Alice Deejay: A Love Story

Det här måste jag skriva för jag tycker det är viktigt. Just nu känns det viktigt åtminstone. Jag måste berätta för världen hur mycket jag älskar Alice Deejay. Idag promenerade jag med lätta steg från hemmet med Who Needs Guitars Anyway i min Discman. På oanständigt hög volym. Tänk vad livet ter sig lustfyllt och enkelt och underbart med något så fantastiskt upplyftande som soundtrack. Jag lyssnar aldrig på hela skivan. Jag väljer ut tre låtar: "Back In My Life", "Better Off Alone" och "Will I Ever". Där har vi tre av de absolut bästa låtarna jag vet.

"Back In My Life": en direkt tragisk text om att vara slav under kärleken, att vara besatt av begäret efter någon annan, framfört med en närmast likgiltig, entonig stämma. Det är en låt som får mig att inse hur mycket jag hatar Aretha Franklin och wailande skrikhalsar. Musiken är bortom all sans och förnuft. Den där blandningen av eufori och melankoli som jag älskar över allt annat.

"Better Off Alone": jag kan spela den om och om igen, jag tröttnar aldrig. Kanske den mest perfekta uppbyggnaden av en låt någonsin. Och texten:

"Do you think you´re better off alone?
Do you think you´re better off alone?
Talk to me. Oooooooooooh. Talk to me."

Less is more drivet till sin spets.

"Will I Ever": Det där breaket. Med den europeiska stegringen. "Will I ever fall in love, and if I do will it be with you?" När jag spelar dessa tre låtar i rad ser jag egentligen bara ett problem. Det går inte följa upp det här.

Beat Pasolini Happening

Beat Happening och Pier Paolo Pasolini. Jag gillar båda väldigt mycket. Kopplingen är, admittedly, inte alldeles självklar. Men vänta här så ska ni få höra. I våras drömde jag om mordet på Pasolini, och på något sätt var Beat Happening inblandade. Jag messade till min sicilianske vän Antonio och berättade kort om drömmen. Svaret jag fick måste vara världshistoriens bästa: 2 november 1975: Beat Pasolini Happening. Tänk er det sagt med italobrytning. Pure genius.

Pier Paolo Pasolini. Världens snyggaste namn. Jag älskar alla bilder på Pasolini när han står i mörk polo och kolsvarta solglasögon. Han ser så stram och ondskefull ut. Ouppnåelig. Jag tänker på alla fester hemma hos Antonio, och hur jag ständigt söker mig till Pasolini-biografin och bläddrar med sådan förtjusning som kommer av något förbjudet. Saló är givetvis den främsta anledningen till att jag förknippar Pasolini med det förbjudna, det riktigt farliga. Hela tiden vill jag veta mer om mannen och myten. Jag tittar på hans filmer och tjusas av vanvördigheten, de ständiga angreppen på den goda smaken, det till synes ostrukturerade och anarkistiska berättandet. Man måste vara stark för att älska ensamheten, sa Pasolini. Fantastiskt bra sagt.

Kanske måste man vara stark för att gilla Beat Happening också. När jag för några veckor sedan åkte bil till Kalmar med fyra kollegor så hade jag bullat upp med ett gäng otroliga blandskivor. Det mesta uppskattades, till och med The Normal, Neubauten (”det låter som han Jarre!”) och Nitzer Ebb svaldes med hull och hår. Men när vi kom till ”Our Secret”, som enligt mig kanske är Beat Happenings bästa låt, så brast de fyra ut i ett kollektivt gapskratt och de enades om att det var det absolut sämsta de någonsin hade hört.

Nu borde jag egentligen starta ett band som heter Beat Pasolini Happening. Det är ett helt osannolikt genialiskt namn. Dreams Never End, om man säger.

Lyssnaren

Det är alltid intressant att reflektera över hur man lyssnar på musik. Idealtillståndet kanske borde vara ett icke-reflekterande, rent mottagande av toner, frikopplat från kontext, förväntningar och värderingar (annat än distinktionen mellan bra/dåligt). Men jag tycker att det blir allt svårare att bara låta musiken flöda. Det går liksom inte att låta bli att kliva utanför sig själv och skissa upp en lyssnarsituation där man själv agerar huvudperson. I tisdags kom jag osökt att tänka mig bakåt i tiden när min flickvän spelade låtar för mig, samtidigt som jag läste i det fantastiska häfte som följer med remastrade utgåvan av Pet Shop Boys Please. Lite oväntat spelade hon ”Blue Monday”. Om ”Blue Monday” kan vi säga att det givetvis är en av de bästa och viktigaste låtar som någonsin gjorts, ständigt självlysande briljant och inspirerande. Dock inte någon av mina absoluta New Order-favoriter. Men sättet vi lyssnade på låten fick mig att stanna upp: båda liggandes på golvet med ryggen mot varandra, upptagna med att läsa. Bilden av två, fortfarande ganska unga människor, fångade i ett perfekt ögonblick av vacker tisdagstristess, omringade av vinylbackar och böcker. Det var en kliché som var för fin för att inte påtalas. ”Blue Monday” kanske skapades för dansgolvet, det är vad många säger. Men jag tror den skapades för sådana här ögonblick. När det lite småtråkiga vardagslivet upphöjs till skönhet. För några minuter kände man sig delaktig. Så kände jag inte igår, när jag fick höra samma låt på Pizza Hut. Kontexten är tydligen viktig.

Och så tänkte jag på tiden i pojkrummet. Jag hade en faiblesse för att ligga på golvet och snurra en badmintonracket och spela skivor. Där kunde man ligga i timmar och lyssna på Computer World, som var det renaste exemplet på musik som krävde total uppmärksamhet, som inte tillät att tankarna vandrade. New Order var också ett sådant band. ”Temptation”, ”The Perfect Kiss” och ”Ceremony”. Musik som upplöste världen runtomkring och skapade ett vakuum där blott rena lyssnarupplevelser ägde tillträde. Och nu säger jag att det inte är så längre? Jo, ibland sugs man in i vakuumet, med hjälp av band som till exempel My Favorite och Rhythm & Sound. Men även om man börjar reflektera så är det inget fel i det. Det kanske till och med skänker lyssnandet ytterligare en dimension.

Labradford vs. Pan•American

Möt Mark Nelson. Mannen bakom Labradford och Pan•American.

Labradford var utan tvekan 90-talets bästa amerikanska band, en oas i grungehelvetet som kastade sin skugga över hela decenniet. Jag tror faktiskt att jag först fick upp ögonen för Labradford 1996-97 på en flimrig best of alternative nation-vhs, förmodligen Mellbergs. Videon i sig var väl mest en upprepning av det tidiga 90-talets obligatoriska suddiga atmosfärbilder (tänk shoegaze), men låten var något annat. ”Midrange”. Det fanns en grund som kunde härledas till Slowdive, men det här var mer sofistikerat och polerat.

Jag lovar att jag inte ska prata om Brian Eno här, för jag lyssnade inte ens på honom vid den här tiden. Men…you do the math. Mina ambientupplevelser har jag orerat om på andra ställen här på bloggen (se texten om Neroli, under archive januari), så jag ska försöka sluta placera det här i en historisk/personlig kontext. Låt mig bara säga att Labradford öppnade upp en ny värld av ljud: så inbjudande, behaglig, full av liv och upplevelser. Engelskans texture är ett ord som dyker upp. Rik textur, kan man säga så? Kan man få prata om klangvärld utan att vara expert på John Cage? Jag vet inte. Men musiken, ljuden, de små melodierna, atmosfären, ja allt det som är Labradford…jag älskar det. Och faktum är att det låter bättre än någonsin om skivorna idag, hösten 2005.

Mark Nelson flyttade till Chicago innan Labradford spelade in sitt femte album, E Luxo So. Där började han laborera med sitt soloprojekt Pan•American, något som tillät utflykter i lite mer dubbiga ljudlandskap, dock utan att lämna den vilsamma pulsen som karakteriserade Labradfords musik. Sammanlagt ligger Mark Nelson bakom tio fullängdsskivor under de här två namnen. Ska vi inte göra så att vi ställer dem mot varandra, jämför och tycker till lite om deras kvaliteter och brister? Kanske till och med göra en liten topplista? Även om ni tycker att det är fånigt? Så här ser mitt resultat ut:

1. Labradford: Labradford (1996)
Goes by the White Album. Mitt första möte med bandet. Fortfarande tycker jag att det här är det bästa Mark Nelson har gjort. Med ena foten rotad i försiktig shoegaze siktar Labradford mot rymden och uppfinner en helt egen ljudbild, där viskande sång ackompanjeras av spaceambient och sorgliga gitarrslingor som låter som ekon i Grand Canyon.

2. Pan•American: Quiet City (2004)
Förra årets bästa skiva, och det mest avskalade och radikala hittills från Mark Nelson. Jag lyssnade på den här skivan varje dag i flera månader från det att jag köpte den. Det dystra blåset på ”Het Volk” är bland det mest perfekta som spelats in. Den medföljande DVD:n är fövisso fin att titta på, men den är överflödig eftersom musiken målar bilder direkt på din hjärnbark.

3. Labradford: E Luxo So (1999)
Framstod först som en liten besvikelse när den kom. Efter den fylliga Mi Media Naranja kom den här nedtonade uppföljaren med ett betydligt kargare sound. Inte så mycket reverb, men med tiden har E Luxo So kommit att framstå som ett säreget litet mästerverk, egentligen minst lika richly textured som något annat i Nelsons œuvre.

4. Labradford: Mi Media Naranja (1997)
Ekoindränkt och nästan helt instrumental; det här är den mest filmiska plattan i sällskapet. Det är svävande, skört och oerhört vackert hela vägen. På sätt och vis den bästa introduktionen till Mark Nelsons musik.

5. Pan•American: Pan•American (1998)
Debuten, som knäckte mig fullständigt när den kom. Jag hade min mest intensiva dub-period runt den här tiden, och bara tanken på att sammanföra King Tubby med ambient gjorde mig, kort och gott, förbannat exalterad. Trippeln som inleder skivan är chockerande bra; inte så mycket dub, men elementen finns ändå där för att skapa något fullständigt originellt. Det låter än idag modernt, som ett letargiskt Rhythm & Sound. Precis så bra är det. Retro och futurism i ett.

6. Labradford: Prazision LP (1994)
Det första släppet på fantastiska skivbolaget Kranky. En briljant skiva, på alla sätt, men än har Labradford inte till 100% lyckats realisera sina idéer om ljud och akustik. Däremot har de redan här skapat sitt egna lilla universum och det är väldigt svårt att peka på referenser, men förmodligen har de lyssnat på Talk Talks Laughing Stock ett par gånger.

7. Pan•American: The River Made No Sound (2002)
I slutet av 90-talet skördade Stephan Betke stora framgångar med Poles glitchiga ambient-dub, som egentligen inte hade så mycket gemensamt med Nelsons variant på Pan•Americans debut. The River Made No Sound är mer elektronisk, och har kanske fler beröringspunkter med Pole på ett plan, men Nelson rör sig ändå i ett annat ljudlab än Betke. Klart är att det är Nelsons hightechalbum (eller glitchalbum, vad ni vill); inte lika organiskt, inte lika magiskt, men givetvis mycket bra och egensinnigt nevertheless.

8. Labradford: A Stable Reference (1995)
I Kalmar gick det länge ett rykte om att A Stable Reference bara fanns på vinyl. Döm om min förvåning när jag stegade in på Blinda Åsnan i Malmö och fiskade upp ett ex på compact disc, några år för sent alldeles i onödan! Labradford har tagit ett litet, litet musikaliskt kliv framåt här jämfört med debutalbumet, men skivan känns något osjälvständig och karaktärslös.

9. Labradford: Fixed:Context (2001)
Är det här Labradfords sista album? Ingen vet, men låt oss hoppas att det inte är så. Skivan inleds med 20-minuterseposet ”Twenty”, och det är förvisso en mäktig resa, men samtidigt känns detta som Labradfords minst angelägna album. Musiken är kyligare och inte lika inspirerad som tidigare. Det verkar som om Nelson har tankarna någon annanstans, förmodligen hos Pan•American.

10. Pan•American: 360 business/360 bypass (2000)
Med eftertryck: att hamna 10 på denna lista är ingen skam, väldigt få skivor kan mäta sig ens med Nelsons svagare (allting är relativt!) alster. Det här är Pan•Americans andra album. På det bästa spåret ”Code” gästar Mimi Parker från Low. Resten av skivan är en bubblig och mysig ljudexkursion, med trumpeten från ”En röst i natten” som sällskap.

This is my truth, tell me yours!