3 skivor av The Cure

Det var naturligtvis oundvikligt att jag till slut skulle stå där med tre Cure-skivor som precis har genomgått remastertvätt och paketerats i den där Deluxe-plasten som annars bara brukar föräras utpräglade Mojo-artister. Kanske har The Cure fått ta klivet in i finrummet där deras musikaliska gärning nu en gång för alla ska omvärderas och ramas in i Hall of Fame. Det är mig i så fall fullständigt likgiltigt, men det känns lite märkligt att hålla i dessa lyxutgåvor av Seventeen Seconds (1980), Faith (1981) och Pornography (1982). På något sätt är det här musik som är lite för påträngande, viktig och passionerad för att bli hyllvärmare i en rad Rock Classics-hem. Å ena sidan. Å andra sidan kan man ju säga att är det några album som för evigt ska placeras på den högsta piedestal som kan uppbådas, så är det just dessa tre. Och återutgåvorna är fantastiskt vackra att beskåda. I början av sin karriär hade ju The Cure fortfarande den goda smaken att förse sina skivor med oantastliga omslag; både gåtfulla och omöjliga att utläsa något av, samtidigt som de speglade musikens karaktär när man väl hade tagit del av den. Seventeen Seconds och Faith; undanglidande, vaga och hypnotiska. Pornography; suddig, brinnande och illavarslande. Här presenteras de i all sin lyster i praktfulla dubbelutgåvor. Det är oerhört intagande. Men behöver man verkligen köpa dessa skivor ännu en gång? Ska jag ge ett ärligt svar så får det nog bli ett nej. Extramaterialet på skivorna består mestadels av heminspelade demoversioner och liveupptagningar med undermålig ljudkvalité. Jag blev något förbryllad av att upptäcka att de bästa liveversionerna på dessa tre utgåvor var sådana jag redan hade på en utmärkt gammal bootleg som heter Strange Days. Det roligaste och mest relevanta är att man har tagit med soundtracket till kortfilmen Carnage Visors, som visades på gruppens Faithturné 1981. Det är ett fascinerande stycke musik som låter både -81 och -05. Många nutida band skulle mörda för den ljudbilden.

Men låt oss lägga extramaterialet åt sidan och koncentrera oss på albumen istället. Var ska jag börja? Jag skulle behöva uppfinna ett nytt lexikon bestående enbart av adjektiv för att kunna uttrycka exakt hur bra dessa skivor är. Jag har levt halva mitt liv med dem nu, och fortfarande vägrar den här musiken släppa sitt grepp om mig. Vi tar dem i tur och ordning:

Seventeen Seconds
Ambitionen var att göra en skiva som var ”really boring”. Bara det är ju så pop någonting överhuvudtaget kan bli. Avslutningen på debuten med titelspåret "Three Imaginary Boys" kanske lät oss ana vilken riktning The Cure skulle ta, men att de på så kort tid skulle lyckas få ihop något så fulländat kan inte ha varit något annat än en chock för samtiden.

Seventeen Seconds är ett under av återhållen och suggestiv perfektion; kyligt distanserad och behärskad popmusik i ett disigt skimmer. Tonen slås an i introt ”A Reflection”, som med sitt nedtonade piano låter oss förstå att detta aldrig kan bli en munter historia. Sedan radas några av The Cures, för att inte säga tidernas, bästa poplåtar upp; ”Play for Today”, ”Secrets”, ”A Forest”, ”M”, och titelspåret, för att nämna de klarast skimrande diamanterna. Det är så mycket jag älskar med den här skivan. Den låter som ett vackert höstregn på Öland. Gitarrslingorna som är så gudomliga; som små spröda skisser av ett stort konstverk. Simon Gallups basgångar. Trumljudet. Producenten Mike Hedges har gett skivan en så imponerande konsekvent ljudbild att den säkert skulle kunna avskrivas som jämntjock och tråkig. Faktum är att Seventeen Seconds är en av de Cure-skivor jag fick lägga ner mest tid på för att verkligen förstå och uppskatta efter förtjänst. Kanske är det också därför den skiva som på många sätt står sig bäst efter alla år som gått. För när man väl har borrat sig in i den här skivans innersta så blir belöningen oändligt tillfredsställande. Det är säkert ganska lätt att idag återskapa skivans sound, men ingen skulle någonsin kunna matcha Robert Smiths låtar från den här perioden. Att han var blott 20 år gammal när skivan spelades in är inget annat än obegripligt.

Faith
Här beslutade man sig för att gå ännu längre och göra en ännu dystrare skiva; ”musik att hänga sig till”, som Mike Hedges uttryckte det. Det övergripande temat är döden. Medlemmarna i gruppen upplevde dödsfall på nära håll, och Robert gick till kyrkan och tänkte på döden. Och så satte han sig ner och skrev ihop låtarna som kom att utgöra en av de mest uppgivna skivor som gjorts.

Inramningen är något mer fyllig än på den sparsmakade föregångaren. Simon Gallups bas inleder skivans första låt, ”The Holy Hour”. Det är brusigt, dovt och jävligt, jävligt deppigt. Att den mästerligt molokna uppvisningen till inledningsspår avslutas med tunga kyrkklockor känns helt logiskt. Sedan följer tyvärr den punkigare ”Primary”, som ju är en bra singel men ter sig något malplacerad i den här begravningsprocessionen. Om jag nu har några som helst invändningar mot dessa tre skivor så är det just mot ”Primary” och den stökiga ”Doubt”, båda från Faith. Med två deppmackor där istället hade Faith varit jämbördig eller mer, men för mig har den alltid varit minstingen i sammanhanget på grund av de två små skönhetsfläckarna. Men i övrigt…ja, Jesus Kristus…”All Cats are Grey”, ”The Funeral Party” och ”Faith” är precis exakt allt det man rimligen kan begära om man gillar nattsvarta sorgesånger. Här har även Hedges överträffat sig själv; trummorna, basen och den svävande synthesizern i ”All Cats are Grey” är det läckraste jag hört i ljudväg. Det är en låt som bärs fram av en självklar melodisk briljans som Smith accentuerar med en ovanligt lågmäld sånginsats. Varje gång jag lyssnar på den fylls jag av en jublande eufori över att få ta del av något så perfekt och oerhört modigt och utmanande. Marc Almond berättar i sin självbiografi Tainted Life att han satt i New York och droppade E för första gången när han hörde Faith, och att det var det mest fascinerande och bästa han någonsin hört. Drugs talking i viss mån, men det finns en helt unik atmosfär på Faith, som gör den till den mest gåtfulla skivan i The Cures katalog. Dess undflyende karaktär gör att man väldigt ofta känner ett starkt behov att återvända till den. Bättre soundtrack till en begravning finner du knappast.

Pornography
Från suggestiv depprock till begravningshymner to where? Straight to hell, utan att passera gå. Mycket har sagts och mycket kommer att sägas om Pornography. Det är inte helt lätt att ta till sig en sån här furiös kakafoni som gräver i själens allra mörkaste vrår, utan något hopp om frälsning. På ett sätt är det lätt koppla samman de här tre skivorna och se dem som en trilogi, beröringspunkterna finns ju där. Samtidigt är de sinsemellan väldigt olika, och mest skiljer sig Pornography.

Här tog man in den unge Phil Thornally som producent. Smith ville bort från det avskalade, rena och vackra, och istället göra en riktigt ful och ond skiva. Så Pornography låter väldigt annorlunda än sina föregångare. Det är instängt, unket och glödhett till skillnad från den närmast svala resignationen man tidigare kunnat skönja. Lol Tolhurst bankar oförtrutet på de tunga pukorna och Smith skaver fram desperat olyckliga gitarrslingor och sjunger texter som i stort är obegripliga, men som isolerade i fraser ger väldigt effektiva bilder av ond bråd död och dylikt. Smith berättar i bookleten att Thornally tyckte att gitarrerna lät ”horrible”, vilket ju var precis vad Smith ville. Det är en helt annan nerv i musiken än på Faith; uppgivenheten har ersatts av nihilistisk desperation. Man måste beundra Smith för den målmedvetenhet han visar upp i allt kaos. Det är givetvis helt omöjligt att göra en skiva av denna kaliber utan att ha en klar vision om vad man vill åstadkomma. En kaotisk inspelningssituation bidrog säkert till den klaustrofobiska atmosfären, och resulterade i ett mästerverk som jag för evigt kommer hålla som ett av världens tre bästa album. Lyssna en gång till på ”Siamese Twins”, ”The Figurehead”, ”A Strange Day” och ”Cold” och inse samtidigt att detta inte bara är en resa in i mörkrets hjärta, det är också befriande och på något snedvridet sätt upplyftande musik.