Sun Electric "Sarotti"

Har alla fått lufta sin uppfattning om nya Knife-skivan? Var det ett unisont ”ja” jag hörde? Tror det va. Jag tycker skivan är toppen. Hur kan man undgå att tjusas av titelspåret ”Silent Shout” till exempel? En väldigt begåvad uppdatering av Throbbing Gristles största stund (”Hot On the Heels of Love”), med en studsig puls och bubblande klang. Och det är där jag hör något jag först inte kan sätta fingret på. Några låtar in på skivan, jag tror det är spår 5, så fylls min mun återigen med en smak av madeleinekaka; dessa ljud tar mig tillbaka till mitten av 90-talet.

Jag bläddrar i minnesarkivet: warp, plus 8, R&S…R&S! Där har vi det! Sun Electric, Kitchen – ett ambitiöst, Orb-doftande dubbelalbum från 1995. Låten jag har sökt efter heter ”Sarotti” och den är ett mästerverk som står ut från resten av de visserligen utmärkta, men kanske något trevande och osjälvständiga spåren på skivan. Jag har inte en aning om The Knife har lyssnat på Sun Electric. Förmodligen inte – och jag tvivlar på om någon tycker att min koppling bär minsta spår av relevans. So be it. Det kan inte hjälpas, men när sådana här processer sätts igång hamnar logik och fakta i andra rummet och tanken tillåts flöda fritt. Ibland med ett väldigt givande bläddrande i skivbackarna som resultat.

När jag fiskade upp Kitchen i söndags var det en mäktig känsla att slå upp det estetiskt tilltalande dubbelkonvolutet, och placera skivnålen på första spåret, sida B. ”Sarotti” tar avstamp i (the one and only, hold the front page!) Enos atmosfäriska ambient och det är mycket fint. Det är sorgligt och vackert. Alla technolåtar borde inledas med ett tre minuter långt ambientstycke. Sedan blinkar det till och vi befinner oss snart mitt uppe i en odyssé av ljud som låter som fallande kristaller och istappar. En baskagge smyger sig på, mjuk men ändå hård och bestämd. Fade out. Ambient igen. Sedan tystnad. Så här låter det fulländade.