slowdivejocke

onsdag, mars 08, 2006

24 är 10 av 10

En text som skrev sig själv

Idén föddes när jag för några veckor sedan skrev om ELO och Depeche Mode, och om album som var snubblande nära det högsta betyget. Jag började fundera på vilka skivor som egentligen är 10 av 10. Väldigt mycket 90-tal, eller hur? För egen del var det ganska längesen jag tänkte i sådana här Tidningen Pop-banor, men när väl processen satts igång fanns det inget som kunde hindra tanken från att realiseras i mitt eget hörn av bloggosfären; I had to get it out of my system. Manlighetsrit? Kanske det, men - I´m telling you - det hela var överraskande lustfyllt! Och för att gå vidare var jag tvungen att gå tillbaka (goes by klyschstaplaren).

Jag minns en intervju med Jim Reid i just en gammal Pop, där han sa något i stil med ”inget album är 10 av 10, inte ens Ronettes eller Velvets första”. Då höll jag nästan med honom; för visst vill man väl nästan alltid ändra på någon liten detalj för att en skiva ska kännas 100% perfekt? Kanske en låt som inte riktigt passar in, konstig produktion, fult skivomslag (hallå, Go-Betweens), etc etc. Men när jag låg på sängen i mina föräldrars lägenhet förra veckan och lät tankarna vandra fritt så såg jag riktigt hur skivorna flög runt och pockade på uppmärksamhet; ”visst är väl jag 10 av 10, kom igen - det är ju jag; Brian! Och jag har med mig min kompis Harold på piano!” – eller ”du hatar väl inte vår första ansträngning för Warp, även om du är sträng mot våra nutida kretskortskaskader?” /Sincerely, Autechre. Och så vidare. Så jag satte mig ner med papper och penna och skrev ner 45 kandidater, som sedan reducerades till 24 stycken. 24 skivor som är 10 av 10. Världens bästa skivor, med andra ord. Det förpliktigar. Här är de, sorterade i bokstavsordning efter artist.

Arab Strap: Philophobia (1998)
Jag vågar nog inte säga att Philophobia är världens bästa album, men det finns nog ingen annan skiva i denna genomgång som känns lika självklart 10 av 10. Första gången jag hörde den, i ruset efter Fanclub 1998, var jag efter en genomlyssning övertygad om att det var det mest fulländade jag någonsin hört. Aidan Moffatts solkiga poesi står fortfarande oöverträffad, och de sömngångarslöa men ändå kristallklara arrangemangen är helt i synk med det som är jag, vore jag summan av min musiksmak. Elephant Shoe, också det ett briljant album, hamnade i en otacksam position som uppföljare, vilket gjort att vi än idag refererar till den som ”världens bästa besvikelse”.

Autechre: Incunabula (1993)
När jag var som mest nere med Warp där runt 1993, var det framförallt Black Dog och Aphex Twin som imponerade på mig. Much as I love Bytes och Polygon Window än idag, så är det ändå den episka Incunabula från de två männen i Autechre som står sig allra bäst från en av världens mest respektingivande technokataloger. Det finns inget ”organiskt” eller ”jordnära” överhuvudtaget på den här skivan, bara katedralstor och hårt rytmisk teknologi, som ofta väntar 4-5 minuter in i styckena med att släppa loss de vackraste av melodier.

The Beach Boys: Pet Sounds (1966)
Allt har redan sagts om Pet Sounds, och all världens gubbtidningar har gjort sitt bästa för att förstöra glädjen att lyssna på den, genom att gång på gång placera den högst upp på piedestalen. Men det tar aldrig mer än ca 2 sekunder innan man är fast i en värld av svunnen oskuldsfullhet - fullständigt, hjälplöst knäckt av Brian Wilsons totala överlägsenhet som kompositör av tonårssymfonier. En skiva så rik och detaljerad att det inte går att tröttna på den.

The Cure: Seventeen Seconds (1980)
Det mest benhårt konsekventa album som spelats in. Med en närmast chockerande återhållen grådisig ljudbild, och låtar som fortsätter växa efter 2000 lyssningar, ror Robert Smith i hamn postpunkens modigaste och snyggaste album. Kort, precist, sorgligt och perfekt in i minsta detalj.

The Cure: Pornography (1982)
The Cure In Hell. Får alla andra skivor att framstå som fega kompromisser. Det är inte ofta jag blir såld på musik som tar ifrån tårna, men här är det omöjligt att inte gå in i rollen som dystopisk diktare och gråta med i varenda stavelse. Men min kärlek till Pornography är främst rotad i de urstarka melodierna. ”The Figurehead” har till exempel alltid varit min favoritlåt med The Cure.

The Cure: Disintegration (1989)
Det här var väl den första skivan med The Cure som jag föll för. Idag är det fascinerande att se tillbaka på mina 16 år med bandet, och reflektera över hur de åldrades från ”Killing An Arab” till detta storslagna mästerverk. Hela tiden behöll de sin särart, utan att för en sekund stå stilla. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa hur man kan göra så här nyanserad arenagloom.

Einstürzende Neubauten: Haus der Lüge (1989)
Inte för att jag är någon audiofil, men få skivor har väl så totalt skickat tillbaka mig i stolen av ren urkraft, som när jag första gången drog på den remastrade utgåvan av Haus der Lüge. Nog för att det är ett mästerverk in its own right, men att bli så explicit utsatt för de skarpa konturer Blixa och hans mannar har klippt ut med plåtsax, var rent fysiskt smärtsamt. Men den som tror att det här bara är industriellt bröt misstar sig å det grövsta. Det är samma typ av kylig precision som kännetecknar Michael Hanekes filmer, plus ett bultande hjärta - och så ökengitarren på ”Der Kuss”, som bokstavligen får mig att kippa efter andan varje gång jag hör den.

Brian Eno: Apollo (Atmospheres and Soundtracks) (1983)
Låt oss på en gång slå fast: “An Ending (Ascend)” är det mest fulländade stycke musik som har skapats, ever. Och så lyssnar jag på resten av skivan… ja, det är som att gå på månen och titta ner på alla betydelselösa kryp på jorden, typ.


Brian Eno/Harold Budd: The Pearl (1984)
Ganska ofta är det här det enda som duger. Sätt den på repeat och gör whatever hur länge som helst. Eno förser inspelningarna med atmosfär och Budd klinkar försiktigt på sitt piano. Och de får det att låta så lätt. Effortlessly beautiful, för att citera Prefab Sprouts "Swans".


Galaxie 500: This Is Our Music (1990)
Galaxie 500:s perfekta karriär finns sammanfattad i en 4-cdbox som jag fortfarande håller som min skivsamlings kronjuvel. Deras tredje och sista album är också deras bästa och mörkaste. Folk snackar alltid om Velvet Underground som deras förebilder, och det må så vara – men jag har aldrig hört ett mer självständigt amerikanskt indieband än Galaxie 500.

The Go-Betweens: 16 Lovers Lane (1989)
Åh, så lätt den tassar fram, 16 Lovers Lane. Det finns inte några obehagliga ljud här, bara finlemmat gitarrplock och Lindy Morrisons förföriska trumspel, samt lite stråkar. De perfekta poplåtarna har klätts i siden, men letar vi så finner vi den – desperationen. Två förlästa akademiker rivaliserar och sjunger saker som ”the storm inside of me” – och vi fattar att det knappast är några torrisar det här handlar. Bara det främsta låtskrivarparet vid sidan av Tennant/Lowe.

Joy Division: Unknown Pleasures (1979)
Efter min C-uppsats om Ian Curtis texter har jag haft svårt att säga något mer om Joy Division. De var ju så fulländade, och aldrig bättre än här på sin debutplatta. Men en sak vill jag lyfta fram lite extra och det är Martin Hannetts produktion – som ju faktiskt lyfter låtarna till untouchablenivå.

Kraftwerk: Trans Europe Express (1977)
Det känns orättvist att bara välja ut Trans Europe Express, när det lika gärna kunde vara Radioactivity, The Man Machine, Computer World eller Electric Café. Dagsform kanske. Men TEE är nog Kraftwerks mest svindlande album, det allra främsta exemplet på mötet mellan modernism och klassicism.

My Favorite: The Happiest Days Of Our Lives (2003)
Jag har redan gjort avbön för att jag började älska My Favorite sist av alla – till mitt försvar måste sägas att jag avfärdade dem innan jag ens hade hört dem, och jag brukar ju alltid ha väldigt välutvecklade och korrekta förutfattade meningar. Men herregud. HERREGUD! The Happiest Days Of Our Lives gör det så tydligt att vi förra året förlorade det kanske främsta popbandet i modern historia. Hade det här varit ”a proper” album, så hade det varit nummer ett. Men det är också en motsägelse i sig – det hade faktiskt varit omöjligt att spela in ett album så perfekt som detta.

New Order: Low Life (1985)
The blueprint of My Favorite och en ständig källa till glädje. Hur överlägsna alla andra var inte New Order vid denna tidpunkt i pophistorien? Tanken svindlar. Low Life är mer än arrogant överlägsenhet, det är låtar jag bär med mig i blodomloppet.

New Order: Technique (1989)
Att åka till Ibiza och knarka 24 timmar om dygnet låter ju som ett recept på ett perfekt album. Not. Jag fattar inte heller hur de kunde få ihop denna sylvassa housepop, med basgångar från himlen och Barney Sumners lena pojkröst (fraseringen!) fortfarande intakt. Jag fattar inte! Men jag lyssnar, säkert 3000 gånger till.

Orchestral Manœuvres in the Dark: Architecture and Morality (1981)
Architecture and Morality. Det är precis den sortens pretentiösa och uppfordrande titlar som skvallrar om mer än en vanlig popskiva. Det här är jävligt mycket mer kan jag säga. På sitt samvete hade OMD innan den här skivan två av världens 10 bästa singlar; ”Electricity” och ”Enola Gay” – men ändå måste den här bländande samlingen av musik som låter som arkitektur (”Sealand”) och maximalt uppblåst minimalism (!) ha kommit som en överraskning 1981. I hear a new world.

Pet Shop Boys: Please (1986)
”Let´s not go home, we´ll catch the late train, I´ve got enough money to pay on the way”. Några sekunder in i "Two Divided By Zero" lämnar Neil Tennant och Chris Lowe för evigt alla andra bakom sig. Fortfarande har jag inte hört något bättre. Drömmen om staden. En metafor för eskapism; ett tvärsnitt ur den urbana utopin. Som den kanske ter sig för den som är intresserad av att lyssna. Kunde Tennant/Lowe år 1986 föreställa sig att Please 20 år senare skulle låta så skrämmande on the money? Försökte de egentligen inte bara fånga sin egen tid i en ganska spartansk ljudkostym? Det är sånt jag vill fråga dem om.

Pet Shop Boys: Very (1993)
Jag lekte randig indiepoppare vid den här tiden, och krävde nog något utöver det vanliga av Pet Shop Boys för att lyssna ordentligt. Då svarade de med ”Can You Forgive Her?”. Egentligen hade jag väl aldrig tvivlat på att de snabbt skulle återta tronen, men det var som om att kände att ”nu får vi nog lov att ge kidsen 12 singlar, annars kommer det nåt Mock Turtles och lurar stackarna med ett funky drumming-stick”. Och mitt i den här häpnadsväckande discofesten ger de oss sina två deppigaste låtar dittills; ”Dreaming of the Queen” och ”The Theatre”. Vi var tamejfan inte värdiga.

Arvo Pärt: Alina (1999)
Två stycken, i två variationer vardera. En varsam ingång i en annan värld. Plötsligt framstår allt som så självklart. Det är exakt den här skivan din själ behöver.




Rhythm & Sound w/Tikiman: Showcase (1998)
Rhythm & Sounds tiotummare var ihop med Richie Hawtins mest avskalade grejor 90-talets enda sant radikala och nyskapande musik. Eller kanske inte. Men de spår som finns samlade på Showcase är så ofattbart hårda och spännande att de garanterat sticker ut från vad du än väljer att jämföra med. Lika utanför sin tid som när King Tubby gjorde sina dubplates på 70-talet.

Max Richter: The Blue Notebooks (2003)
En cocktail av Philip Glass, skrivmaskiner, Kafka och kråkor – och den bästa nyklassicistiska skivan, tja, någonsin. Det finns inte en ton jag vill ändra på den här skivan. Så hårt hållen, så fokuserad och balanserad att Michael Nymans Greenaway-musik framstår som hafsverk vid en jämförelse. Och då håller jag ändå Drowning By Numbers som världens bästa soundtrack, vid sidan av Georges Delerues Le Mepris.

Sigur Rós: Agætis Byrjún (1999)
Den här skivan har jag redan skrivit så mycket om, och den har blivit en hörnsten och referenspunkt för alla – oavsett om man är för eller mot. Något mer storslaget kan jag inte tänka mig. Ljudet av mina våtaste musikdrömmar.


Slowdive: Just For A Day (1991)
Jag kommer ihåg desperationen jag kände innan Slowdive klev in i mitt liv. Jag började bli livrädd för att jag aldrig skulle kunna uppskatta något annat än Pet Shop Boys, The Cure, Kraftwerk och New Order. Just For A Day var därför en uppenbarelse som öppnade dörrar till en helt ny ljudvärld – utan att den gjorde avkall på den alltid så nödvändiga melankolin. På sätt och vis mitt livs viktigaste skiva.


Ja, herregud vilka skivor. Det är inte ens kul.

14 Comments:

  • At mars 08, 2006 12:49 em, Anonymous gutten said…

    Bra och ambitiös lista. Håller med dig i de flesta fall, även om Robert Smith nuförtiden ger mig svinkoppor. Och jag måste faktiskt erkänna att jag är jävligt glad att slippa se Loveless på ännu en lista. Hur mycket jag än älskar den skivan så finns det fan i mig gränser.

     
  • At mars 08, 2006 1:59 em, Blogger Joakim S. said…

    Ja, "Loveless" var ju en av kandidaterna. Men den är fan sönderkramad.

     
  • At mars 08, 2006 3:30 em, Blogger Tatti said…

    Junior Boys då? Annars föredömlig lista även om jag bara har drygt hälften av skivorna.

    Philophobia fan de skulle lagt ner efter den.

    Max Richter är tydligen i studion, ny skiva i år sägs det, vi får väl se.

     
  • At mars 08, 2006 3:41 em, Blogger Joakim S. said…

    Junior Boys föll bort i sista gallringen! De var mycket, mycket nära...

    Du kan ju inte hata "Elephant shoe" och "Turbulence" (speciellt inte Bis remixen!)

    Max nya kanske blir hans "Elephant shoe"...gott så.

     
  • At mars 08, 2006 3:51 em, Blogger Tatti said…

    Bisremixen är bra, och visst Elephant Shoe med helt klart. Tydligen så hade de ju Seventeen Seconds som ljudbildsinpiration till Elephant Shoe så redan där är den ju given. men Philophobia är deras obestridliga mästerverk. Men från The Red Thread så gick det utför.Varför i hela världen fick Aidan för sig att det var en bra idé att börja sjunga? Han ska ju mumla nu är de tyvärr ett rockband, men jag älskar dem ändå.

     
  • At mars 09, 2006 11:51 fm, Anonymous gramsci said…

    hatar inget ...återkommer med mina 24...

     
  • At mars 09, 2006 12:13 em, Blogger Joakim S. said…

    Jag tänkte väl det, gramsci. Tycker det har rasslat lite dåligt i kommentarsfältet...

     
  • At mars 09, 2006 4:46 em, Blogger Tatti said…

    I Augusti släpps nya Junior Boys "So This Is Goodbye".

     
  • At mars 09, 2006 6:54 em, Anonymous björn said…

    vad tycker du om Actually ?

     
  • At mars 10, 2006 11:33 fm, Blogger Joakim S. said…

    "Actually" är också det ett mästerverk, actually. Men den föll på mållinjen på grund av den värdelösa "Hit music". "King´s Cross" är förmodligen deras näst bästa låt.

    "Introspective" är på gränsen till 10 av 10, hade man bytt ut albumversionen av "It´s alright" mot singeln hade det inte varit något snack.

    "Behaviour" är egentligen 10 av 10, den känns bara lite för blek i färgerna just nu.

    "Bilingual" är inte nära 10 av 10, men den är ändå 9 av 10.

     
  • At mars 15, 2006 9:55 fm, Blogger vinylkodan said…

    även din mest hänsynslöse kritiker måste härmed sätta sig ner, vifta på hatten och konstatera: ja, helvetes jävlar vilka skivor.

     
  • At mars 15, 2006 12:25 em, Blogger Joakim S. said…

    Min mest hänsynslöse kritiker...hmm, vem kan det vara?

     
  • At mars 16, 2006 8:49 fm, Blogger Joakim S. said…

    Jo, men det är klart. Nu vet jag.

     
  • At mars 20, 2006 12:06 em, Blogger Joakim S. said…

    Hur går det med den utlovade Morricone-texten förresten?

     

Skicka en kommentar

<< Home