13 X Italo

Här är min lista över de tretton bästa Italo Disco-låtarna från den gyllene perioden 1984-1987.

1. Fancy: Bolero (Hold me in your arms again)
Det har gått nästan 20 år sedan tyske Fancy släppte denna klassiska singel, en av 80-talets bästa. 20 år. I 20 år har denna perfekt konstruerade poplåt varit med mig på min musikaliska resa som varit så vinglig; den har funnits där som en skugga i bakgrunden av Pet Shop Boys, synt, indie, shoegaze, Slowdive, postpunk, postrock, New Order, dub, och allt annat jag varit mer eller mindre besatt av under alla dessa dessa år. Första gången jag hörde den var någon gång 1986 på Tracks, och Fancy var redan en favorit efter sitt första album ”Get your kicks”. Men ”Bolero” var ändå något helt annat, den tycktes flytta fram gränserna för dramatiskt arrangerad syntdisco. Fancys sköna bögröst pratsjöng sig fram i verserna innan den förlösande refrängen som fick hjärtat att slå volter av ren lycka. Det är det som brukar kallas popmagi. Italopuritaner kanske diskvalificerar Fancy på grund av hans nationalitet (eller det tvivelaktiga samarbete med Siegfried and Roy han inledde på 90-talet), men på min lista är hans ”Bolero” etta. Det är italo som transcends italo, och blir till en av de där så ovanliga Perfekta Poplåtarna.

2. Miko Mission: How old are you
Ett av de första italomästerverken, som blev en jättehit i Europa 1984 och även inkluderades på epokgörande samlingen “The Best of Italo Disco vol. 2”. Den genialiskt sparsmakade produktionen som drivs av en syntbas i midtempo och så den där ljusa, karaktäristiska slingan. En ovanligt mörk låt för genren, den andas inte samma naiva optimism, men den har också den där tidlösa kvaliteten som trots allt inte är vanlig i italodiscons värld.

3. Scotch: Disco Band
Scotch producerade vad som måste betecknas som italons enda mästerverk i albumformat; ”Evolution”. Det finns ingen skiva som kan mäta sig med den när det gäller att påminna sig om sin svunna barndom, och en tid då inget intellektuellt filter hade hindrat musiken från att tala direkt till kroppens känslospröt. Därför är ”Evolution” för mig en av de sorgligaste skivor jag vet. För många andra är Scotch bara två italoclowner som hostade sig upp till topplistans första plats, men när jag lyssnar på ”Evolution” idag slås jag av vilket ruskigt bra album det är. Låtarna är så intelligent uppbyggda att de lyckas vara både närmast kontemplativa i all sin återhållsamhet, samtidigt som de är oerhört catchy och medryckande; både vemodiga och roliga. ”Disco Band” är väl ett förutsägbart val, egentligen skulle vilken som helst av låtarna platsa, men den är ju mest Disco. Hur man än försöker kommer man inte undan den.

4. Ken Laszlo: Tonight
Det senaste jag hörde om Ken Laszlo var att han hade blivit gråhårig och fått problem med spriten. Låter sorgligt, eftersom hans ”Tonight” är den mest livsbejakande av alla italohits. Ingen annan låt kan få mig in the mood på samma sätt inför en fest. Ken snubblar över de engelska orden i takt med den euforiska musiken kokar över av ren partyglädje. Ken Laszlos självbetitlade debutalbum innehåller fler karameller av samma klass, inte minst hans andra stora singel ”Don´t cry”, men det är ”Tonight” som är hans största stund.

5. C.C. Catch: Cause you are young
C.C. Catchs debutalbum “Catch the catch” är det bästa Dieter Bohlen någonsin gjort. Det märks att han vågat ta ut svängarna mer än i Modern Talking, som efter ett tag stirrade sig alltför blinda på det egna framgångsreceptet. I C. C. Catch fann han en sångerska som förvisso inte kunde sjunga, men som skänkte attityd till de briljanta poplåtar Bohlen vid denna tid ännu var kapabel till att skriva. Dessutom är hennes frasering fullständigt briljant, hon har en osviklig känsla för dramatisk effekt. Debutsingeln ”Cause you are young” är en oerhört laddad låt som sammanlänkar popkänsla och ungdomlig rastlöshet.

6. Fake: Frogs in Spain
Svensk italo! Jodå, Fake fick någon form av erkännande genom sin medverkan på tidigare nämnda ”The Best of Italo Disco vol. 2” med den ascoola ”Frogs in Spain”. Det här är nästan mer renodlad synt än italo. ”Frogs in Spain” maler på monotont och hårt med en förföriskt pumpande bas och en sångmelodi som andas både medelhav och storstadspuls. Väldigt elektroniskt och en milstolpe i svensk musikhistoria i min bok.

7. Bad Boys Blue: You´re a woman (I´m a man)
Glöm Bob Dylan, det enda munspel du behöver finner du i ”You´re a woman (I´m a man)”! Bad Boys Blue bestod i mitten av 80-talet av en jamaican, en engelsman och en amerikan, alla tre i tysk exil och i händerna på smarta och beräknande musikproducenter. Fram till 80-talets slut radade de upp starka singlar som “I wanna hear your heartbeat”, ”Come back and stay”, ”Lovers in the sand”, ”A world without you (Michelle)” och inte minst då debutsingeln “You´re a woman (I´m a man)” Omslaget visar upp de stygga pojkarna i helblåa svider i en gränd. Det som charmade mig så med Bad Boys Blue var att de på något sätt alltid tycktes flörta med fara och flärd (på omslaget till tredje albumet ”Love is no crime” poserar de i en Miami Vice-liknande miljö med pistolhölster), samtidigt som deras produktioner var så kliniskt slipade och perfekt strömlinjeformade. ”You´re a woman (I´m a man)” är sofistikerad sängkammaritalo med cocktailglas i handen.

8. Albert One: For your love
Albert One, lika känd för sin tilltagna kroppshydda som för sina effektiva italolåtar, gjorde med ”For your love” sin bästa singel. Ska man illustrera för någon vad italo är så tycker jag ”For your love” ringar in det bättre än någon annan låt. Nedtonad, lite loj vers med tyglad energi, med en efterföljande jublande singalong-refräng, samtidigt som de inskjutna syntkaskaderna skvallrar om den annalkande eurodiscon. En riktig dansgolvsvältare och humörhöjare.

9. Savage: I´m losing you
När The Best of Italo Disco-serien var framme vid volym 12 var det mesta av italoproducenternas magi och popkänsla som bortblåst. Snart skulle allt övergå till hemska standardiserade housepianon, gärna med någon usel rappare inlagt för att tuffa till det hela. Det hela var förmodligen Black Box fel; deras ”Ride on time”, förvisso en fin singel, flörtade väl öppet med New York-house och skördade gigantiska framgångar på singellistorna. Så när 80-talet var på väg att övergå i 90-tal dränktes Europa av usla kopior av Black Box, helt utan själ, finess och glädje. Den sista stora italolåten gjordes av en artist som kallar sig Savage, och jag vet ingenting om honom. ”I´m losing you” börjar på traditionellt vis med ett stadigt beat och en optimistisk syntslinga, men övergår alltmer till en sorgesång över en döende kärlek. Väldigt passande, med tanke på att låten mer än någon annan för mig symboliserar italons död.

10. Den Harrow: Bad boy
Den Harrow, en fotomodellsnygg blonderad bodybuilder från södra Italien, gjorde två schyssta album i mitten av 80-talet, och debutsingeln ”Bad boy” var förmodligen den bästa låt han sjöng in. Låten är en närmast chockerande explicit redogörelse över sexuell lusta, återhållsamt och snyggt framförd med perfekt avvägd livsleda och nonchalans.

11. Eddy Huntington: U.S.S.R.
Eddy Huntington är engelsman, därav det mer slipade uttalet. Han skämde bort oss med en rad härliga singlar under det förlovade decenniet, och den främsta av dem är tvivelsutan ”U.S.S.R.”, inte alls den politiska vidräkning som titeln kanske antyder, utan en lågbudgetvariant av Pet Shop Boys. Banalt, billigt, charmigt och oemotståndligt, med en fantastisk melodi och fotbollsrefräng. Väldigt gay och väldigt livsbejakande.

12. Mike Mareen: Love spy
Som ung grabb i Björnhovda hängde jag en hel del hos bondsonen Jörgen, två gårdar bort. Jag tror det var nån gång runt 1986-87 han höll på med att svetsa ihop en bil med några bjälkar och en motor från en traktor, tänk er fordonen från ”The road warrior” så får ni en bild av slutresultatet. Jörgen var också först på gatan med cd-spelare, och som soundtrack till bilbyggande hade han Mike Mareens ”Dance control”. Jag lovar att skivan gick runt minst sju gånger om dagen under denna period, och låtarna satt sig som klister på hjärnbarken. ”Love spy” var det tuffaste man hade hört; Mike Mareen, med sin porrfilmsmustasch, som på klassiskt punkmanér använde rösten på det där in-your-faceliknande sättet som kom att bli hans trademark, och det stenhårda, bodydoftande kompet var en befriande kontrast till den mer välartade italon.

13. Koto: Visitors
Om han kunde spela synt med båda händerna och båda fötterna simultant (som legenden säger) ska jag låta vara osagt, men han konstruerade i varje fall detta instrumentalmonster till låt, för det ska han ha evig respekt. ”Visitors” är en evergreen, och spacesyntens finaste ögonblick.